...

135. Danne + Adam = Falskt

”Jag måste ta en paus!” sa Danne och släppte taget om Yasmin. ”Jag behöver nog ta lite vatten.”

         ”Gör det, du”, svarade hon och stannade upp mitt i en dance move. ”Men kom tillbaks sen!”

         Danne gick in till köksavdelningen, som låg innanför loungen, där flera av niorna hängde och blandade drinkar, medan dom snackade skit. Han lutade sig in under kranen och tog några rejäla klunkar.

         ”Här! Du kan ta ett glas om du vill!” sa en av tjejerna och räckte honom en genomskinlig plastmugg. Danne fyllde upp och log tacksamt mot henne. Värst vad han verkade ha flyt med tjejerna ikväll! Han återvände ut, i riktning mot loungen och sprang nästan rakt in i Ekman.

          ”Ekman! Tja!” ropade Danne glatt och kramade honom, som om dom varit vänner i åratal.

          Ekman log mot honom och klappade honom kort på ena skuldran.

          ”Jaha, vad har du fått i dig för nåt?” frågade han med en gest mot glaset i Dannes hand.

          ”Vodka”, sa Danne och skrattade sedan högt. ”Nä, det är bara vatten. Jag är så jäkla törstig.”

          Ekman log igen, artigt och väluppfostrat. Varför tyckte han inte att det var roligt? Kom igen nu, Adam, det var ju skitsmart sagt! tyckte Danne.

          ”Det är nog ingen dum idé”, mumlade Ekman. ”Jag ska nog också ta mig ett glas, faktiskt.”

          Han gjorde en ansats till att gå, men Danne stoppade honom. Han ville få en chans att prata med Ekman, nu när det bara var dom två. Nu när boysen och Peter och alla tjejer som jämt hängde efter honom, inte var där.

          ”Har du kul, eller?” frågade han och log menande mot Ekman. ”Du och Jennifer?”

          Ekman nickade.

          ”Jag såg att du dansade med Yasmin?” sa han.

          Danne började flina. Han kunde inte hålla tillbaks stoltheten. Han hade hängt hela kvällen med en av åttans ballaste brudar – och Ekman hade lagt märke till det!

         ”Ah”, sa han med ett skratt. ”Hon har varit efter mig hela kvällen!”

         Ekman sa inget. Men han hade en underlig blick och ett slags leende, som ändå inte riktigt var ett leende. Av nån anledning fick det Danne att känna sig osäker, att känna att han måste säga nåt för att det inte skulle bli skämmigt. Han stötte till Ekman i sidan, sådär oss-karlar-emellan, och pekade på Yasmin, som nu hade satt sig vid ett bord och bättrade på sitt smink.

          ”Vad tror du? Kan det bli åka av, med henne ikväll, eller?” frågade han.

          Ekman fnissade till. Inte sådär som man gör när man tycker att nån sagt nåt roligt, utan mer sådär som man gör när man tycker att nån beter sig som en tönt.

          ”Du vet om att hon är Mergims tjej, eller?” sa han sedan och nu log han definitivt inte.

          ”Ah, fast inte längre”, försvarade sig Danne. ”Hon dumpade han häromveckan, säger hon.”

          ”Gjorde hon?” Ekman lät skeptisk.

          ”Ja, det gjorde hon!” Danne hörde själv hur desperat han lät. Vad fan skulle han behöva dra till med för att få Ekmans respekt? Det verkade ju aldrig bli riktigt rätt, hur han än gjorde!

         ”Aja...”, sa Ekman och ryckte på axlarna. ”Men ta det lugnt bara. Mergim är ju faktiskt här ikväll och det är väl onödigt om det blir bråk. Du och han är ju inte direkt –”

         ”Jag kan ta Mergim”, avbröt Danne. ”Jag fick ner han i backen sist han försökte nåt mot mig – och det vet hela skolan!”

         ”If you say so”, sa Ekman och började gå.

         Danne såg efter honom. Skulle han våga eller inte?

         Fuck it! Han var full och sket i allt!

         ”Asså, Adam, va fan?! Varför ska det jämt va så jävla svårt att få din respekt för?”

         Ekman vände sig om. Uppriktigt förvånad. Han tittade på Danne och lyfte händerna i en uppgiven gest.

         ”Varför bryr du dig om vad jag tycker?” frågade han. ”Det spelar väl ingen roll om JAG respekterar dig, eller inte?”

         ”Klart det gör!” protesterade Danne.

         ”För att?”

         Danne stirrade på honom. Hans ansikte var alldeles avdomnat av all öl han hinkat i sig under kvällen och det svängde fram och tillbaka i huvudet på honom. Kanske var det därför han inte fattade nånting av det Ekman sa. Vadå, spelar ingen roll? Vadå, för att? Var han seriös, eller?

         ”Jag har gjort allt för att vi ska kunna va polare, för att du ska tycka att jag är...”

         Nej, han kunde inte säga det högt. Åtminstone inte utan att börja lipa som ett småbarn. Istället sa han:

         ”Jag fixa godis till klassfesten – mer än alla andra – och jag hade cigg till Dessie och Vera och vi satt och hängde och körde snurra flaskan hela kvällen. Och jag fixa bärs på lunchrasten, när ni sa att ni var sugna på bärs – men du bara kollar snett på mig!”

         Ekman gjorde en grimas.

         ”Du behöver inte imponera på mig. Jag har aldrig bett om det”, sa han, men Danne lyssnade inte på honom.

         ”Och ikväll är jag här och jag har fixat en fräsch brud som är jävligt på”, sa han. ”Och jag tror hon kommer vilja göra det ikväll – för SÅ på är hon! Men inte ens det räknas. Du säger inte ens grattis. Du bara vänder och går.”

         ”Men va fan har det här med mig att göra?” utbrast Ekman. ”Jag skiter väl i vem du knullar ikväll – eller om du ENS gör det över huvud taget! Varför tror du ens att jag ska bry mig om nåt sånt?”

         ”För att det är det DU gör – HELA TIDEN!” sa Danne och hörde hur hans berusade målbrottsröst bröts och gick upp i falsett. ”För att tjejerna på skolan bara står på kö och väntar, medan du plockar dom. En efter en!”

         Ekman var tyst en lång stund. Sedan tog han sig för pannan.

         ”Nu är du bara pinsam, vet du det?” sa han.

         ”Men va fan ska jag göra då?” frågade Danne. ”Vad krävs, liksom? Vad är det som gör att vi aldrig kan bli polare? Jag fattar inte va problemet är!”

         ”Vad vill du att jag ska säga? Att jag inte vill ha med dig att göra för att du beter dig som en jävla idiot hela tiden och aldrig fattar när du ska hålla käften? Och att vi aldrig kommer kunna umgås med varann för att vi inte har ett fucking skit gemensamt? Är det det du vill höra, eller?”

         Ekmans ord kom som käftsmällar.

         ”Vadå, så du tycker att jag är en jävla idiot?” pressade Danne fram. Det stramade över bröstet och halsen kändes som en öken. Ekman suckade.

         ”Asså, inte en jävla idiot, kanske... Men jag tänker väl bara att jag inte kan se oss två som vänner, på grund av hur du är som person – och hur jag är som person. Vi är för olika.”

         ”Men jag fattar inte”, försökte Danne, som började känna att han nu hängde i en skör tråd. ”Det är aldrig du som käftar med mig, det är aldrig du som säger att... så där som Isak och Fredrik och dom andra jävlarna gör. När jag är i närheten, så verkar du ju alltid helt cool med att jag –”

         ”Det finns väl ingen poäng med att va dryg!” klippte Ekman av. ”Bara för att man inte funkar med nån, så kan man väl ändå bete sig! Eller måste jag be dig fara åt helvete så fort du kommer i närheten?”

         Danne svarade inte. Han vred ner huvudet. Vek undan med blicken. Ville inte längre att Ekman skulle se honom. Nånstans verkade det ändå som att Ekman ångrade sig, i alla fall lite, för han sa:

         ”Det här är ju bara MIN åsikt, Danne. Det är väl inget att hänga upp sig på? Det finns väl andra du kan umgås med, som du kanske klickar bättre med. Det spelar väl ingen roll vad JAG tycker?”

          Jo, det spelar jättestor roll.

          Danne kunde inte förmå sig själv till att säga det, för det kändes som om Ekman stuckit hål på honom med en lång vass nål, som lämnat ett djupt blödande sår i hans bröst. All den glädje och lust han känt fem minuter tidigare hade liksom runnit ur honom.

         Och nu ville han inte längre vara där. Nu ville han bara gå hem.

         ”Okej, låt oss bara... ALDRIG ha med varann att göra igen”, sa Danne med grumlig röst och backade bort från Ekman. ”Om du nu hatar mig så jävla mycket!”

         ”Danne! Du behöver inte...”, ropade Ekman bakom hans rygg, medan Danne gick därifrån, men han avslutade aldrig meningen, så Danne fick aldrig veta vad det var han inte behövde göra. Men det gjorde detsamma:

          Ekman skulle aldrig bli hans vän, så allt var ju ändå redan åt helvete!