...

84. Grejen med Nicolas - eftersnacket
Plötsligt trängde sig Nina fram genom gruppen och hon fräste ursinnigt:

        ”Men vad håller ni på med? Lägg av!”

        Hon såg rakt på Ekman, som om hon genast fattade att det var han som låg bakom det hela, fastän hon inte varit där då det börjat.

        ”Adam, du är så jävla dum i huvudet”, sa hon hårt.

        Ekman slog ner blicken och funderade några sekunder. Sen höjde han rösten:

        ”Okej, lägg av! Det räcker nu!”

         Alla såg förvirrat på honom, ingen fattade vad det var som hände. Danne, som fortfarande hade en pappersboll kvar i handen, började flina igen och kastade den sedan på Nicolas, som för att bryta den allvarliga stämningen. Ekman höjde ett varnande finger mot honom.

         ”Lägg av, sa jag.”

         Skärpan i hans röst fick alla att förstå att den som inte genast slutade, skulle råka lika illa ut som Nicolas precis gjort. Han gick ner på huk bredvid Nicolas, sopade undan en pappersboll som fastnat i Nicolas hår och tog hans arm.

         ”Nicolas, är du okej?” undrade han. ”Det var inte meningen att det skulle gå så här långt. Jag är ledsen.”

         Nicolas svarade inte, men han lät Ekman hjälpa honom upp från golvet.

         ”Isak, får jag hans SO-bok?” sa Ekman och Isak skyndade sig förvirrat att plocka upp den från golvet. ”Pablo. Hans anteckningsblock.” Pablo tog upp pärmarna från anteckningsblocket, men flera sidor var utrivna. Det var därifrån lynchmobben fått pappret till bollarna, som dom kastat på Nicolas.

         ”Har ni haft sönder hans anteckningsblock?” sa Nina till Ekman, som skamset bet sig i läppen.

         ”Okej, han kan inte använda det här”, sa Ekman. ”Du får ta mitt block istället.”

         Han räckte Nicolas sitt eget block. Sedan delade han ut order till några andra i gruppen om att samla ihop Nicolas pennor och plocka upp skräpet från golvet och alla assisterade honom genast – precis lika villigt som när dom hjälpt honom mobba Nicolas några minuter tidigare.

         ”Är du säker på att du är okej?” undrade Ekman och Nicolas nickade stumt. ”Om jag pajade nån av dina pennor, så fixar jag nya. Okej?”

Suzanne hade tydligen inte lagt märke till dramat som utspelat sig ute i korridoren. Hade hon det, så hade hon förmodligen varit lika förbannad som Nina. Hon undervisade som vanligt, men stämningen i klassen var underlig hela lektionen. Efteråt hörde Anders Ekman och Nina prata ute på skolgården. Nina var fortfarande arg.

         ”Jag fattar inte hur du kan hetsa hela skolan mot en person, Adam. Du går på den mest passiva personen som finns i klassen. Hur tänker du egentligen?”

         ”Jag trodde inte det skulle gå så långt”, försvarade sig Ekman. ”Jag visste ju inte att alla skulle haka på, så där.”

         ”Visste du inte? Du om nån borde veta bättre”, klippte Nina av. ”Killarna kollar hela tiden på dig och försöker alltid göra precis som du gör – och det vet du!

         Hennes kommentar fick Ekman att se obekväm ut. Han skruvade sig besvärat och undvek att se henne i ögonen.

         ”Du kan inte va så oansvarig, Adam.”

         ”Jag... jag gjorde det inte för att va taskig. Det var mer menat som ett skämt.”

         ”Vilken jävla humor du har. Hoppas du haft riktigt roligt då!”

         ”Nej, det hade jag inte”, svarade Ekman och blundade.

Nina hade tydligen fått honom att skämmas så pass mycket för det han gjort, att han efter deras samtal tagit Stefan och Mergim från B-klassen åt sidan.

         ”Ni måste göra mig en tjänst”, sa han. ”Ni vet Nicolas i min klass?”

         ”Fitt-nyllet?” sa Stefan.

         ”Kalla honom inte för det”, svarade Ekman. ”Ni vet att han är klen och inte så tuff, men att folk jävlas med honom ändå, fast han inte kan försvara sig. Jag vill bara att ni berättar för mig om ni ser nåt.”

         ”Vadå, har ni blivit polare, eller?” flinade Mergim.

         ”Nä, jag vill bara inte att nån jävlas med honom”, sa Ekman. ”Man ger sig inte på nån som inte kan försvara sig. Det är fegt.”

         Och Stefan och Mergim lovade Ekman att hålla ögonen öppna, lovade att aldrig ge sig på Nicolas. Hur mycket deras löfte nu kunde vara värt, tänkte Anders. Men kanske menade dom allvar? För löftet till Ekman skulle ju troligtvis innebära att dom fick tillåtelse att gapa och slåss med alla som jävlades med Nicolas, vilket kanske var nog med belöning för deras del?

Nicolas slutade inte vara en tönt efter den dagen. Han gick fortfarande för sig själv, på behörigt avstånd från dom andra killarna, som om han varit en radioaktiv könssjukdom som måst förvaras oåtkomlig för dom som var vackra och normala.

          Men nu fick han åtminstone vara ifred. Åtminstone om Ekman, eller Stefan och Mergim, var i närheten...