...

80. Att tacka ja skulle ha varit helt jävla omöjligt

Vi behöver inte snatta för att få det vi vill ha. Det kanske du måste, men det behöver inte vi...

        Det var där och då, när Isak sagt just det, som han förstått att hans tid med boysen var slut. Knappt en vecka efter att den börjat.

         För att han inte var som dom.

         Aldrig varit och skulle aldrig kunna bli.

 Men vänta lite nu! Hade inte Isak och dom andra också stulit grejer i gallerian under deras eftermiddag inne i stan?

         Jo, det hade dom.

         Men det hade varit en ”engångsgrej”. Det hade ju bara varit på kul: rikemansgossar som roade sig med att snatta för att det var spännande och förbjudet och som sedan tryggt kunde gå tillbaka till sitt normala bratiga liv som om inget hänt. Ett normalt och bratigt liv där den som inte kunde köpa lunch på Hemköp varje skoldag och betala för sina egna ölflak på helgerna, inte hade nån plats. 

        SJÄLVKLART hade han varit medveten om deras märkeskläder och alltid så splitternya telefoner, allt det där som dom fått med sig helt gratis hemifrån, som han själv för längesen gett upp allt hopp om att få.

        Men det hade ALDRIG NÅNSIN slagit honom att det skulle ha varit ett hinder för att kunna bli en av dom, för att få vara en del av deras grupp. Visst, killarna hade hatat honom. Isak och Fredrik, Stefan och Mergim. Ett hat som Anders och Pablo – och Emanuel också givetvis – hakat på av ren lojalitet mot resten av gruppen. Att dom hela tiden försökt hålla honom på avstånd från Ekman. Försökt få Ekman att tycka illa om honom. Men han hade alltid trott att om han bara kunde vinna deras respekt på nåt sätt, visa dom hur rolig han faktiskt var att hänga med, så skulle deras hat inte längre vara ett problem.

        För då skulle dom gilla honom för den han var.

Vi behöver inte snatta för att få det vi vill ha. Det kanske du måste, men det behöver inte vi.

         Ekman hade vänt bort blicken från honom. Som om orden gjort honom smutsig och äcklig. Som om det gjorde för ont att se på nån som behövde snatta för att få vad den ville ha...

         Vi behöver inte, men du kanske måste. Såna som du kanske måste, medan såna som oss inte behöver...

         Det tog liksom andan ur honom.

         Orden förändrade allt. För dom hade inte slutat prata med honom. Dom hälsade fortfarande på honom i korridoren, i klassrummet. Frågade hur han mådde, och så vidare. Men det hängde i luften och det syntes i deras ögon. Fastän dom av nån anledning låtsades att det inte gjorde det.

         Förr brukade dom be honom dra åt helvete och säga det rakt i ansiktet på honom. Nu sa dom inget, men han visste att det var det dom önskade. Och på nåt sätt gjorde DET ännu ondare. Dom bjöd honom på Halloweenfesten och fastän han i normala fall skulle ha kastat sig över erbjudandet som en hungrig varg, tackade han istället nej. Dom hade bjudit honom för att dom känt sig tvungna, eftersom dom umgåtts med honom de senaste dagarna. Inte för att dom ville ha honom med. Så fastän han hade velat fira Halloween med Ekman, hade han tackat nej.

         Att tacka ja skulle ha varit helt jävla omöjligt.

        Han önskade, önskade, önskade att han haft nån jämlik, nån han kunde vända sig till, som kunde förstå. Som visste hur det kändes, som visste hur man skulle göra för att det skulle bli bra igen. Nån som sa: Åt helvete med dom och all deras skit – nu är det du och jag!

         Men det fanns ingen.

         Han hade alltid inbillat sig att det skulle vara Ekman. Att om han bara fått komma in i den innersta kretsen, så skulle det visa sig att Ekman förstod och att han förstod Ekman på ett sätt som Isak, Pablo och Anders – och Stefan och Mergim och alla andra stöddiga jävlar som reste sig som murar runt honom – aldrig gjort eller skulle kunna göra.

         Men nu låg Isaks ord som en betongklump mellan honom och Ekman – och ingen förståelse skulle nånsin kunna tränga igenom den klumpen, varken nu eller imorgon.

         Och det var det som tog andan ur honom.