...

137. Vi gör en liten hälsning till dina fans

Danne tumlade nästan in i den ena stolstraven av chocken. Han undrade om han skrikit till, eller inte, för han hängde plötsligt inte alls med i det som hände.

        Två starka nävar grep tag i hans armar och slet honom baklänges, med ett sånt häftigt ryck att han tappade balansen och föll omkull på golvet. Hans fötter satt fast i jeansen som låg som en trasslig boja runt hans smalben. Han kunde inte resa sig upp, hur han än sprattlade.

        ”Håll ner han på golvet!” beordrade nån bakom den person som höll hans armar och Danne kände hur de starka händerna kramade åt om hans överarmar, så att det stack i fingrarna på honom.

        ”Men ta ut han dit!” fortsatte den andra – fortfarande osynliga – personen, som givit den första ordern.

        Danne kände hur han släpades längs med trägolvet. Kände hur träflisor från golvbitarnas ojämna kanter skar in i hans skuldror och genom kalsongen och in i hans vänstra höft. Han bet ihop och slöt ögonen hårt, för nu var han faktiskt på väg att skrika – och av nån anledning var det enda han kunde tänka:

        Inte ett ljud, inte ett ljud, låt dom inte få se dig grina, vad du än gör!

        Han träffades i låret av en lätt spark.

        ”Sådär! Le in i kameran då, ditt lilla äckliga fnaskbarn!”

        Mot sin vilja kisade Danne genom ena ögonlocket. Den stora mörka silhuetten som ställt sig bredbent över honom riktade en smartphone neråt och en blixt brann av. Det starka ljuset fick Danne att knipa ihop ögonen igen. Fastän han knappt kunnat se ansiktet på figuren visste han redan vem det var:

        Stefan.

        Och den andra personen, som höll hans armar låsta i ett järngrepp, var ju förstås Mergim.

        Han borde ha fattat det redan från början, men han var ju som vanligt så jävla dum. En pinsam jävla idiot, som Kung Ekman uttryckt det. Självklart att nån som Yasmin aldrig skulle kunna vara intresserad av nån som honom på riktigt, självklart att inte Stefan och Mergim skulle låta honom få vara ifred efter det där som hänt ute på skolgården, några veckor tidigare...

         Där fick han för att han ville gå på höstterminens fetaste fest och hänga med dom vackra och normala människorna.

        Stefan trampade uppfordrande ner Dannes ben mot golvet. Danne hade visst rullat ihop i fosterställning av smärta, då Mergim släpat honom över det oslipade trägolvet – och nu skulle Stefan sätta sig ner. Stefan placerade sig över Dannes knän, så att hans ben inte skulle vara i vägen. Han drog upp nåt ur sin ena ficka, ett klickande ljud hördes och därefter kände Danne ett kittlande tryck mot magen.

        Stefan ritade eller skrev nåt på hans kropp med en fet tuschpenna.

        ”Ligg still, ditt fucking homo!” väste han och dunkade sin lediga knytnäve i bröstet på Danne, så att han tappade andan. Efter några sekunder la Stefan ifrån sig pennan och tog upp sin telefon igen. Danne kunde höra hur en serie foton knäpptes av från telefonen.

         ”Du ska veta att: om du jävlas med oss – om du inte vet din plats – din lilla äckliga fa-an, då kommer vi och gör slut på dig!” väste Stefan mellan tänderna.

         ”När du minst anar det!” la Mergim till och gav ifrån sig ett snörvlande skorrande läte. En slemmig spottloska träffade Danne rakt i ansiktet och Stefan började skratta. En ny bild knäpptes av. Förmodligen en närbild på snorloskan på Dannes kind.

        ”Dom här bilderna kommer ut på insta”, sa Stefan.

        ”Och på Snap”, sa Mergim.

        ”Vi har startat konton åt dig, för din gamla spruckna Samsungskittelefon funkar väl inte ens!”

        ”Och vi har döpt kontona till Horungen Daniel”, sa Mergim. ”För det är ditt namn, från och med nu och för resten av ditt sorgliga liv!”

        ”Titta in i kameran”, sa Stefan igen och knäppte en till bild.

        ”Ta en bild på hans pick också, så alla får se hur liten den är!” tjoade Mergim.

        Stefan tog tag i resåren på Dannes kalsonger, med sån kraft att Danne kunde höra hur en söm sprack nånstans i plagget. Men Stefan ångrade sig tydligen genast och släppte sitt grepp om tyget.

        ”Eller, nä, vafan?” sa han. ”Jag vill fan inte se hans dase – eller röra den heller!”

        Det var tyst i några sekunder. Det verkade som om Stefan och Mergim inte riktigt visste hur dom skulle fortsätta.

        ”Gör en film”, föreslog Mergim till slut. ”Nåt som du kan skicka på Snap.”

        ”Okej, Danne”, sa Stefan. ”Vi gör en liten hälsning till dina fans. Titta in i kameran och säg att du heter Daniel och att du är skolans största horunge!”

        Men Danne reagerade inte; han varken öppnade ögonen eller gav ett ljud ifrån sig.

        ”Men säg det då!” fräste Mergim och ruskade om honom.

        ”Ja, säg det!” pushade Stefan, men Danne förblev tyst.

        Stefan suckade hörbart och Danne kände hur han skruvade och vred på sig. När han började tala igen, var hans röst märkligt spänd och darrade på ett sätt som Danne aldrig hört förut:

        ”Du gör som jag fucking säger, eller så snittar jag dig!”

        Nåt kallt och vasst skrapade längs hans hals och ner över bröstet mot hans ena sida. Danne öppnade ögonen och nu såg han ett långt blankt föremål i Stefans hand:

        En kökskniv.

        ”Men hallå!” ropade plötsligt Yasmin. Hon hade varit så osynlig och tyst att Danne glömt bort att hon fanns kvar i rummet. ”Ni skulle bara ta en nakenbild på han, sa ni, och that's it! Va fan sysslar ni med?!”

        Några sekunders tystnad.

        ”Mergim, säg åt din brud att hålla –”, började Stefan.

        ”Yasmin, du håller käften!” sa Mergim. ”Vi sköter det här!”

        ”Käften själv!” svarade Yasmin. ”Du snackar inte åt mig sådär!”

        ”Han gjorde det precis”, sa Stefan. ”Du har gjort din del – ska du va kvar är du tyst!”

        ”Ni är ju sjuka i huvet, båda två!” fräste Yasmin och vände om för att gå.

        ”Fuck you!” ropade Mergim efter henne.

        ”Nä, fuck dig, Mergim!” svarade Yasmin över axeln och slängde upp dörren, ut mot dansgolvet. ”Jag tänker fan inte stanna där och kolla på dom, medan dom håller på med sin sjuka jävla skit!” ropade hon utanför dörren, till alla som kunde tänkas vilja lyssna, medan hon försvann bortåt, över dansgolvet.

        ”Vadå, vad händer därinne?” ropade nån utanför förrådet.

        ”Dom håller på och fucking skär upp en kille därinne! Jag stannar inte här! Dom är sjuka i huvet!” skrek Yasmin ursinnigt. Hennes röst lät ännu mer avlägsen, troligen var hon på väg att lämna festen helt.

        Musiken tystnade plötsligt därute och skratt och sorl upphörde förvirrat.

        ”Vadå, vad händer?” undrade nån och några tjejer kikade in genom dörren, med varsin drink i handen.

        Därefter bröt tumultet ut.

136. Ska inte du också klä av dig?

”Vart ska du nånstans?” ville Yasmin veta. Hon hade kommit efter honom då han närmade sig utgången och nu tog hon tag i hans arm, för att stoppa honom. Danne var nästan på väg att vända sig om och skrika åt henne, men hann lyckligtvis hejda sig.

        ”Hem”, harklade han fram. ”Jag har nog druckit för mycket.”

        ”Vadå, ska du bara dra? Redan?”

        Danne stönade och drog efter andan. Han slöt ögonen, så att hon inte skulle se hur vattniga hans ögon var.

        ”Vi kan väl gå nånstans och snacka lite?” sa Yasmin. Hon höll fortfarande hans arm i ett stadigt grepp.

        ”Om vadå?” frågade Danne irriterat. Vad var det för vits med att hänga efter henne nu, när Ekman ändå bara tyckte att han var en loser?

        ”Jag tänkte att vi kunde snacka lite – privat”, sa Yasmin och Danne kände plötsligt hur hennes lediga hand tog tag i hans skrev. Ekmans ord ringde i hans öron:

        ”Jag skiter väl i vem du knullar ikväll – eller om du ENS gör det över huvud taget! Varför tror du ens att jag ska bry mig om nåt sånt?”

        Danne tvekade, men så bestämde han sig ändå för att följa med henne.

        ”Kom! Jag vet det perfekta stället”, sa Yasmin och drog Danne med sig genom lokalen, över dansgolvet och in i ett hörn, där det fanns en smal liten dörr, som ledde in till ett förrådsutrymme, där flertalet reservstolar och extrabord stod uppstaplade längs med väggarna.

        Yasmin slank in mot väggen, mellan två höga stolstravar. Hon spände blicken i Danne och vinkade honom till sig. Danne närmade sig henne långsamt. Var det verkligen ikväll, det skulle ske? Skulle han verkligen få göra det ikväll och bli en av dom lyckliga få i åttan, som gått från att vara småpojkar till att bli riktiga män?

         Han lutade sig fram emot henne, försökte ge henne en kyss. Men av nån anledning vek hon undan ansiktet och började fnissa. Istället tog hon tag i linningen på hans jeans och drog honom närmare intill sig. Hon knäppte upp knappen på hans byxor och drog ner hans gylf.

         Danne förstod inte.

         Varför ville hon inte att han skulle kyssa henne? Var inte brudar mer intresserade av kramar och hångel, än själva sexet? Det var väl inte på riktigt, så som brudar var i porrfilm, heller?

         Yasmin hasade ner hans jeans i nivå med hans knän och började dra upp hans tröja. Men Danne hejdade henne. Gick det inte lite väl fort? Tänk om han inte skulle kunna...? Tänk om hon inte tyckte att han var lika bra som Mergim?

         Mergim.

         Bara tanken på hans namn, kom Danne att slakna. Kom Danne att undra vad fan han gjorde här, med en tjej som legat med Mergim – för det måste hon väl ha gjort med tanke på hur länge dom varit tillsammans? Eller?

         Och Mergim var ju en av dom personer som Danne hatade allra mest i hela världen!

         ”Vad är det?” frågade Yasmin otåligt. Hon höll uppfordrande i tyget på hans tröja. Danne drog efter andan.

         ”Inget”, sa han och lät henne dra tröjan över hans huvud.

         Hon var här och hon ville. Han skulle få sätta på Mergims brud ikväll. Var det inte den bästa hämnden av alla? Att först knocka Mergim och hans idiot-polare Stefan ute på skolgården inför hela skolan – och sedan ligga med hans tjej? Där fick dom för alla gånger dom kaxat mot honom, för att dom tvingat bort honom från rökhörnan i sjuan, för att dom tryckt ner hans huvud i skoltoaletten!

        ”Jag... jag har inget gummi med mig”, kom Danne plötsligt på, medan Yasmin tog loss tröjans ärmar från hans händer. Yasmin stirrade på honom och klippte förvirrat med blicken. Hennes tidigare självsäkerhet började visst släppa.

        ”Det spelar väl ingen roll?” sa hon osäkert.

        Danne såg på henne. Hon var fjorton och det var han med. Det måste ha varit exakt i deras ålder, som hans egen morsa blivit gravid för första gången – då han blivit till...

        ”Tar du kallingarna, själv, eller?” frågade Yasmin. Hon tryckte mot väggen nu och hade släppt honom helt. Nu verkade hon nästan lite blyg, rentav obekväm.

        ”Ska inte du också klä av dig?”

        Han måste ju ändå fråga! Yasmin fnissade till, nästan lite plågat.

        ”Eh...eh...”, var de enda ljud som kom över hennes läppar. Hon sjönk ihop mot väggen och slöt ögonen. Verkade inte vilja svara. Men plötsligt var nån där och svarade i Yasmins ställe, en skarp och ovänlig röst, som trängde rakt in i Dannes öra:

        ”Nä, det ska hon inte, din äckliga lilla fa-an!”

135. Danne + Adam = Falskt

”Jag måste ta en paus!” sa Danne och släppte taget om Yasmin. ”Jag behöver nog ta lite vatten.”

         ”Gör det, du”, svarade hon och stannade upp mitt i en dance move. ”Men kom tillbaks sen!”

         Danne gick in till köksavdelningen, som låg innanför loungen, där flera av niorna hängde och blandade drinkar, medan dom snackade skit. Han lutade sig in under kranen och tog några rejäla klunkar.

         ”Här! Du kan ta ett glas om du vill!” sa en av tjejerna och räckte honom en genomskinlig plastmugg. Danne fyllde upp och log tacksamt mot henne. Värst vad han verkade ha flyt med tjejerna ikväll! Han återvände ut, i riktning mot loungen och sprang nästan rakt in i Ekman.

          ”Ekman! Tja!” ropade Danne glatt och kramade honom, som om dom varit vänner i åratal.

          Ekman log mot honom och klappade honom kort på ena skuldran.

          ”Jaha, vad har du fått i dig för nåt?” frågade han med en gest mot glaset i Dannes hand.

          ”Vodka”, sa Danne och skrattade sedan högt. ”Nä, det är bara vatten. Jag är så jäkla törstig.”

          Ekman log igen, artigt och väluppfostrat. Varför tyckte han inte att det var roligt? Kom igen nu, Adam, det var ju skitsmart sagt! tyckte Danne.

          ”Det är nog ingen dum idé”, mumlade Ekman. ”Jag ska nog också ta mig ett glas, faktiskt.”

          Han gjorde en ansats till att gå, men Danne stoppade honom. Han ville få en chans att prata med Ekman, nu när det bara var dom två. Nu när boysen och Peter och alla tjejer som jämt hängde efter honom, inte var där.

          ”Har du kul, eller?” frågade han och log menande mot Ekman. ”Du och Jennifer?”

          Ekman nickade.

          ”Jag såg att du dansade med Yasmin?” sa han.

          Danne började flina. Han kunde inte hålla tillbaks stoltheten. Han hade hängt hela kvällen med en av åttans ballaste brudar – och Ekman hade lagt märke till det!

         ”Ah”, sa han med ett skratt. ”Hon har varit efter mig hela kvällen!”

         Ekman sa inget. Men han hade en underlig blick och ett slags leende, som ändå inte riktigt var ett leende. Av nån anledning fick det Danne att känna sig osäker, att känna att han måste säga nåt för att det inte skulle bli skämmigt. Han stötte till Ekman i sidan, sådär oss-karlar-emellan, och pekade på Yasmin, som nu hade satt sig vid ett bord och bättrade på sitt smink.

          ”Vad tror du? Kan det bli åka av, med henne ikväll, eller?” frågade han.

          Ekman fnissade till. Inte sådär som man gör när man tycker att nån sagt nåt roligt, utan mer sådär som man gör när man tycker att nån beter sig som en tönt.

          ”Du vet om att hon är Mergims tjej, eller?” sa han sedan och nu log han definitivt inte.

          ”Ah, fast inte längre”, försvarade sig Danne. ”Hon dumpade han häromveckan, säger hon.”

          ”Gjorde hon?” Ekman lät skeptisk.

          ”Ja, det gjorde hon!” Danne hörde själv hur desperat han lät. Vad fan skulle han behöva dra till med för att få Ekmans respekt? Det verkade ju aldrig bli riktigt rätt, hur han än gjorde!

         ”Aja...”, sa Ekman och ryckte på axlarna. ”Men ta det lugnt bara. Mergim är ju faktiskt här ikväll och det är väl onödigt om det blir bråk. Du och han är ju inte direkt –”

         ”Jag kan ta Mergim”, avbröt Danne. ”Jag fick ner han i backen sist han försökte nåt mot mig – och det vet hela skolan!”

         ”If you say so”, sa Ekman och började gå.

         Danne såg efter honom. Skulle han våga eller inte?

         Fuck it! Han var full och sket i allt!

         ”Asså, Adam, va fan?! Varför ska det jämt va så jävla svårt att få din respekt för?”

         Ekman vände sig om. Uppriktigt förvånad. Han tittade på Danne och lyfte händerna i en uppgiven gest.

         ”Varför bryr du dig om vad jag tycker?” frågade han. ”Det spelar väl ingen roll om JAG respekterar dig, eller inte?”

         ”Klart det gör!” protesterade Danne.

         ”För att?”

         Danne stirrade på honom. Hans ansikte var alldeles avdomnat av all öl han hinkat i sig under kvällen och det svängde fram och tillbaka i huvudet på honom. Kanske var det därför han inte fattade nånting av det Ekman sa. Vadå, spelar ingen roll? Vadå, för att? Var han seriös, eller?

         ”Jag har gjort allt för att vi ska kunna va polare, för att du ska tycka att jag är...”

         Nej, han kunde inte säga det högt. Åtminstone inte utan att börja lipa som ett småbarn. Istället sa han:

         ”Jag fixa godis till klassfesten – mer än alla andra – och jag hade cigg till Dessie och Vera och vi satt och hängde och körde snurra flaskan hela kvällen. Och jag fixa bärs på lunchrasten, när ni sa att ni var sugna på bärs – men du bara kollar snett på mig!”

         Ekman gjorde en grimas.

         ”Du behöver inte imponera på mig. Jag har aldrig bett om det”, sa han, men Danne lyssnade inte på honom.

         ”Och ikväll är jag här och jag har fixat en fräsch brud som är jävligt på”, sa han. ”Och jag tror hon kommer vilja göra det ikväll – för SÅ på är hon! Men inte ens det räknas. Du säger inte ens grattis. Du bara vänder och går.”

         ”Men va fan har det här med mig att göra?” utbrast Ekman. ”Jag skiter väl i vem du knullar ikväll – eller om du ENS gör det över huvud taget! Varför tror du ens att jag ska bry mig om nåt sånt?”

         ”För att det är det DU gör – HELA TIDEN!” sa Danne och hörde hur hans berusade målbrottsröst bröts och gick upp i falsett. ”För att tjejerna på skolan bara står på kö och väntar, medan du plockar dom. En efter en!”

         Ekman var tyst en lång stund. Sedan tog han sig för pannan.

         ”Nu är du bara pinsam, vet du det?” sa han.

         ”Men va fan ska jag göra då?” frågade Danne. ”Vad krävs, liksom? Vad är det som gör att vi aldrig kan bli polare? Jag fattar inte va problemet är!”

         ”Vad vill du att jag ska säga? Att jag inte vill ha med dig att göra för att du beter dig som en jävla idiot hela tiden och aldrig fattar när du ska hålla käften? Och att vi aldrig kommer kunna umgås med varann för att vi inte har ett fucking skit gemensamt? Är det det du vill höra, eller?”

         Ekmans ord kom som käftsmällar.

         ”Vadå, så du tycker att jag är en jävla idiot?” pressade Danne fram. Det stramade över bröstet och halsen kändes som en öken. Ekman suckade.

         ”Asså, inte en jävla idiot, kanske... Men jag tänker väl bara att jag inte kan se oss två som vänner, på grund av hur du är som person – och hur jag är som person. Vi är för olika.”

         ”Men jag fattar inte”, försökte Danne, som började känna att han nu hängde i en skör tråd. ”Det är aldrig du som käftar med mig, det är aldrig du som säger att... så där som Isak och Fredrik och dom andra jävlarna gör. När jag är i närheten, så verkar du ju alltid helt cool med att jag –”

         ”Det finns väl ingen poäng med att va dryg!” klippte Ekman av. ”Bara för att man inte funkar med nån, så kan man väl ändå bete sig! Eller måste jag be dig fara åt helvete så fort du kommer i närheten?”

         Danne svarade inte. Han vred ner huvudet. Vek undan med blicken. Ville inte längre att Ekman skulle se honom. Nånstans verkade det ändå som att Ekman ångrade sig, i alla fall lite, för han sa:

         ”Det här är ju bara MIN åsikt, Danne. Det är väl inget att hänga upp sig på? Det finns väl andra du kan umgås med, som du kanske klickar bättre med. Det spelar väl ingen roll vad JAG tycker?”

          Jo, det spelar jättestor roll.

          Danne kunde inte förmå sig själv till att säga det, för det kändes som om Ekman stuckit hål på honom med en lång vass nål, som lämnat ett djupt blödande sår i hans bröst. All den glädje och lust han känt fem minuter tidigare hade liksom runnit ur honom.

         Och nu ville han inte längre vara där. Nu ville han bara gå hem.

         ”Okej, låt oss bara... ALDRIG ha med varann att göra igen”, sa Danne med grumlig röst och backade bort från Ekman. ”Om du nu hatar mig så jävla mycket!”

         ”Danne! Du behöver inte...”, ropade Ekman bakom hans rygg, medan Danne gick därifrån, men han avslutade aldrig meningen, så Danne fick aldrig veta vad det var han inte behövde göra. Men det gjorde detsamma:

          Ekman skulle aldrig bli hans vän, så allt var ju ändå redan åt helvete!