...

74. Det var omoget och riktigt jävla dumt av oss
Isak och Danne satt på en bänk i korridoren och tittade på något i Isaks telefon, då Anders och Pablo dök upp i skolan under onsdagsmorgonen. Båda skrattade.

        ”Kolla på dom!” viskade Pablo till Anders. ”Förra veckan vägrade Isak gå på klassfesten för att Danne skulle dit och nu är dom best friends forever!”

         Det var faktiskt lite lustigt, tyckte Anders. Men på samma gång olustigt. Han kunde inte direkt påstå att han gillade hur Dannes närvaro påverkat dom som grupp. Först snatterierna inne i stan och sedan det där pranket efter gympan igår. Var han verkligen den enda av dom som inte tyckte att det var roligt? Ända sedan Danne börjat i deras klass i sjuan hade han varit störande och efterhängsen, men Anders hade ändå tyckt lite synd om honom – för det hade alltid varit så lätt för dom att avvisa honom, så lätt att stuka honom med någon dräpande kommentar.

         Men nu när dom slutat avvisa honom och istället lät honom vara med, så var det som om ett monster släppts lös. Ett monster som ingen ville stoppa...

         Plötsligt kom Fredrik gåendes. Han hajade till då han såg dom andra killarna i klassen, men försökte ändå spela oberörd. Men det fanns något trotsigt och sårat i hans blick, som han inte kunde dölja, fastän han höll sig på betryggande avstånd och undvek ögonkontakt med dom andra.

         Anders kunde se hur Peter viskade något till Ekman och hur Isak och Danne la undan Isaks telefon. Dom såg på Fredrik med förväntansfulla leenden, som om dom hoppades på någon slags reaktion på gårdagens prank.

          Ekman och Peter närmade sig honom. Fredrik drog demonstrativt upp sin telefon och låtsades kolla något, låtsades att han inte såg dom.

         ”Fredrik, vi tänkte bara be om ursäkt för det där som hände igår”, sa Peter.

         ”Det var väl tänkt som ett prank, men vi tog det nog lite för långt”, sa Ekman.

         Fredrik lyfte blicken. Det fanns en antydan till tårar i hans ögon. Han hade tydligen tagit deras prank betydligt hårdare än dom anat.

         ”Vadå, var det ni som...?” frågade han med grumlig röst.

         ”Nä, men vi såg vem som gjorde det”, sa Ekman. ”Så man kan väl säga att vi var med på ett hörn...”

         Ekman vände sig åt Isaks och Dannes håll. Han gjorde ett uppfordrande kast med huvudet åt dom. Isak och Danne reste sig från bänken och närmade sig tvekande.

         ”Det var omoget och riktigt jävla dumt av oss”, sa Ekman, med blicken ihärdigt fäst på Isak och Danne. ”Eller, tycker inte ni det?”

         Isak och Danne såg på varandra. Även om han lagt fram det som en fråga till dom, så var hans ord ändå lag.

         ”Ja, jo, precis”, mumlade dom. ”Jävligt omoget...”

         ”Jag hoppas vi är coola med varann?” sa Ekman till Fredrik.

         Fredrik svarade inte, men han nickade i alla fall.