...

68. om det nu kostade en käftsmäll så var det värt det
Tisdag morgon och på väg uppför skolgården. Danne gick snabbt. Han behövde göra sig av med Johannes innan han sprang på Ekman och boysen inne på morgonsamlingen. Och han behövde hinna in på toaletten för att kolla sin näsa och överläpp. Kolla så att det inte syntes att morsan dragit sin näve in i fejset på honom, kvällen innan.

        Han hade spenderat natten hemma hos Johannes. Johannes var aldrig svår att övertala och ställde aldrig några jobbiga frågor. Och hans föräldrar höll heller aldrig koll på vad han hade för sig inne på sitt rum, vilket var tur för Danne hade inte velat bli hemskickad.

        Inte efter sin konfrontation med morsan.

        Hon hade ringt och sms:at resten av kvällen. Försökt förklara sig och be om ursäkt. Men några ursäkter ville han inte ha. Hon kunde dra åt helvete.

        ”Jag drar på muggen, vi ses inne på morgonsamlingen”, skyndade sig Danne att säga så snart han och Johannes kommit in i entrén.

        Förutom en lätt, knappt märkbar rodnad mellan näsan och överläppen syntes inga direkta spår av smällen. Skönt, det! Han ville inte att Ekman och dom andra killarna skulle undra vad som hänt. Det går inte att förklara bort blåmärken och skrapsår i ansiktet utan att framstå som en komplett idiot...

Ekman stod och hängde med tjejerna utanför klassrummet; Vera, Dessie, Nina och Elena. Danne bestämde sig för att gå rakt på. Han passerade Johannes som om han varit en främling på stan och gick fram till Ekman, gav honom en klapp på axeln och hälsade.

       ”Kolla vad jag har på mig”, sa Ekman och höll upp handen. Runt handleden hängde ett av armbanden dom stulit kvällen innan.

       ”Har du sparat det?” skrattade Danne.

       ”Ja, även om det känns lite tacky, så kunde jag inte låta bli!”

       ”Vad är det med det?” undrade Vera och petade på armbandet, men Ekman gömde genast handen bakom ryggen och det där överlägsna och retsamma flinet han brukade få när Vera och han gnabbades spelade över hans ansikte.

        ”Hemligt. Det är bara vissa speciella som får veta”, sa han, varpå Vera gjorde en grimas.

        ”Sen när har ni två börjat ha hemligheter ihop?” undrade hon.

        ”Det tänker vi inte berätta för dig – eller hur, Danne?” sa Ekman och blinkade åt honom.

        Fastän det egentligen börjat redan på klassfesten och sedan hållit på hela gårdagen, kändes det fortfarande så nytt och annorlunda och fantastiskt att ha Ekman på sin sida. Danne såg den nyfikna glimten i tjejernas ögon. Såg hur Ekman tittade på honom som han brukade titta på boysen.

        ”Nä, det håller vi för oss själva, Adam”, svarade Danne och noterade hur Dessie – som behandlat honom som luft sedan dom hånglat upp varandra på klassfesten – sneglade intresserat på honom. För så var det ju: var man vän med Ekman blev man ju bjuden överallt och alla ville hänga med en. Nu ville alltså Dessie hänga med honom, trots att hon inte längre var full och fått ett helt paket cigaretter av honom.

        Men Ekmans råd på klassfesten hade ju varit att inte låtsas om henne efteråt, varför Danne vände bort blicken från henne.

        ”Ska vi dra?” frågade han nonchalant. Ekman nickade. Suzanne hade precis låst upp klassrummet och dom andra boysen hade också dykt upp. Danne och Ekman tog sällskap in med dom. Pablo dunkade honom i ryggen och inget av den fientliga aggressiviteten som Isak brukade visa honom kändes av. I ögonvrån kunde Danne se att Johannes sparat en plats till honom, men Ekman ropade åt honom att sätta sig borta hos dom, så därför låtsades Danne inte se Johannes. Isak och Ekman satt tillsammans som vanligt, Anders och Pablo också. Danne var alltså tvungen att sitta ensam, men det gjorde inget för Ekman hade valt ut stolen i bänkraden framför åt honom. Han skulle åtminstone få sitta nära boysen, på deras sida av klassrummet. Slippa töntsidan där Johannes, Marika och Nicolas satt.

         Det gick åt rätt håll nu.

         Stölden av morsans femhundring, grälet med henne och den där käftsmällen han fått – inget av det spelade någon roll. Han behövde inte henne längre. Han behövde sina polare. Sina nya polare. Och om det nu kostade en käftsmäll så var det värt det.