...

76. Hemköp

Skolan serverade kassler och pulvermos. Och eftersom Ekman och boysen sa att det var äckligt, bestämde dom sig för att gå till Hemköp istället. Danne hade egentligen inte råd och hade helst velat äta gratis på skolan, men visste att han då inte skulle få hänga med Ekman på rasten, utan sitta själv. Eller, nja: Johannes skulle väl kanske vilja sitta med honom, fast det ville ju inte Danne. Inte nu, när det gick så bra för honom.

      Ända sen hans första vecka i klassen hade han fantiserat om att Ekman skulle komma fram till honom och säga:

      ”Hänger du med, eller?”

      Och nu var det ju precis det Ekman gjorde. Han vore ju en idiot om han sa nej. Så han följde snällt med till Hemköp, utan att klaga.

      Fastän han inte hade några pengar.

      ”Freddie, hänger du också med till Hemköp?” undrade Ekman, när dom passerade honom och Emanuel i korridoren.

       ”Nä, vi käkar på skolan”, mumlade Fredrik. ”Men tack för att du fråga!” la han till och gav Ekman en klapp på axeln. Ekman blinkade åt honom.

       En ström av motstridiga känslor rev genom Danne. Han var glad för att Fredrik tackat nej, för han ville inte ha honom med till Hemköp. Men han blev också irriterad över att Ekman frågat Fredrik. Det tog liksom bort det fina i att Ekman frågat Danne först. Typ, som om vem som helst var välkommen att följa med! Varför ville Ekman ha med Fredrik, ens? Förmodligen var det väl för att visa att han menat allvar med den där ursäkten i morse, att det inte bara varit snack utan att dom faktiskt slutit fred på riktigt. Frågan om Hemköp var väl kanske som en... fredsgåva, typ?

       Men det var inte riktigt rättvist.

       Danne hade ju precis lyckats bli av med Fredrik – en av dom stöddigaste jävlarna som brukat hänga i Ekmans hälar. Lyckats vända både Ekman och boysen emot honom och äntligen fått se honom lida. Men så hade den där Peter plötsligt tyckt att dom gått för långt och viskat nåt i Ekmans öra och då bestämde sig Ekman för att dom alla skulle be Fredrik om ursäkt.

       Just när det börjat bli så bra.

       Danne sparkade i en ansamling av våta höstlöv, som han passerade på vägen.

       Han ville ha Ekman för sig själv. Han ville inte dela honom med dom andra. Visst, det var väl okej att dom andra hängde med ibland, som publik, eller som såna där personer som höll sig i bakgrunden och skrattade på de rätta ställena, men annars? Nä! Dom kunde väl va med varann och lämna Ekman åt honom?

       ”Vad ska du köpa, Ekman?” frågade Pablo.

       Dom hade bara ett tiotal meter kvar till Hemköp nu.

       ”Sallad”, svarade Ekman. ”Med soltorkade tomater. Och oliver. Och fetaost. Och kyckling, så klart!”

       ”Guuud, va gott!” mumlade Anders med nåt drömmande i blicken.

       Danne såg på dom och hörde sin egen mage kurra. Hur fan skulle han ha råd med det här?