...

68. Om det nu kostade en käftsmäll så var det värt det
Tisdag morgon och på väg uppför skolgården. Danne gick snabbt. Han behövde göra sig av med Johannes innan han sprang på Ekman och boysen inne på morgonsamlingen. Och han behövde hinna in på toaletten för att kolla sin näsa och överläpp. Kolla så att det inte syntes att morsan dragit sin näve in i fejset på honom, kvällen innan.

        Han hade spenderat natten hemma hos Johannes. Johannes var aldrig svår att övertala och ställde aldrig några jobbiga frågor. Och hans föräldrar höll heller aldrig koll på vad han hade för sig inne på sitt rum, vilket var tur för Danne hade inte velat bli hemskickad.

        Inte efter sin konfrontation med morsan.

        Hon hade ringt och sms:at resten av kvällen. Försökt förklara sig och be om ursäkt. Men några ursäkter ville han inte ha. Hon kunde dra åt helvete.

        ”Jag drar på muggen, vi ses inne på morgonsamlingen”, skyndade sig Danne att säga så snart han och Johannes kommit in i entrén.

        Förutom en lätt, knappt märkbar rodnad mellan näsan och överläppen syntes inga direkta spår av smällen. Skönt, det! Han ville inte att Ekman och dom andra killarna skulle undra vad som hänt. Det går inte att förklara bort blåmärken och skrapsår i ansiktet utan att framstå som en komplett idiot...

Ekman stod och hängde med tjejerna utanför klassrummet; Vera, Dessie, Nina och Elena. Danne bestämde sig för att gå rakt på. Han passerade Johannes som om han varit en främling på stan och gick fram till Ekman, gav honom en klapp på axeln och hälsade.

       ”Kolla här”, sa Ekman till Danne och höll upp handen. Runt handleden hängde ett av armbanden dom stulit inne på H&M kvällen innan.

       ”Va? Har du sparat det?” skrattade Danne.

       Hade det varit han själv som stulit det, så hade han troligtvis behållit armbandet, men eftersom Ekman var rik och därför snattat mer för kickens skull, förvånade det Danne att Ekman nu bar armbandet.

       ”Jag vet!” sa Ekman. ”Så sjukt tacky att jag behållt det, men jag kunde inte låta bli! Det är ju ändå en souvenir från mitt första...”

       Han smackade med tungan och blinkade åt Danne, istället för att uttala det sista ordet: snatteri...

       ”Ditt första vadå?” ville Vera veta.

       ”Inget”, sa Ekman och gav henne ett retsamt och överlägset flin. ”Du ska inte va så nyfiken.”

       ”Vadå, vad har ni två haft för er egentligen?” envisades Vera och petade på Ekmans stulna armband, men Ekman gömde handen bakom ryggen.

       ”Det, du!”

       ”Sen när har ni två börjat ha hemligheter ihop?” undrade Vera och gav Danne en uppfordrande blick.

       ”Det tänker vi inte berätta för dig – eller hur, Danne?” sa Ekman.

       Danne såg den nyfikna glimten i tjejernas ögon. Såg hur Ekman tittade på honom som om han varit en av boysen. Det var han och Ekman nu. Han och Ekman...

       Dessie – som behandlat honom som luft sedan dom hånglat upp varandra på klassfesten – sneglade nu intresserat på honom. För så var det ju: var man vän med Ekman blev man ju genast intressant i alla andras ögon. Men Ekmans råd på klassfesten hade ju varit att inte låtsas om henne efteråt, varför Danne vände bort blicken från henne.

       Han nickade och log mot Ekman.

       ”Ska vi dra, eller?” frågade han nonchalant.

       Suzanne hade precis låst upp klassrummet och dom tog sällskap in. Pablo kom fram och dunkade Danne i ryggen och Isak hälsade till och med på honom. I ögonvrån kunde Danne se att Johannes sparat en plats till honom, men Ekman ropade åt honom att sätta sig borta hos dom, så därför låtsades han inte se Johannes.

       Isak och Ekman satt tillsammans som vanligt, Anders och Pablo också. Danne var alltså tvungen att sitta ensam, men det gjorde inget för Ekman hade valt ut stolen i bänkraden framför åt honom. Han skulle åtminstone få sitta nära boysen, på deras sida av klassrummet. Slippa töntsidan där Johannes, Marika och Nicolas satt.

        Det gick åt rätt håll nu.

        Stölden av morsans femhundring, grälet med henne och den där käftsmällen han fått – inget av det spelade nån roll. Han behövde inte henne längre. Han behövde sina polare. Sina nya polare. Och om det nu kostade en käftsmäll så var det värt det.