...

83. Den där grejen med Nicolas i sjuan
Det var en februaridag och dom gick genom korridoren, på väg till samhällskunskapen. Lektionen skulle inte börja än på ett tag, men ändå stod flera redan och väntade utanför klassrummet. Kanske för att det var så ruggigt och kallt ute på skolgården? Nicolas stod mot väggen och i händerna höll han sina böcker och sitt pennfodral. Han höll upp grejerna framför sig, som om han bar på en bricka och någon från parallellklassen kommenterade det, när Anders och dom andra gick förbi. Isak och Ekman bytte en blick och flinade. Det såg ju inte klokt ut.

         Precis när dom passerade Nicolas, gjorde Ekman – helt utan förvarning – en uppercut mot böckerna i Nicolas händer och hans knutna näve drämde till så hårt att alltihop flög upp i luften och kraschade ner på golvet. Det blev knäpptyst i hela korridoren och allas blickar brände fast vid Ekman och Nicolas. Alla var som i chock. Visst, det fanns en tyst överenskommelse om att Nicolas var en av dom värsta töntarna i skolans historia, men Ekman hade aldrig tagit notis om honom förut. Det hade alltid varit andra som jävlats.

        ”Nämen, oj då!” flämtade Ekman tillgjort och såg sig om. Han log det där leendet, som fick tjejer att vända sig om efter honom och som gav killar komplex för sina utseenden.

        Chocken släppte och folk började fnissa nervöst. Någon från parallellklassen skrattade till och med högljutt.

        ”Jag tror du tappa nåt, Nicolas”, hånade Isak, som plötsligt var med på noterna.

        Nicolas kröp generat omkring på golvet för att samla ihop sina saker. Men när han sträckte ut handen för att ta sitt pennfodral, sparkade Ekman till det så att det for iväg. Nu tjöt alla av skratt. Till och med Pablo.

        Den enda, förutom Nicolas själv, som inte tyckte att det var kul var Anders. Han stirrade chockerat på Ekman och på klasskamraternas reaktioner. Han förstod inte varför alla skrattade, eller varför Ekman var så grym. Det otäckaste av allt var att Ekmans beteende genast smittade av sig på dom andra. Plötsligt ställde sig alla i ring runt Nicolas för att turas om att håna honom och sparka undan hans böcker och pennor.

        Och det var som om Nicolas förstod att det inte var någon idé att kämpa emot, eller ens försöka fly. Han la sig i fosterställning, mitt i cirkeln, med armarna som skydd för huvudet mot de pappersbollar och pennstumpar som kastades mot honom.

         Anders ville skrika åt dom alla att sluta, men han kände sig helt paralyserad. Kunde inte Ekman, snälla, stoppa det? När Anders såg åt hans håll märkte han att Ekman faktiskt slutat flina. Det gick inte att läsa av vad han tänkte eller kände, men det fanns något allvarligt i hans blick som Anders aldrig sett förut. Kanske var han lika skrämd som Anders, då han såg vilket starkt inflytande han hade över sina klasskamrater?

         På mindre än en minut hade han lyckats skapa en hel lynchmobb mot en person. Insåg han precis hur farlig hans makt var...?