...

87. Du kommer bli ett jävla as när du blir stor. Precis som din farsa
Nella bestämde sig för att gå till direkt attack, så snart hon kommit hem.

           ”Din fröken ringde mig idag och undrade var du var nånstans.”

           Danne såg upp från displayen på sin gamla telefon. Det syntes att han blev nervös, men han försökte ändå låtsas som inget.

           ”Jaha, och?” sa han trotsigt.

           ”Ja, vad har du haft för dig idag, egentligen?”

           ”Inget särskilt”, snäste han tillbaka. ”Det ska väl du skita i!”

           ”Asså, vad håller du på med, egentligen? Du kan väl åtminstone gå till skolan när du har skolplikt. Vad ska du annars göra på dagarna? Finns väl inget vettigt att göra här hemma.”

           Danne fnös bara och började greja med sin telefon igen.

           ”Jag blev tvungen att sjukanmäla dig, när hon ringde.”

           ”Varför det?”

           ”Vad skulle jag säga då? Att: Nä, jag har ingen koll på vad min son har för sig, istället för att va i skolan som han ska.”

           ”Du har ju ingen koll”, sa Danne. ”För du är ju knappt hemma och ser vad som händer.”

           Nella ignorerade hans kommentar. Istället började hon kolla busstider i sin telefon. Med 23:an skulle hon bli tvungen att byta vid Resecentrum. 24:an, däremot, gick raka vägen...

           ”Du kan va hemma imorrn också”, mumlade hon till Danne medan hon såg över avgångarna. ”Jag ringer in och sjukar dig då med.”

          ”Varför det?”

          ”För att man blir inte frisk av att stanna hemma bara EN dag. Men på fredag får du fan gå till skolan igen – annars blir det synd om dig!

          ”Och vad tror du skolan säger om dom får veta att du fejkanmäler mig som sjuk?”

          ”Är det där nåt slags hot, eller?”

          ”Du får ta det hur du vill.”

          ”Vad är det för trotsålders-attityd du håller på med? Du borde fan va glad att jag täcker upp för dig när du missköter din skola! Hur många föräldrar tror du skulle göra det?!”

          ”Inga NORMALA föräldrar skulle göra så!”

          Nella såg på sin son en lång stund. Sedan sa hon:

          ”Du kommer bli ett jävla as när du blir stor. Precis som din farsa.”

          Hon kunde se att hennes ord tog, men so what? Han sket ju fullständigt i hennes känslor, så varför skulle då hon vara tvungen att ta hänsyn till hans? Han bara sabbade för henne – och sig själv – hela tiden!

          Hon stod kvar och väntade på hans comeback, något omoget och elakt för att såra henne, men det kom aldrig. Istället smällde han igen toalettdörren efter sig och låste. Så där som han brukat göra när han var sex, sju år efter att hon förklarat att han inte skulle få någon av de där snordyra leksakerna han jämt tjatat om.

          Men Nella orkade inte med några sjuåriga fjortonåringar. Det fick räcka nu. Ville han sitta och tjura och tycka synd om sig själv därinne, så varsågod!

          Hon slet åt sig sin handväska och gick till Max som, i vanlig ordning, satt framför TV:n. Hon kunde se att han försökte spela oberörd av hennes och Dannes gräl, men hon orkade inte trösta honom just nu. Orkade inte förklara sig. Förresten var det ju bara Dannes farsa hon kallat för as, inte Max', så han borde väl inte ha tagit illa upp, väl? Även om Max' farsa också var ett jävla as. Men det hade hon ju åtminstone inte sagt till Max.

          ”Max, gubben, jag åker över till Catrin och sover där i natt.”

          ”Måste du sova där i natt igen?”

          ”Men Max, jag fixar inte att va hemma just nu, när han håller på och surar och bråkar med mig så där, hela tiden. Jag pallar inte det. Jag måste få en paus från allt det här, om jag ska orka jobba och fixa med allting här hemma.”

          Max svarade inte, utan vände blicken mot TV:n igen. Nella suckade.

          ”Jag har handlat, så det finns mat och det finns till frukost, så det är inget du behöver bekymra dig om. Och om det är så, så kan du väl gå över en sväng till Margaretha. Hon kanske kan bjuda på nåt gott, det brukar hon ju alltid vilja göra.”

          Margaretha var granntanten som bodde en våning upp i huset.

          ”Men du tycker ju inte om när vi går till Margaretha”, invände Max.

          ”Jo, men nu är det okej”, svarade Nella trött och började gå mot hallen. ”Jag lovar att inte bli sur den här gången, om du går dit. Och är det nåt, så ringer du bara!”

          Hon låste lägenheten och sprang nerför trapporna. Hann hon med 24:ans buss skulle det bara ta tjugo minuter tills hon befann sig i Thomas armar igen...