...

126. Julfest 17 - Det första testet

Entrén vaktades av två långa biffiga killar från nian. Dom som ville in, var tvungna att visa upp sina biljetter redan där för att dom två biffarna skulle låta dom passera. Anders såg sig om, i det att han fiskade upp sin biljett ur plånboken. Han kunde inte se nån från klassen. Hans plan, att komma lite senare, hade nog fungerat: dom andra var redan därinne.

        Kön till entrén var inte särskilt lång. Bara några stycken. Mestadels nior, som Anders inte visste namnet på. I övrigt var det mest folk som stod och rökte nere på gatan. Folk som redan kommit in. Men Anders la även märke till några sjuor och åttor från skolan som stod utanför och hängde. Troligtvis hade dom inte inträdesbiljetter, men hängde där ändå för att dom var nyfikna på den hajpade julfesten – och kanske hoppades dom också på att dom två biffarna vid dörren skulle mjukna upp och släppa in dom ändå?

        Bland hopen av biljettlösa sjuor och åttor kände Anders igen Calle och några av Stefans och Mergims minioner. Dom såg på Anders och höjde sina nävar i luften, som om det var nåt slags hemligt tecken mellan dom: dom hade noterat att Anders var på plats och att han hade horungen med sig.

        Lyckligtvis märkte inte Danne av det. Han grävde i sin ölpåse och babblade som vanligt helt oavbrutet om nåt som förmodligen var inbillat eller påhittat. Anders vände sig mot honom.

        ”Danne”, viskade han. ”Nu är det viktigt att vi tar det lugnt här vid dörren, så inte vakterna nekar oss inträde.”

        ”Vadå, vi har ju biljetter?” sa Danne och viftade med sin biljett så att alla på gatan skulle se.

        ”Om dom tror att vi är skitpackade redan nu, kanske dom tror att vi kommer börja spy därinne eller mucka gräl med nån, så ta det lugnt och se glad ut, så löser det sig”, viskade Anders tillbaka och stoppade Dannes viftande arm med sin egen.

        Han visste inte var han fick det ifrån, för han hade aldrig varit på en sån här fest förut, med stor lokal och dörrvakter och gästlista, men han var åtminstone mer expert än Danne när det gällde att föra sig bland folk.

         Telefonen vibrerade i hans ficka. Det var Isak.

Anders brydde sig inte om att svara, för det var deras tur vid dörren nu och han var alltför nervös för att ta sig tid med Isaks tjat. Biffarna studerade hans biljett och sedan Dannes. Vred och vände på papperslapparna, som om dom trodde att dom var förfalskade.

         ”Du är väl Ekmans polare, va?” frågade den ena biffen Anders.

         ”Ja”, sa Anders och nickade så coolt han kunde. Hans puls dånade i öronen.

         ”Jag också!” sa Danne. ”Ekman och jag –”

         Anders ville bara krypa ur sitt eget skinn och försvinna. Var Danne tvungen att sabba allting genom att börja babbla som en idiot?!

         ”Är det mycket folk därinne?” skyndade han sig att fråga biffen och Danne tystnade – tack och lov!

         ”Ja, vi har ju gästlista på 150 pers, så...”, sa biffen och gjorde en konstpaus, så att detta imponerande faktum skulle få sjunka in hos Anders och Danne. ”Välkomna in, grabbar!”

         Biffarna tog varsitt kliv ut åt sidorna och öppnade porten till det heliga.

         Anders kunde höra både sig själv och Danne dra efter andan, innan dom klev in. Det första testet var avklarat: dom hade passerat med väl godkänt...