...

131. Jag vet inte om jag orkar va här imorrn...

Ljuden av vrålande motorer, skrikande bromsar, kraschande bilar, skjutande pistoler och gapande amerikaner fyllde lägenheten. Nella kände för att smälla sitt huvud in i väggen. Hon hade redan tagit två alvedon, men trycket mot tinningarna vägrade att släppa.

        En byggnad exploderade i TV-rutan.

        Rykande betongklumpar kom flygande bland allt glassplitter och kraschade in i människor och bilar och närliggande bebyggelse. Körer av hysteriska kvinnoskrik varvades med dunsarna och skramlet som uppstod varje gång en betongklump träffade nåt.

        Volymen var alldeles för högt uppskruvad, men Max verkade inte fatta nånting. Han bara satt där i soffan och stirrade med stora dumma ögon rakt in i TV-rutans våld och kaos.

        Vad fan var det för fel på honom, egentligen?!

        Nella ville bara skrika åt honom att stänga av innan hon skulle få ett totalt sammanbrott och slänga ut TV:n genom fönstret. Men hon orkade inte. Hon orkade inte med en till konfrontation idag. Hon hade redan varit i storbråk med Danne och skulle inte klara av om hennes andra son också skulle börja häva ur sig en massa hårda, elaka ord mot henne.

        Så smällarna och explosionerna fick vara.

        Trots att hon kände gråten stiga i ögonen, trots att hennes huvud ville gå i tusen bitar.

        Lägenheten såg förjävlig ut.

        Det var skit överallt.

        Det var smulor och dammråttor i varje hörn. Smutstvätt, som låg utspridd över golven och ovanpå möblerna. Det hängde till och med några t-shirts och kalsonger på några av dörrhandtagen. Berget med disk hade vuxit från diskhon, över till köksbänkarna, över till matbordet och över till praktiskt taget varje plan och ledig yta som överhuvudtaget fanns i deras lägenhet.

         Nella ville bara skrika rakt ut.

         Men istället satte hon på köksfläkten och tände en cigg. Lät fläktens surrande få borra ytterligare hål i hennes redan så trötta och sönderstressade hjärna. Tryckte ut alvedon nummer tre ur pillerkartan, pressade ner det av handsvett nu fuktiga pillret i halsen och hävde sig ner under kökskranen för att få nåt att svälja ner tabletten med, innan den äckliga smaken skulle sätta igång hennes kräkreflexer.

        Tog två, tre hetsiga bloss på ciggen.

        Sket i att hon glömde blåsa ut röken under fläkten.

        Vad fan, Danne hade ju redan gått omkring och bolmat i vardagsrummet och fan visste vart mer i lägenheten, så det stank ju redan överallt därinne, så varför kunde inte hon då få göra detsamma? Va?!

        Hon drog ett sista bloss och kastade sedan ner resten av ciggstumpen bland alla smutsiga tallrikar och glas i diskhon. Noterade att ciggen inte slutade brinna, eftersom hon lyckats missa ALLA ansamlingar av smutsvatten i kopparna och glasen. Fimpen låg istället där och brände in i några cornflakes som torkat fast i resterna av yoghurt på en tallrik. Lukten av cigarett, blandad med stanken av bränd majs och sur yoghurt gav henne kväljningar.

        Det kändes som att nånting sprack inuti henne.

        Nella slog ursinnigt på kranen och slet upp ett slabbigt glas ur slasken och hällde ut innehållet över den brinnande fimpen. Det fräste till och en ny odör, nästan värre än den första, spred sig i köket.

       Snabbt, snabbt, snabbt ryckte hon åt sig sophinken under diskbänken. Grävde bland disken efter den solkiga fimpen. Ner med den i soppåsen. Tallriken med cornflakes också, ner i soppåsen. Och ner med det slabbiga glaset och den där fula, jävla kaffemuggen som hon ändå hatade att dricka ur – även när den var ren!!

        Hon vände om.

        Hon hade fått nog. Hon rafsade åt sig några smutsiga t-shirtar, strumpor och toppar på väg ut mot hallen och tryckte ner även dom i soppåsen. I hallen hittade hon även några äckliga gamla skor som pojkarna borde ha slängt för längesen, men som dom naturligtvis bara låtit ligga framme.

        Ut med alltihop i trapphuset och ner med skiten i sopnedkastet.

        Det lät som att tallriken krossades nånstans på väg ner till soprummet. Hon kunde höra ekot av spräckt porslin studsa upp där nerifrån och ut genom luckan.

        Hon lutade sig med pannan mot den kalla stenväggen. Lät luckan förbli öppen. Tog in tystnaden som la sig därinne i sopröret, efter att ekot upphört. Började gråta, för hon orkade inte kämpa emot mer, orkade inte vara duktig och stark – för hon visste ju fan inte hur!

        Lyssnade till sin egen andhämtning och näsan som började snora och snörvla.

        En dörr till nån av grannarna öppnades. Fan då. Några livliga, berusade röster fyllde trapphuset. Några unga killar som snackade polska eller nåt annat språk som hon inte begrep, som var på väg ut i natten för att bli ännu fullare och kanske hitta nån kåt, villig tjej som dom kunde...

        Nella drog igen luckan till sopnedkastet, vände sig från dom och gick med snabba steg in i lägenheten igen. Oväsendet av smällar och explosioner från den där jobbiga skitfilmen som Max satt och kollade på, dånade fortfarande från vardagsrummet. Han hade visst inte märkt av hennes ursinniga städning. Eller så brydde han sig inte.

        Nella tog fram sin telefon och slog en signal till Catrin.

        ”Catrin, Catrin... snälla svara...”

        Men Catrin svarade inte. Hon verkade istället ha klickat bort samtalet.

        Dom hade inte träffats sen det där misslyckade försöket till utekväll, då Nella fått ett raseriutbrott och Catrin gömt sig ute på sin balkong. Kanske var Catrin fortfarande sur för allt det där? Att hon inte hade fattat att allt var den där jävla Thomas fel. Thomas och hans vidriga ex Marianne. Och deras äckliga barn.

        Det plingade till i telefonen. Ett sms från Catrin:

        Kanske imorrn? tänkte Nella. Jag vet inte om jag orkar va här imorrn...

        Hon grävde i väskan efter sina sömntabletter. Med tanke på vilket jävla liv TV:n förde där borta i vardagsrummet, skulle hon nog behöva ett par stycken, om hon skulle lyckas somna in inatt...