...

129. Julfest 17 - alla ens ex

Anders höll andan och räknade ner sekunderna till det ögonblick då Danne skulle vara framme hos dom och kläcka ur sig... bara gud visste vad.

          Ett, två, tre, fyr-

          ”Jag undra nästan vart du tog vägen!”

          Danne dunkade Anders hårt i ryggen och skrattade högt. Anders gned sig över det ställe där Danne dunkat till och flyttade sig ett steg bort ifrån honom. Dom andra i klungan skruvade på sig och några spridda ”Hej” och ”Tja” mumlades fram.

         ”Fan, va låga ni verkar!” sa Danne och knäppte en ny öl. ”Är det inte fest, eller?”

         Han sträckte fram sin burk mot Ekmans flaska och skålade. Ekman log, artigt men kort, mot honom.

         ”Jaha, så du kom hit ikväll, asså?” sa Pablo.

         ”Ah”, sa Danne och gned med ärmen mot burken, för att hejda flödet av öl som varit på väg att skumma över. ”Är det årets största fest, så är det!”

         Anders såg hur några blickar byttes mellan klasskamraterna. Alla tyckte visst att Danne var en stor idiot.

         ”Kolla vem som är här!” sa plötsligt Dessie och gjorde en gest bortåt porten igen, på samma sätt som när Danne kommit in i festlokalen.

          ”Ska du inte gå fram och hångla upp henne, Adam?” frågade Vera, aningen spetsigt.

          Jennifer Tomsson från 8E, som Ekman strulat med några helger tidigare, hade dykt upp och fick just sin plastmugg fylld med vin.

          ”Och kolla vilka hon är här med!” sa Dessie exalterat.

          ”Ja, nu får du nog passa dig, Adam...”, sa Vera.

          Dom som fyllde Jennifers mugg med vin var Camilla Berggren och Clary Wilson som gick i nian och bredvid stod Louise från A-klassen och Elsa Lindberg från 8B.

         ”Är det dags att bli orolig när exen samlats runt den senaste flingen?” frågade Peter och blinkade till Ekman.

          ALLA PÅ HELA SKOLAN VISSTE att Ekman haft ihop det med Louise och Camilla när han gick i sjuan och om Elsa och Clary gick det ju också vissa rykten, som kanske inte bekräftats helt – rykten om hångel och kramar och händer som hållits lite då och då...

          ”Dom ger henne säkert bara instruktioner för senare ikväll”, sa Isak. ”Ni vet, hur hon ska göra sen när Ekman och hon–”

          ”Isak”, sa Ekman, med det där tonfallet som alltid fick Isak att tystna.

          ”Kom!” sa Vera och drog Dessie med sig.

          ”Och var ska ni nånstans?” ville Pablo veta.

          ”Bort, så klart! Jag vill ju höra vad dom säger!” svarade Vera över axeln.

          ”Du och jag har ju ALDRIG haft ihop det!” ropade Ekman efter henne, men Vera bara log mot honom och fortsatte gå i riktning mot Jennifer Tomsson och klungan av ex.

          ”Tänk dig och Vera ihop”, sa Pablo.

          ”Ja, tänk!” sa Ekman och stärkte sig med en klunk öl.

          ”Ni två hade väl varit som George och Martha”, flinade Peter och Ekman slog handen för sin mun för att stoppa ölen från att spruta ut på golvet.

         Anders visste inte vilka George och Martha var, men skrattade ändå med, eftersom det än en gång verkade vara en sån där vuxen grej som bara Ekman och Peter förstod. Han hatade hur barnslig och dum deras snack alltid fick honom att känna sig – men det behövde han ju inte avslöja för nån!

          ”Jaha, vart förkröka ni nånstans, då?” frågade plötsligt Danne. ”Anders sa att ni hade nåt eget nånstans.”

         ”Vi körde hemma hos Pablo”, sa Peter, när ingen annan gjorde nån ansats till att svara. ”Adam, jag och Pablo. Och Isak, också. Givetvis.”

         Peter himlade med ögonen när han nämnde Isaks namn. Han tyckte visst lika illa om Isak, som Isak tyckte illa om honom. Isak knyckte på nacken. Han hade noterat Peters ogillande ton, men han började inte käfta emot.

         ”Var ni hos Pablo?!” utbrast Danne.

         Anders såg på Danne. Ånej, tänkte han. Nu skulle väl Danne...

         ”Då var vi ju bara rakt över gatan – fan, att vi kunde missa varann, bara så där!”

         Anders kände hur det började hetta över kinderna och halsen, hur munnen blev torr och hur armhålorna satte igång att svettas.

         ”Vadå, rakt över gatan?” undrade Pablo.

         ”Ja, vad menar du med det?” frågade Isak oskyldigt, men riktade återigen en giftig blick mot Anders.

         ”Men om ni var hemma hos Pablo och drack och jag och Anders krökade ihop, så kunde vi ju ha –”, började Danne.

         ”Nina, kom! Vi dansar!” avbröt Anders. Han tog tag i Ninas hand och drog henne med sig ut på dansgolvet. Vad skulle han annars göra? Han kunde ju inte stoppa Dannes babblande och han ville inte heller stå kvar och förklara sig för dom andra.

         ”Fine, vi dansar, Anders”, sa Nina och började röra sig i takt till musiken. ”Men allvarligt: varför är du så konstig och spänd för?”

         ”För jag... för jag...”, stammade Anders och undvek ögonkontakt med henne. ”Jag vet inte. Jag tycker bara det är synd att stå och hänga när dom har dansgolv och DJ. När tror du vi får gå på en sån här fest nästa gång?”

         Nina suckade och slutade dansa. Hon såg på honom.

         ”Jag trodde vi var bättre vänner än så”, sa hon. ”Att vi kunde snacka om allt, men du vill ju helt klart inte släppa in mig i vad det nu är som pågår i ditt liv.”

        Anders visste inte vad han skulle svara. I ögonvrån såg han hur dom andra närmade sig. Ekman, Pablo, Peter, Elena, Isak, Ellinor... nu skulle visst alla vara med och dansa. Men så såg han nåt annat också. Bakom Nina närmade sig nån annan.

         Samuel.

         Söt-Samuel som var alternativ och reflekterande och som gick på Högsbo. Söt-Samuel, som Nina dejtat tidigare under hösten, men som hon nyligen gjort slut med. Han var på väg rakt emot dom – och det gav Anders en idé.

         ”Jag ville inte säga nåt”, sa han. ”Inte när dom andra stod där och hörde på, men jag tänkte att du skulle få slippa träffa honom...”

         Han nickade över Ninas axel och Nina vände sig om.

         ”Tja, Nina”, sa Söt-Samuel. Vid alla de tidigare tillfällena då Anders stött på honom, hade han alltid låtit både avslappnad och självsäker. Nu lät han snarare nervös.

         ”Vad gör du här?” frågade Nina.

         ”Christian bjöd mig. Har du tid att snacka lite, eller?”

         ”Nä, jag har inget att säga dig”, sa Nina och vände sig från honom och viskade in i Anders öra. ”Tack, Anders. Jag går ut en stund.”

         Nina försvann med snabba steg över dansgolvet och Elena skyndade sig efter. Samuel stod kvar och såg efter henne. Sedan vände han på klacken och försvann. Ekman, som dansat i bakgrunden, kom fram till Anders.

          ”Vad var det där om?” frågade han. ”Har dom bråkat, eller?”

          Han visste ju inte att det tagit slut mellan Nina och Samuel. Hade han vetat det hade han ju aldrig börjat strula med Jennifer Tomsson.

         ”Eh... jag vet inte”, svarade Anders. ”Kanske.”

         ”Tror du dom gjort slut?” frågade Ekman.

         ”Det tror jag inte”, ljög Anders.

         ”Adam!” ropade nån exalterat bakom Ekmans rygg. Det var Jennifer Tomsson, som nu övergett exbrudarna för att få sig en dans med honom. Ekman kramade om henne, men han verkade frånvarande. Han såg frågande på Anders, som om han misstänkte att Anders visste mer än han var villig att berätta. Men så verkade han slutligen bestämma sig för att ge Jennifer all sin uppmärksamhet.

          Anders gick sin väg mot entrén. Kanske kunde han be nån om en cigg därute? Han brukade inte feströka, men nu kände han att han behövde nåt starkt...