...

72. För att dom hatar mig mer än dig

Det var alldeles tyst inne i killarnas omklädningsrum. Och ingen gjorde någon ansats till att gå därifrån. Nicolas var fullt påklädd borta i sitt hörn, men han stod som fastfrusen och väntade på...? Bara Gud kunde veta vad.

        Även Johannes och Fredrik stod vid sina respektive platser – och liksom Nicolas hade dom frusit till is. Killarnas hånskratt och spydiga kommentarer utanför dörren hade hunnit tystna sedan flertalet minuter tillbaka. Troligtvis hade dom redan stuckit hem.

          Men ändå ville ingen av dom lämna omklädningsrummet för att gå ut och möta den fula verkligheten, som väntade där utanför. Dom hade nog med den fula verklighet som levde innanför rummets fyra väggar.

          Fredrik såg ner i sina boxershorts som var fyllda med vita, kladdiga klumpar och streck av flytande tvål. Dom hade verkligen gjort ett nummer av hans kallingar, dom jävla skithuvudena! Johannes hade torkat bort det värsta av tvålstänken ur sina boxers och tagit dom på sig. Killarna hade farit lindrigare fram med hans kallingar, jämfört med Fredriks.

         ”Jag tror dom gått nu”, sa Johannes, mest för att bryta den tryckande tystnaden.

          Varken Nicolas eller Fredrik svarade, men Fredrik bestämde sig ändå för att det kanske var bäst att klä på sig och dra hemåt. Bättre än att hänga kvar på skolan, åtminstone. Fine! Boxershortsen kunde han inte använda just nu, men han behövde ju knappast näcka för det. Han hade ju trots allt andra kläder. Men när han tog ner sina jeans från kroken upptäckte han en annan överraskning...

         ”Men va fan...?!” sa Fredrik och vrängde sina jeans ut och in. Han kände med handen på insidan. ”Men för i...!”

          ”Vad är det?” undrade Johannes.

          ”Dom har hällt i mina brallor också!”

          ”INNE i brallorna?”

          ”Ja! Ser du inte?”

          Fredrik höll upp jeansen för att visa.

          ”Men... dom har inte hällt nåt i mina brallor”, sa Johannes förvånat. ”Så varför i dina?”

           Fredrik drog efter andan och slöt ögonen. Hårt.

           För att dom hatar mig mer än dig.

           Men han sa inget.

           ”Jag fattar inte varför Danne skrattade”, sa Johannes. ”Jag trodde han var min vän.”

          ”För att han är ett fucking cp-barn”, snäste Fredrik medan han gnuggade handduken mot jeansens insida. ”Isak och Pablo – och alla dom andra också!”

          Han slängde ursinnigt ner den löddriga handduken i sin gymnastikpåse.