...

67. Du förstör mitt liv, fattar du det?!


Det var becksvart ute, så när som på gatlyktornas sken, när Danne klev av bussen utanför höghusområdet där han bodde. Dom hade spenderat hela eftermiddagen och större delen av kvällen tillsammans inne i stan. Han och boysen. Efter snatterierna på H&M hade dom dragit runt längs stadens gator, lagt beslag på två kundvagnar från ICA och suttit och hängt inne i parken. Alla hade pratat och skrattat oavbrutet. Alla utom Anders, som tittat märkligt på honom, efter det som hänt inne på H&M. Men vad gjorde det? Dom andra tyckte ju att det var kul. Till och med Isak.

        Och viktigast av allt: Ekman hade verkat imponerad.

        ”Asså, du är ju inte klok nånstans!” hade han skrattat och för första gången nånsin lagt sin arm om Dannes rygg, klappat hans axel och gått vid hans sida i flera minuter.

        Danne hade blivit så glad och generad att han knappt kunnat möta Ekmans blick. Det hela hade liksom varit för stort för att tas in.

        ”Vad säger ni, boys? Pizza på det här?” hade Ekman frågat, det sista innan dom tagit bussen hem och alla hade varit sugna. Till och med Danne, fastän han visste att han då skulle bränna sin sista hundralapp. Han kunde ju inte tacka nej. Så många gånger som han nästan velat dö av svartsjuka, då han hört Ekman och boysen snacka i plugget om att dom varit ute och käkat på Toscana tillsammans.

         På bussresan hem, hade Ekman av nån anledning satt sig med Anders. Kanske för att Anders varit den enda av dom som hängt med honom in i den där skivbutiken? Han hade tydligen köpt en affisch och en skiva därinne, som han och Anders snackade om. Och dom skulle visst ses själva nån dag och lyssna på den tillsammans, hemma i Ekmans hus.

         Danne kände ett styng i hjärttrakten, när han hörde det, men visste att han var tvungen att hålla kvar tankarna på det som varit bra under dagen – och det hade ju det mesta varit. Han hade fått mer än han vågat hoppas på.

         Han hade äntligen fått vara med och fått tillhöra. Fått vara en av boysen...

 *****

Lägenheten var mörk och det vilade en underlig stämning därinne, då han klev in genom dörren. Max satt i soffan och tittade på TV:n på låg volym. Han stirrade skyggt på Danne när han klev in i vardagsrummet, men sa inget. Danne skulle precis till att fråga varför han var så underlig, då han noterade att deras sovrumsdörr stod på vid gavel och han kunde höra prassel och ett lätt skramlande ljud därifrån.

        Sängkläderna i både hans och Max' sängar var upprivna i en enda oreda och varje låda och skåp i det lilla rummet var öppnade. Morsan stod lutad över den gamla billiga bokhyllans lägre plan och rotade bland föremålen som stod placerade där.

        ”Vad gör du?” frågade Danne.

        "Var är pengarna?”

        Ånej...!

        ”Pengarna?” upprepade Danne för att vinna tid.

        ”Mina femhundra som jag hade i handväskan”, svarade morsan och fixerade honom med en blick som nästan gjorde ont. ”Jag vet redan att det inte var Max som tog dom.”

        Danne blundade. Ett flertal undanflykter virvlade runt inne i hans huvud. Skulle han försöka spela dum och förneka alltihop? Säga att -

        ”Jag ser på dig att det var du, så våga fan inte ljuga om det!” röt hon.

        Danne ljög inte. Han sa ingenting alls.

        “Vad har du gjort egentligen?!” skrek morsan. ”Var är pengarna nånstans?!”

        Danne tog ett djupt andetag.

        “Jag köpte godis till klassfesten”, sa han tyst.

        Morsan såg länge på honom som om hon inte begrep vad det var han just sagt.

       Godis till klassfesten...? För FEMHUNDRA kronor?

        Danne svarade inte. Pengarna var slut och det skulle inte göra nån skillnad vilken förklaring han än kom med.

        “Är du inte klok? Det där var pengar jag lagt undan till slutet av den här månaden, för att klara dom sista dagarna. Hur ska vi göra nu hade du tänkt?”

        Vad svarar man på det? Danne kunde inte komma på nåt.

        ”Jag hade ju snackat med din lärare om den där förbannade festen och kommit överens om att du inte skulle köpa nånting – för att vi inte har råd med sånt där trams! Asså, hur jävla dum i huvudet är du, egentligen?”

        Hur jävla dum i huvudet...?

       ”Men skyll dig själv, det är ju för fan ditt fel, alltihop!” skrek han tillbaka. ”Hade du bara gett mig en slant till godis hade det här aldrig behövt hända! Det är väl inte mitt fel att du ska va så fattig och snål jämt?”

       Morsan stirrade på honom utan att svara.

       ”Folk skrattar åt mig i skolan för att jag har världens sämsta gamla skittelefon med en stor jävla spricka i skärmen!” fortsatte Danne. ”Dom ville inte ens ha mig där på klassfesten för att du vägra betala för en futtig liten godispåse och en enda fucking läsk! Du förstör mitt liv, fattar du det?!”

       ”Dämpa dig, du får faktiskt tänka på grannarna!” svarade morsan.

       ”Nej, jag tänker inte dämpa mig! Jag är trött på dig och all din skit!”

       ”Men vi har ju inte råd, Danne! Fattar du inte att allting kostar!”

       ”Du röker!” fräste Danne. ”Och du är ute och festar varenda helg och dricker massa sprit och du köper kläder och du köper smink – och det har vi ju tydligen råd med!”

       ”Nu räcker det!” sa morsan och började gå mot vardagsrummet. ”Det är du som har gjort fel, inte jag! Jag är den som drar in pengarna i det här huset och då är det jag som bestämmer vad dom ska gå till!”

       ”Håll käften!” skrek Danne. ”Jävla fitta!”

       Hennes hand kom så snabbt att han inte hann reagera och knogarna träffade honom rakt mellan näsan och munnen. Det flimrade till i hans ögon och han tappade nästan balansen.

       Danne kände hur en pulserande smärta spred sig från näsan och överläppen och han pressade handen emot för att dämpa den. När han såg ner i sin handflata upptäckte han de utsmetade bloddropparna och förstod att hans näsa börjat blöda.

       Han backade ut ur sovrummet. Såg på henne. Det hårda draget i hennes ansikte förändrades då deras blickar möttes.

       “Förlåt”, började hon. “Det var... det var inte meningen...”

       Men han ville inte höra några ursäkter, utan sprang sin väg. Ut ur lägenheten och bort från henne.

       ”Du kan dra åt helvete!” skrek han innan han slog igen ytterdörren.