...

110. Jag skjuter mig hellre i huvudet, än går ut ikväll

Nella orkade inte koncentrera sig på det Catrin pratade om. Hon orkade inte lyssna på hur den där Martin än en gång lackat ur och ringt hotfulla samtal och bankat på Catrins dörr mitt i natten, eller hur Catrin gått på dejt med nån businessman som varit på besök i stan förra helgen.

          ”Asså, du skulle ha sett vilken FRUKOST dom hade på hotellet! Det var som att vakna upp i … HIMLEN, eller nåt!”

          Nella drack istället ur sitt vinglas och hällde girigt upp ett till. Skit samma om hon fick svartlila rödvinsläppar och vakterna skulle neka henne inträde på Impuls för att hon var för full. Åt helvete med allt!

          Hon tog fram telefonen och läste sms:en igen, fastän hon sagt åt sig själv att inte läsa dom en endaste gång till. Varför var det så svårt att låta bli?!

Och så hennes svar, raka och enkla, skrivna kvällen innan efter några glas:

Nella läste och drack. Läste och drack och scrollade tillbaka genom konversationen, gång på gång, och läste meddelandena på nytt som om hon hoppades på att det skulle stå nånting annat i dom, vid nästa läsning. Som om hon hoppades på att få se en ny pratbubbla från Thomas, längst ner efter hennes sista meddelande, som på nåt sätt skulle ta bort allt det där andra. Göra det ogjort.

         Men så var det ju förstås inte.

         Inte här, i den fula verkligheten.

         Varför kunde hon inte sluta tänka på honom för? Han var en sån stor jävla idiot! Han förtjänade inte att hon satt här och tänkte på honom. Han var bara ännu en skitstövel som trängt sig på och försökt bli en del av hennes liv, för att sedan bara försvinna när det roliga tagit slut.

          Han kunde inte bara sköta det snyggt.

          Nä, han skulle ju givetvis ha ett par bortskämda, söndercurlade snorungar som skulle tycka en massa och gnälla och grina och bete sig som as mot henne. Och en svartsjuk och kontrollerande exfru som skulle hålla på och lägga sig i och ha mage att dyka upp på hennes arbetsplats för att hotas och skrämmas. Vad var det för en sjuk familj egentligen?

          Vilka i helvete var dom att döma henne?!

          ”Fan också!” skrek Nella. Hon hade spillt vin på sig själv. Både på blusen och byxorna. Så upprörd var hon.

           ”Men vad är det?” frågade Catrin, som avbröt sitt tjafs om nån annan karl hon träffat. Nella pekade på sina kläder och ställde ilsket ner sitt vinglas på bordet.

           ”Asså, jag orkar inte med det här!” klagade hon.

           ”Men du har ju i alla fall mörka kläder, så det borde ju ingen märka”, lugnade Catrin, medan hon duttade med hushållspapper mot Nellas kläder. ”Kom det nåt på soffan?”

           ”Skit i soffan! Jag kommer ju för fan stinka som en jävla alkis nu!”

           ”Men låna nåt av mig då!” sa Catrin otåligt.

           Hon rev loss en pappersbit som hon gav till Nella, medan hon gick ut till kokvrån för att slänga den första papperstussen.

           ”Asså, jag orkar inte, jag orkar inte!” mumlade Nella för sig själv. Hon kunde redan känna lukten av vinet, mot tyget i hennes kläder.

           ”Den här kan du ju ha, till exempel”, föreslog Catrin och höll upp en av sina gamla toppar. ”Jag kommer ändå inte i den längre, men på dig kommer den bli skitsnygg!”

           Nella svarade inte. Hon suckade och tog emot toppen, men lät den sedan ligga över armstödet på soffan. Hon var inte sugen på att gå ut längre. I ärlighetens namn var hon osäker på om hon ens varit sugen på att gå ut innan hon spillt ner sig.

           Det plingade till i Catrins telefon. Catrin tog en stor klunk ur sitt glas och läste.

           ”Mm!” gurglade hon medan hon svalde ner vinet. ”Det är Jerry. Han undrar om vi vill gå på Harrys istället?”

           ”Vilken Jerry?” suckade Nella trött.

           ”Men... JERRY!” utbrast Catrin. ”Han jag berättade om!”

           Nella skakade på huvudet och begravde ansiktet i händerna: skit samma om sminket blev utsmetat.

           ”Asså, på riktigt? Kan vi ALDRIG prata om nåt ANNAT än SNUBBAR hela jävla tiden?!” stönade hon.

           Catrin stirrade på henne en lång stund utan att svara. Sedan fyllde hon på sitt glas och gick ut på balkongen. Efter några sekunder hörde Nella hur Catrin började prata med nån i sin telefon. Förmodligen den där Jerry, eller vad han nu hette.

           Nella reste sig ur soffan, tog sin handväska och gick fram till balkongdörren. Hon knackade mot rutan och öppnade, utan att vänta på att Catrin skulle ge henne klartecken.

           ”Catrin, jag drar hem”, sa hon. ”Jag skjuter mig hellre i huvudet, än går ut ikväll.”

109. Vi ska hämnas på han

Efter fotbollsträningen gick Anders till Toscana för att beställa tre pizzor. En till sig själv, en till Jonna och en till Pappa. Mamma skulle inte komma hem till middagen. Hon skulle gå på några privata visningar av ett par lägenheter, med sin kompis som var mäklare, så därför föll middagsansvaret på Pappa. Ett ansvar som Pappa löste med hjälp av Swish och en inköpslista till Anders telefon. Under tiden skulle Pappa passa på att röja hemma i huset och få ordning på sina grejer. Huset skulle dom nämligen inte behålla, hade dom bestämt.

         Och om det, visste inte Anders vad han skulle tänka. Han hade bott där sedan han var tre och hans rum hade varit just hans rum sedan dess. Och sedan han var åtta hade Pablo bott på samma gata och dom hade blivit bästa vänner. Nu var den tiden snart förbi...

 
Inne på Toscana var det fullt med folk, vilket innebar att Anders skulle få vänta på sin beställning – trots att han ringt in och förbeställt. Egentligen hade han inte haft något emot att vänta, men när han såg vilka som satt längst in i hörnet, önskade han att han gått nån annanstans:

        Isak hade ju börjat hänga mer och mer med Stefan och Mergim i rökhörnan på rasterna, men Anders hade inte väntat sig att dom nu även umgicks med varann utanför skolan. Men där satt dom tillsammans och petade bland sina pizzarester och smuttade på varsin läsk. Med sig hade dom en av Mergims och Stefans minioner; Anders hade som vanligt glömt hans namn. Och så ytterligare en person: Calle. Sjuan som veckan innan anklagat Dannes morsa för att ha haft ihop det med hans farsa. Sen när hängde han med Stefan och Mergim?

         Anders hade precis tänkt smita ut från lokalen och vänta ute på gatan, då Stefan la märke till honom och sa nåt med låg röst till Isak, som vände sig om och låste fast Anders med blicken.

         ”Hälsar man inte på sina polare längre?” frågade Isak ovänligt.

         Vi är inte polare längre, du och jag, tänkte Anders, men gick istället fram och sa:

         ”Tja.”

         Han kunde själv höra hur besvärad han lät och försökte därför släta över det genom att börja kallprata:

         ”Du var inte på träningen idag?”

         Isak hade aldrig missat en enda träning förut, inte ens när han varit sjuk. Men idag hade han inte dykt upp och ingen hade vetat varför. Han hade inte sagt nåt om det till nån. Isak dröjde med svaret, men höll ändå Anders med blicken – nästan som om han medvetet försökte göra Anders obekväm.

         ”Nä”, sa han sedan. ”Jag hade inte lust med Håkanssons tjafs idag.”

         ”Nä, du missade inget särskilt, heller”, sa Anders, som bara försökte hitta ett sätt att avsluta samtalet. ”Jag har beställt lite hämtmat, den är nog klar alldeles strax...”

          ”Vadå, ska du inte sitta ner en stund?” frågade Stefan, som aldrig nånsin velat sitta tillsammans med Anders förut.

          ”Eh... nä, jag måste hemåt.”

          ”Hem till mamma och pappa”, hånade Isak och killarna runt bordet började flina. Anders svarade inte. Han visste inte vad han skulle säga.

          ”Vi satt just och snackade om horungen”, sa Stefan och borrade in i Anders med sin blick.

          ”Jaha, okej?”

          ”Om vad vi ska göra med han”, förtydligade Mergim.

          ”Vadå då?” frågade Anders, fastän han redan visste. Danne hade lyckats med nåt som dom flesta bara kunnat dagdrömma om: han hade fått Stefan och Mergim att dratta på sina arslen inför hela skolan. Fått folk att skratta ut dom. Stefan och Mergim hade käftat och kaxat med allt och alla, sedan högstadiets första dag – och ingen av deras offer hade vågat säga ifrån. Åtminstone inte ostraffat.

         Men nu så hade plötsligt Danne gett dom storstryk och på nåt sätt hade rektorn och lärarna tagit hans parti, så att Stefan och Mergim tvingats till övervakad kvarsittning på rasterna. Självklart tänkte dom inte låta det få passera. Allt det där förstod Anders. Men vad han inte kunde förstå var varför dom ville dela med sig av sina planer till honom?

        ”Jag visste att han var ett white trashigt litet särbarn med attitydproblem”, sa Stefan.

        ”Och med ett luder till morsa”, sköt Mergim in.

        ”Men jag visste inte att han var SÅ körd i huvet att han kunde få såna dampanfall som häromdan. Hade jag vetat det hade jag ju varit beredd på att han skulle börja slänga lera och kasta sig över oss som värsta psychot.”

        ”Då hade det inte blivit sådär”, försäkrade Mergim.

        Hade inte risken för att åka på stryk varit så stor, hade Anders nog börjat gapskratta åt dom. Skolans två stora tuffingar som var så himla farliga och skolkade och rökte och skröt om sina påhittade sexliv, hade fått sina feta egon krossade! Så himla sorgligt. Typ.

        ”Han ska inte tro att han kan komma undan med det”, sa Stefan. ”Vi ska fan visa vilka det är som bestämmer på den här skolan.”

        Anders sa ingenting. Han bara väntade på att dom skulle tystna så att han kunde gå därifrån.

        ”Vi ska hämnas på han”, översatte Mergim, som om han trodde att Anders tystnad betytt att han inte förstått vad Stefan just sagt.

        ”Du kanske kan hjälpa till?” föreslog Stefan, när Anders fortfarande inte svarat.

        ”Varför det?” frågade Anders.

        ”Jag tror inte Anders vill”, sa Isak och Anders kunde höra på hans röst att han hade nåt jävelskap på gång. ”Han och Danne är polare med varann!”

        ”Det är vi INTE”, protesterade Anders.

        ”Dom brukade hänga efter skolan”, fortsatte Isak.

        ”Är du POLARE med HORUNGEN?” frågade Stefan och trots att hans högra arm var omlindad av bandage var det som att en smocka hängde i luften. Anders såg hur ögonen smalnade på Mergim, minionen och Calle. Skulle dom alla hoppa på honom om han svarade ja?

       ”Nej, det är jag inte”, sa Anders.

       ”Bevisa det då!” sa Mergim. ”Genom att hjälpa till!”

       Anders gick igenom flertalet protester och undanflykter i sitt huvud för att slippa vara med på deras hämnd, men det enda han kunde förmå sig till att säga var:

       ”Och vad vill ni att jag ska göra då?”

       Isak log segervisst mot Stefan som bytte en blick med Mergim. Även Calle och minionen flinade. Det var som om dom hade planerat det här ögonblicket, hur det nu kunde vara möjligt.

        ”PIZZA BOLOGNESE, AZTEKA OCH EN HAWAII!” ropade en av pizzabagarna ut, så att det hördes över hela lokalen. Anders vände sig om. Det var hans beställning.

        ”Jag tror dina pizzor är klara nu”, sa Stefan.

        Anders ville inget hellre än att gå. Det här var hans chans, men han kunde inte låta bli att undra:

        ”Vad ville ni att jag skulle hjälpa till med?”

        ”Det får du veta om några dar”, sa Stefan hemlighetsfullt.

108. Våld strider helt emot skolans policy

”Vi är här för att diskutera det som hände mellan er tre på lunchrasten igår”, inledde Suzanne rektorsmötet med. ”Både Lennart och jag har blivit informerade om ert uppförande ute på skolgården – och jag kan bara säga direkt att vi inte kommer låta den här incidenten få passera utan konsekvenser!”

         Stefan och Mergim sa inget. Inte Danne heller.

          ”Ett sånt här fult och störande – för att inte säga helt respektlöst – beteende hör inte hemma på den här skolan. Det hoppas jag att ni själva förstår”, fortsatte Suzanne.

          ”Ni kommer få två veckors kvarsittning för det här”, sa Lennart, som var B-klassens – och därmed också Stefans och Mergims – mentor. ”Och det gäller er alla tre.”

          Nu for Stefan upp ur stolen.

          ”Men va i helvete?” fräste han. ”Det var ju HAN som flög på oss!”

          ”Ja, det här är ju HANS fel!” protesterade Mergim och pekade på Danne.

          ”Sluta svär och sätt dig ner”, sa Lennart till Stefan.

          ”Men är du blind, eller? Du ser väl för fan vad han gjorde med min arm?!”

          Stefan viftade med sin högra arm framför Lennarts näsa. Hans hand och underarm – hela vägen ner till armbågen – var omlindad av bandage. Sättet han grimaserade på då han rörde armen visade att han fortfarande befann sig i våldsamma smärtor.

         ”Ta bort den där ur mitt ansikte”, beordrade Lennart. ”Vi VET vad som hände mellan er tre igår. Personal från skolan hann se från fönstret vad som hände och vi har vittnesmål från flera elever, däribland några medlemmar från Kamratstödjarna –”

         ”Kamratstödjarna är ett gäng jävla fittor!” avbröt Mergim.

         ”Håll tyst!” dundrade Lennart. ”Vet du vad? Den där kommentaren allena kommer kosta dig en extra veckas kvarsittning!”

         ”Men för fa-”, började Mergim.

         ”Språket, Mergim!” avbröt Lennart.

         Det var tyst i några sekunder. Danne sneglade åt Suzannes håll. Suzanne stirrade storögt på Lennart, Stefan och Mergim som om hon inte kunde fatta att det hon just bevittnat var en helt vanlig situation mellan hennes kollega och hans två stökiga elever – som råkade vara två av skolans stökigaste elever. Danne var inte lika överraskad. Han visste redan vilka skitstövlar Stefan och Mergim var. Och på den tiden då han brukat hänga i rökhörnan på rasterna hade han hört dom snacka skit om sin mentor Lennart, praktiskt taget varje dag.

          ”Varför ska vi få kvarsittning när det var han som slogs?” frågade Stefan. Den här gången var både hans tonläge och kroppsspråk mer sansat.

          ”Vad jag försökte komma till innan Mergim avbröt mig var att vi VET baserat på de vittnesmål vi fått från både elever och personal som såg den här händelsen att ni två aktivt gick in för att provocera och skrämma er skolkamrat –”, Lennart pekade på Danne för att demonstrera att det var han som var skolkamraten, ”– och att ni dessutom hade varje avsikt att skada honom rent fysiskt.”

          ”Men det var ju han som skadade oss!” fräste Stefan och höjde återigen sin omlindade arm. Han stönade av smärta då han lyfte armen. Om det var teater eller ej, kunde Danne inte avgöra.

          ”Vi tolererar inte våld på den här skolan –”, började Suzanne, men blev avbruten av Lennart:

          ”Men under omständigheterna är det förståeligt”, sa han. ”Ni var två mot en och det var ni som startade bråket genom att skrika glåpord efter honom, ute på skolgården, och det var ni som började jaga honom. Och eftersom det inte fanns någon vuxen på plats i tid för att hinna gå emellan och stoppa er, förstår jag att Danne gjorde vad han kunde för att försvara sig själv.”

          ”Men eftersom våld strider helt emot skolans policy kommer Danne givetvis få ta del av samma straff som ni får”, sa Suzanne.

          Kvarsittning innebar att man fick spendera alla sina raster inomhus, övervakad av en lärare som vanligtvis använde den tiden till att rätta skrivningar och prov, medan man själv fick sitta där utan sin mobil och tänka igenom sina synder. Det var egentligen inte så farligt, tyckte Danne. Han hade haft det förut. Det enda tråkiga var väl att man inte kunde röka då. Ett problem som Stefan och Mergim skulle dela med honom de närmaste veckorna...

          ”Dessutom vet vi att ni hotade Danne till livet och att ni antydde att ni tänkte ta till sexuellt våld mot hans mamma –”

          ”Men det var ju först efteråt!” sa Mergim.

          ”Det spelar ingen roll! Det här är rent brottsliga handlingar vi pratar om! Ni ska vara glada att vi inte polisanmäler er för det här!” sa Lennart.

           ”Men det där är ju bara sånt som man säger!” sa Stefan. ”Det betyder ju ingenting!”

           ”Oavsett hur allvarligt ni än kan ha menat det, så är det en jargong som är helt oacceptabel och som ni genast får ta och lägga av med”, sa Suzanne strängt.

           Rektorn, som dittills inte sagt ett ord, öppnade nu munnen och sa:

           ”Som skola kommer vi ju bli tvungna att vidta vissa åtgärder på grund av den här... situationen. Det måste ni ju förstå? Vi måste ju kunna erbjuda våra elever en trygg miljö, och så.”

           Stefan och Mergim sa inget. Dom stirrade tjurigt ner i golvet. Danne lutade sig rastlöst tillbaka mot stolsryggen. Kunde han inte komma till poängen nån gång?

           ”Vi kommer ju fortsättningsvis få ha personal som vaktar skolområdet på rasterna, så att vi slipper uppleva fler såna här bråk – och eftersom det inte är första gången vi haft såna här problem med just er två - ”, rektorn nickade åt Stefan och Mergim, ”- så blir vi ju tvungna att hålla extra koll på er under skoltid – även efter att ni suttit av era veckor av kvarsittning.”

          Stefan och Mergim gapade nu av bestörtning. Lennart, som säkert bara väntat på att få sätta dit dom efter all skit dom haft för sig på skolan, flinade nu sadistiskt mot dom.

           ”Ni kan inte straffa oss för nåt vi inte ens har gjort!” nästan skrek Mergim.

           ”Ni ska fan inte få komma undan med det här!” gormade Stefan.

           Men Lennart, Suzanne och rektorn var inte intresserade av deras tjafs.

           ”Vi är färdiga nu. Er kvarsittning börjar imorgon”, sa rektorn.

          ”Och vi kommer hålla ögonen på er – det kan jag lova”, sa Lennart.