...

81. Hästballe
Danne drog på sig sina jeans, medan han stirrade på Nicolas på andra sidan omklädningsrummet. Han var verkligen det töntigaste och äckligaste Danne sett i hela sitt liv. Så spinkig och outvecklad. Så fräknig och ful. Och han hade fortfarande inte kommit in i puberteten. Han hade fortfarande inte fått något hår under armarna eller mellan benen. Och hans röst var fortfarande pipig och ljus, som ett litet barns.

         Varför kunde han inte bara gå och hänga sig för? Det var ju vad alla tyckte, bara att ingen sa det rakt ut.

         Istället nöjde sig dom andra killarna med att snacka skit om honom. Isak, Fredrik och Pablo – klassens tre sportfåniga vinnarskallar – diskuterade dagens laguppställning och det gick inte att ta miste på vems fel det varit att Lag Ett förlorat mot Lag Två i innebandyn:

         ”Varför skickar Pierre ens ut Nicolas på plan? Det är ju bara meningslöst. Han gör ju ändå aldrig nånting och så är han ju fan rädd för bollen ju!”

         ”Haha! Han är rädd för sin egen skugga till och med!”

         ”Så jävla skönt att jag slapp han i mitt lag den här veckan. Det går ju inte att spela när han är med!”

        Nicolas sa inget. Han stod borta i sitt hörn och klädde på sig, som om han inget hört. Men visst fan hade han hört vad dom sagt! Danne var helt övertygad. Bara det att han inte hade nog med stake att säga ifrån. Höja sin ljusa äckliga barnröst och försvara sig.

         Så. Svag.

         När folk käftar och snackar skit om mig, står i alla fall inte jag och trycker i nåt hörn och håller tyst, tänkte Danne. Hur fan kan man bara acceptera att va längst ner på botten? Han är smuts under våra svettiga, stinkande skor, han äter tamejfan bajs till frukost, lunch och middag – och det kommer han göra tills han dör!

         Danne kramade sin handduk hårt i ena näven. Tankarna på Nicolas fick honom att koka inombords. Istället för att stoppa ner handduken i väskan, vecklade han ut den och vek sedan ihop den diagonalt. Därefter rullade han ihop den till en lång korv. Han grep den tjockare änden och svingade sedan handduken med den smalare änden, neråt, genom luften och snärtade till. Dom andra killarna avbröt sitt samtal och tittade nyfiket på honom.

        ”Vad får jag om jag gör hästballe på Nicolas?” frågade han.

        Fredrik, Pablo och Isak började flina, men Anders var tråkig som vanligt.

        ”Varför ska du göra hästballe på honom för?” undrade han.

        Danne svarade inte, utan började bara skratta.

        ”Kolla här”, viskade han och smög sig sedan bort mot Nicolas hörn. Killarna följde honom med spänd förväntan. Danne tog sats. Nicolas skulle precis dra på sig sin tröja. Han stirrade rätt ut i luften, som om han inte la märke till Danne, som närmade sig. Fattade han verkligen inte vad som var på väg att hända? Danne svingade sin hoprullade handduk genom luften och snärtade sedan så hårt han kunde med armen. Den tunna spetsen av hästballen träffade Nicolas över magen och han hoppade överraskat till. Han gav ifrån sig ett gällt skrik.

         Killarna började skratta.

         ”Han skriker ju som en liten tjej!” ropade Danne.

          Nicolas backade in mot väggen och Anders kunde se att han tog sig för magen. Det hade tydligen gjort riktigt ont. Hästballe brukar ju göra det. Danne stod kvar och såg avvaktande på honom. Sedan svingade han handduken igen. Snärt! Nicolas ryckte till, men stod kvar. Den här gången skrek han inte lika högt. Det var mer som ett litet pip.

         ”Varför står du bara kvar för?” utbrast Danne. ”Kolla på han! Han står ju bara där och tar emot! Vill du ha en snärt till, eller?”

         Nicolas svarade inte. Han vred bort ansiktet från Danne, men gjorde ingen ansats till att gå. Danne snärtade hårt igen och Nicolas knep spasmiskt ihop läppar och ögon då handduken träffade hans kropp. Anders såg sig om. Alla bara stirrade. Ingen sa något?!

         ”Varför försvarar han sig inte?” frågade Danne dom andra killarna. ”Varför säger han inte inte ens nåt? Kan du inte prata eller vad är problemet?”

         Danne klappade Nicolas uppfordrande på kinden, men Nicolas förblev tyst. Danne gick fram till en bänk och slet åt sig en vattenflaska som stod där.

          ”Men hallå, det där är min!” sa Timbot.

          ”Om jag tömmer den här på hans huvud, tror ni han lappar till mig då?” frågade Danne.

          ”Nej! Han kommer inte slå tillbaka, Danne, och det vet du redan!” sa Pablo.

          Danne skruvade av korken och höjde flaskan ovanför Nicolas huvud.

          Men seriöst? Ska ingen stoppa det här? undrade Anders.

         ”Danne, kom igen! Det är inte kul”, sa han bara.

         ”Han kommer inte våga”, sa Isak hoppfullt.

         ”Inte?” sa Danne och tiltade snabbt på flaskan så att en skvätt vatten kom ut och hamnade i Nicolas hår.

         ”Åh!!!” ropade flera av killarna och slog händerna för sina munnar.

         ”Kolla på han!” ropade Danne igen. ”Han gör verkligen ingenting, bara låter det hända! Jag förstår mig inte på han! Eller tycker du om det, kanske? Va?” Danne gav Nicolas en lätt örfil. ”Var det skönt med en liten dusch, ditt lilla äckel?”

         Danne höjde återigen flaskan och hällde ut allt vatten som fanns kvar över Nicolas huvud, så att det rann ner över hans tröja och byxor. Och det enda Nicolas gjorde var att blunda hårt och krypa ihop mot väggen.

         ”Men Danne, lägg av!” sa Anders, men hans röst dränktes av dom andra killarnas tjut och jubel. Var Danne helt störd, eller?

Plötsligt öppnades dörren och Ekman kom in i sällskap med Peter. Dom hade stannat kvar efter lektionen för att plocka undan bandyutrustningen i gympahallen, det var därför dom var så sena. Dom pratade om något. Anders kunde inte höra vad, men han la i alla fall märke till hur dom tystnade då dom fick syn på klungan av killar som samlats runt Nicolas plats.

        ”Vad händer här då?” undrade Ekman.

        ”Danne gjorde hästballe på Nicolas”, berättade Pablo.

        ”Och tömde ut Tims vattenflaska på hans hår och kläder”, sa Anders. ”Han beter sig som en jävla idiot”, la han till.

         Ekman stirrade på Danne, som flinade tillbaka.

        ”Vad håller du på med, Danne?” frågade han.

        ”Asså, jag fattar inte hur den här killen funkar i huvudet”, svarade han. ”Han reagerar inte på nånting! Han bara står här och trycker mot väggen, vad jag än gör!”

         Av någon anledning lät han upprymd och stolt. Ekman såg på honom i ett par sekunder, outgrundlig och tyst. Sedan gick han fram till Danne och tog tag i hans handled och vred om hela armen, så att den hamnade bakom Dannes rygg. Med ett kraftigt tryck pressade han Danne och hela hans kropp rakt in i väggen.

         Den plötsliga smärtan fick Danne att skrika högt.

         Eftersom Ekman så sällan slogs, tänkte man aldrig på hur stark han faktiskt var. Det gjorde till och med betydligt ondare än det gjort när Stefan och Mergim brottat ner honom på golvet och pressat ner hans huvud i toaletten – och dom hade ju ändå varit två stycken!

         Ekman lutade sig fram mot Dannes öra. Hans röst var alldeles lugn och tyst då han sa:

         ”Gör du det här en gång till, bryter jag armen av dig. Förstår du?”

         Han vred till Dannes arm igen och pressade den högre upp längs hans rygg. Det kändes som axeln skulle slitas av från kroppen. Ekman ruskade om honom, krävde ett svar.

         ”Mm...”, pep Danne ynkligt och knep ihop ögonen så att inte fler tårar skulle tränga ut. Han hoppades innerligt att inte Ekman, eller någon av dom andra killarna, skulle se hur det forsade ner längs hans kinder.

         ”Bra”, sa Ekman tyst i hans öra och släppte Dannes arm så hastigt att han tappade fotfästet och föll ihop på golvet.

        Ekman vände sig mot Nicolas bänk och slet upp handduken som låg bredvid hans gympapåse. Egentligen var det Dannes handduk, den han gjort hästballe med, men det visste ju inte Ekman, eftersom han inte varit där. Han räckte den till Nicolas.

         ”Här. Torka av dig.”

         Han vände och gick mot sin bänk, men stannade till då han passerade Isak.

         ”Stod du bara och kollade på, eller?” frågade han. Hans röst var ovanligt vuxen och skarp.

         "Eh...öh... asså....”, stammade Isak.

         ”Öh... asså?” härmade Ekman. ”Jävla bra svar, hörru du!”

         Han bröt ögonkontakten med Isak, lät blicken svepa snabbt förbi Anders och Pablo, så att dom skulle förstå att han var lika arg och besviken på dom. Han slet åt sig sina grejer från platsen bredvid Isaks och flyttade sig till en annan bänk, där Peter hade sina saker.

         ”Bra, Adam”, sa Peter tyst till Ekman och gav honom en klapp på axeln.

         ”Vi pratar inte om det”, mumlade Ekman och Peter nickade förstående.

         Dom gick in till duscharna och lämnade en ändlös tystnad efter sig i omklädningsrummet, där de enda ljud som hördes var ljuden av Danne som fortfarande kippade efter luft och Isak, som tyst för sig själv mumlade:

         ”Fuck, fuck, fuck...”