...

137. Vi gör en liten hälsning till dina fans

Danne tumlade nästan in i den ena stolstraven av chocken. Han undrade om han skrikit till, eller inte, för han hängde plötsligt inte alls med i det som hände.

        Två starka nävar grep tag i hans armar och slet honom baklänges, med ett sånt häftigt ryck att han tappade balansen och föll omkull på golvet. Hans fötter satt fast i jeansen som låg som en trasslig boja runt hans smalben. Han kunde inte resa sig upp, hur han än sprattlade.

        ”Håll ner han på golvet!” beordrade nån bakom den person som höll hans armar och Danne kände hur de starka händerna kramade åt om hans överarmar, så att det stack i fingrarna på honom.

        ”Men ta ut han dit!” fortsatte den andra – fortfarande osynliga – personen, som givit den första ordern.

        Danne kände hur han släpades längs med trägolvet. Kände hur träflisor från golvbitarnas ojämna kanter skar in i hans skuldror och genom kalsongen och in i hans vänstra höft. Han bet ihop och slöt ögonen hårt, för nu var han faktiskt på väg att skrika – och av nån anledning var det enda han kunde tänka:

        Inte ett ljud, inte ett ljud, låt dom inte få se dig grina, vad du än gör!

        Han träffades i låret av en lätt spark.

        ”Sådär! Le in i kameran då, ditt lilla äckliga fnaskbarn!”

        Mot sin vilja kisade Danne genom ena ögonlocket. Den stora mörka silhuetten som ställt sig bredbent över honom riktade en smartphone neråt och en blixt brann av. Det starka ljuset fick Danne att knipa ihop ögonen igen. Fastän han knappt kunnat se ansiktet på figuren visste han redan vem det var:

        Stefan.

        Och den andra personen, som höll hans armar låsta i ett järngrepp, var ju förstås Mergim.

        Han borde ha fattat det redan från början, men han var ju som vanligt så jävla dum. En pinsam jävla idiot, som Kung Ekman uttryckt det. Självklart att nån som Yasmin aldrig skulle kunna vara intresserad av nån som honom på riktigt, självklart att inte Stefan och Mergim skulle låta honom få vara ifred efter det där som hänt ute på skolgården, några veckor tidigare...

         Där fick han för att han ville gå på höstterminens fetaste fest och hänga med dom vackra och normala människorna.

        Stefan trampade uppfordrande ner Dannes ben mot golvet. Danne hade visst rullat ihop i fosterställning av smärta, då Mergim släpat honom över det oslipade trägolvet – och nu skulle Stefan sätta sig ner. Stefan placerade sig över Dannes knän, så att hans ben inte skulle vara i vägen. Han drog upp nåt ur sin ena ficka, ett klickande ljud hördes och därefter kände Danne ett kittlande tryck mot magen.

        Stefan ritade eller skrev nåt på hans kropp med en fet tuschpenna.

        ”Ligg still, ditt fucking homo!” väste han och dunkade sin lediga knytnäve i bröstet på Danne, så att han tappade andan. Efter några sekunder la Stefan ifrån sig pennan och tog upp sin telefon igen. Danne kunde höra hur en serie foton knäpptes av från telefonen.

         ”Du ska veta att: om du jävlas med oss – om du inte vet din plats – din lilla äckliga fa-an, då kommer vi och gör slut på dig!” väste Stefan mellan tänderna.

         ”När du minst anar det!” la Mergim till och gav ifrån sig ett snörvlande skorrande läte. En slemmig spottloska träffade Danne rakt i ansiktet och Stefan började skratta. En ny bild knäpptes av. Förmodligen en närbild på snorloskan på Dannes kind.

        ”Dom här bilderna kommer ut på insta”, sa Stefan.

        ”Och på Snap”, sa Mergim.

        ”Vi har startat konton åt dig, för din gamla spruckna Samsungskittelefon funkar väl inte ens!”

        ”Och vi har döpt kontona till Horungen Daniel”, sa Mergim. ”För det är ditt namn, från och med nu och för resten av ditt sorgliga liv!”

        ”Titta in i kameran”, sa Stefan igen och knäppte en till bild.

        ”Ta en bild på hans pick också, så alla får se hur liten den är!” tjoade Mergim.

        Stefan tog tag i resåren på Dannes kalsonger, med sån kraft att Danne kunde höra hur en söm sprack nånstans i plagget. Men Stefan ångrade sig tydligen genast och släppte sitt grepp om tyget.

        ”Eller, nä, vafan?” sa han. ”Jag vill fan inte se hans dase – eller röra den heller!”

        Det var tyst i några sekunder. Det verkade som om Stefan och Mergim inte riktigt visste hur dom skulle fortsätta.

        ”Gör en film”, föreslog Mergim till slut. ”Nåt som du kan skicka på Snap.”

        ”Okej, Danne”, sa Stefan. ”Vi gör en liten hälsning till dina fans. Titta in i kameran och säg att du heter Daniel och att du är skolans största horunge!”

        Men Danne reagerade inte; han varken öppnade ögonen eller gav ett ljud ifrån sig.

        ”Men säg det då!” fräste Mergim och ruskade om honom.

        ”Ja, säg det!” pushade Stefan, men Danne förblev tyst.

        Stefan suckade hörbart och Danne kände hur han skruvade och vred på sig. När han började tala igen, var hans röst märkligt spänd och darrade på ett sätt som Danne aldrig hört förut:

        ”Du gör som jag fucking säger, eller så snittar jag dig!”

        Nåt kallt och vasst skrapade längs hans hals och ner över bröstet mot hans ena sida. Danne öppnade ögonen och nu såg han ett långt blankt föremål i Stefans hand:

        En kökskniv.

        ”Men hallå!” ropade plötsligt Yasmin. Hon hade varit så osynlig och tyst att Danne glömt bort att hon fanns kvar i rummet. ”Ni skulle bara ta en nakenbild på han, sa ni, och that's it! Va fan sysslar ni med?!”

        Några sekunders tystnad.

        ”Mergim, säg åt din brud att hålla –”, började Stefan.

        ”Yasmin, du håller käften!” sa Mergim. ”Vi sköter det här!”

        ”Käften själv!” svarade Yasmin. ”Du snackar inte åt mig sådär!”

        ”Han gjorde det precis”, sa Stefan. ”Du har gjort din del – ska du va kvar är du tyst!”

        ”Ni är ju sjuka i huvet, båda två!” fräste Yasmin och vände om för att gå.

        ”Fuck you!” ropade Mergim efter henne.

        ”Nä, fuck dig, Mergim!” svarade Yasmin över axeln och slängde upp dörren, ut mot dansgolvet. ”Jag tänker fan inte stanna där och kolla på dom, medan dom håller på med sin sjuka jävla skit!” ropade hon utanför dörren, till alla som kunde tänkas vilja lyssna, medan hon försvann bortåt, över dansgolvet.

        ”Vadå, vad händer därinne?” ropade nån utanför förrådet.

        ”Dom håller på och fucking skär upp en kille därinne! Jag stannar inte här! Dom är sjuka i huvet!” skrek Yasmin ursinnigt. Hennes röst lät ännu mer avlägsen, troligen var hon på väg att lämna festen helt.

        Musiken tystnade plötsligt därute och skratt och sorl upphörde förvirrat.

        ”Vadå, vad händer?” undrade nån och några tjejer kikade in genom dörren, med varsin drink i handen.

        Därefter bröt tumultet ut.