...

87. Du kommer bli ett jävla as när du blir stor. Precis som din farsa
Nella bestämde sig för att gå till direkt attack, så snart hon kommit hem.

           ”Din fröken ringde mig idag och undrade var du var nånstans.”

           Danne såg upp från displayen på sin gamla telefon. Det syntes att han blev nervös, men han försökte ändå låtsas som inget.

           ”Jaha, och?” sa han trotsigt.

           ”Ja, vad har du haft för dig idag, egentligen?”

           ”Inget särskilt”, snäste han tillbaka. ”Det ska väl du skita i!”

           ”Asså, vad håller du på med, egentligen? Du kan väl åtminstone gå till skolan när du har skolplikt. Vad ska du annars göra på dagarna? Finns väl inget vettigt att göra här hemma.”

           Danne fnös bara och började greja med sin telefon igen.

           ”Jag blev tvungen att sjukanmäla dig, när hon ringde.”

           ”Varför det?”

           ”Vad skulle jag säga då? Att: Nä, jag har ingen koll på vad min son har för sig, istället för att va i skolan som han ska.”

           ”Du har ju ingen koll”, sa Danne. ”För du är ju knappt hemma och ser vad som händer.”

           Nella ignorerade hans kommentar. Istället började hon kolla busstider i sin telefon. Med 23:an skulle hon bli tvungen att byta vid Resecentrum. 24:an, däremot, gick raka vägen...

           ”Du kan va hemma imorrn också”, mumlade hon till Danne medan hon såg över avgångarna. ”Jag ringer in och sjukar dig då med.”

          ”Varför det?”

          ”För att man blir inte frisk av att stanna hemma bara EN dag. Men på fredag får du fan gå till skolan igen – annars blir det synd om dig!

          ”Och vad tror du skolan säger om dom får veta att du fejkanmäler mig som sjuk?”

          ”Är det där nåt slags hot, eller?”

          ”Du får ta det hur du vill.”

          ”Vad är det för trotsålders-attityd du håller på med? Du borde fan va glad att jag täcker upp för dig när du missköter din skola! Hur många föräldrar tror du skulle göra det?!”

          ”Inga NORMALA föräldrar skulle göra så!”

          Nella såg på sin son en lång stund. Sedan sa hon:

          ”Du kommer bli ett jävla as när du blir stor. Precis som din farsa.”

          Hon kunde se att hennes ord tog, men so what? Han sket ju fullständigt i hennes känslor, så varför skulle då hon vara tvungen att ta hänsyn till hans? Han bara sabbade för henne – och sig själv – hela tiden!

          Hon stod kvar och väntade på hans comeback, något omoget och elakt för att såra henne, men det kom aldrig. Istället smällde han igen toalettdörren efter sig och låste. Så där som han brukat göra när han var sex, sju år efter att hon förklarat att han inte skulle få någon av de där snordyra leksakerna han jämt tjatat om.

          Men Nella orkade inte med några sjuåriga fjortonåringar. Det fick räcka nu. Ville han sitta och tjura och tycka synd om sig själv därinne, så varsågod!

          Hon slet åt sig sin handväska och gick till Max som, i vanlig ordning, satt framför TV:n. Hon kunde se att han försökte spela oberörd av hennes och Dannes gräl, men hon orkade inte trösta honom just nu. Orkade inte förklara sig. Förresten var det ju bara Dannes farsa hon kallat för as, inte Max', så han borde väl inte ha tagit illa upp, väl? Även om Max' farsa också var ett jävla as. Men det hade hon ju åtminstone inte sagt till Max.

          ”Max, gubben, jag åker över till Catrin och sover där i natt.”

          ”Måste du sova där i natt igen?”

          ”Men Max, jag fixar inte att va hemma just nu, när han håller på och surar och bråkar med mig så där, hela tiden. Jag pallar inte det. Jag måste få en paus från allt det här, om jag ska orka jobba och fixa med allting här hemma.”

          Max svarade inte, utan vände blicken mot TV:n igen. Nella suckade.

          ”Jag har handlat, så det finns mat och det finns till frukost, så det är inget du behöver bekymra dig om. Och om det är så, så kan du väl gå över en sväng till Margaretha. Hon kanske kan bjuda på nåt gott, det brukar hon ju alltid vilja göra.”

          Margaretha var granntanten som bodde en våning upp i huset.

          ”Men du tycker ju inte om när vi går till Margaretha”, invände Max.

          ”Jo, men nu är det okej”, svarade Nella trött och började gå mot hallen. ”Jag lovar att inte bli sur den här gången, om du går dit. Och är det nåt, så ringer du bara!”

          Hon låste lägenheten och sprang nerför trapporna. Hann hon med 24:ans buss skulle det bara ta tjugo minuter tills hon befann sig i Thomas armar igen...

86. Du har tre missade samtal
         ”Nella.”

         ”Ja, hej, det är Suzanne – Dannes klassföreståndare.”

         Men...! Vad är det nu, då...?

         ”Jaha? Hej!”

         ”Jag har försökt nå dig här ett par gånger under dan, men -”

         ”Jag har vart på jobbet, så jag har inte kunnat kolla telefonen på några timmar...”

         ”Nähä, nä... Jo, grejen är i alla fall den att Danne aldrig dök upp på klassens samling i morse och han har inte varit på några av sina lektioner heller.”

         Men va fan...?

         ”Så jag ville bara höra med dig om -”

         Fan, fan, fan!

         ”Ja, men gud, förlåt! Jag måste glömt bort totalt att ringa in... Asså, shit! Han kände sig lite krasslig i morse – ont i halsen och lite varm och febrig och så. Så...eh...”

         ”Så han är alltså hemma?”

         ”Ja, precis! Det är han...”

         ”Då noterar jag helt enkelt att han varit frånvarande idag på grund av sjukdom?”

         ”Ja.”

         ”Det är ju bra om du ringer in och meddelar oss på morgonen om det är så att han inte har möjlighet att komma till skolan. Det är ju vi som har ansvaret för eleverna under skoltid, så därför måste vi ju få veta såna saker.”

          ”Ja, jo, men självklart! Jag trodde jag hade... Ja, asså, jag glömde att ringa in, det blev så körigt i morse med allt. Förlåt.”

          ”Jag förstår. Men då vet vi i alla fall. Då får jag önska en trevlig dag och hoppas Danne kryar på sig.”

          ”Ja, visst. Tack!”

          ”Och ring gärna in imorgon bitti om han fortfarande är sjuk. Hej då.”

          Suzanne bröt samtalet och Nella la ner telefonen i handväskan igen. Så Danne hade inte dykt upp i skolan idag?

          Jävlar också!

85. Ni boys driver mig till fucking vansinne
Dom beslutade sig för att gå fram till honom under sista rasten. Innan dess hade han knappt haft en ensam stund. Men nu stod han där vid sitt skåp, alldeles själv, utan vare sig Peter, Vera eller någon annan. Förvisso satt några av dom nya tjejerna i sjuan vid en bänk strax bakom och viskade. Det märktes att det var honom dom pratade om, men Ekman tog ingen notis om det. Han var upptagen med sin telefon.

         ”Öh... Adam?” öppnade Isak med. Han var nervös och Anders kunde höra att han darrade lite på rösten. Ekman la ner sin telefon i fickan och lyfte blicken, så att deras ögon möttes. Han såg inte vänlig ut.

         ”Jag är ledsen att vi bara... stod och såg på det där som hände igår, att vi inte gick emellan och så.” Isak svalde hårt. ”Jag... jag visste inte att det var så viktigt för dig. Hade jag vetat, så hade jag ju självklart -”

         ”Hur jävla dum i huvudet är du, Isak?” avbröt Ekman.

         Isak ryckte till som om han fått en smäll. Tjejerna från sjuan tystnade och deras beundrande blickar blev förvånade och skrämda.

         ”Vet du vad? Du är så jävla dum”, sa Ekman hårt. ”Jag trodde du fattade”, fortsatte han. ”Jag trodde att om nån fattade så skulle det va du. Men tydligen inte!”

         Isak svarade inte, utan sänkte bara huvudet. Mitt i allt det hemska, kunde inte Anders låta bli att tänka att det var skönt att Ekman tog ut all sin ilska på Isak, istället för att rikta den mot honom eller Pablo. Isak var jämt så stöddig och dominant, så att se Ekman mosa hans stora ego, som om det varit en vattnig grapefrukt i en juicepress, var på något underligt sätt lite kittlande.

         ”Det där som hände i sjuan dödar mig varenda jävla dag. Och att inte du av alla kan fatta det, får mig fan att undra vad vår vänskap egentligen är värd.”

         ”Jag... fuckade upp”, mumlade Isak med grötig röst.

         ”Minst sagt”, sa Ekman skoningslöst. ”Hade nån kunnat stoppa Danne av er tre, så hade det varit du. Men du valde att stå med händerna i byxfickorna och kolla på, som om det var nån jävla show, eller nåt.”

         ”Adam”, sa Pablo med en försiktig gest mot Isak. Det syntes alltför väl hur ledsen Isak blivit av Ekmans ord, så Pablo försökte väl medla, tänkte Anders. Ekman bet ihop. Sedan tog han ett djupt andetag och suckade tungt.

         ”Asså, ni boys driver mig till fucking vansinne ibland!” sa han och la armarna om Anders och Pablos axlar. Han ruskade dom lätt och tonläget var genast mer skämtsamt. ”Ska vi dra till svenskan idag, eller?” frågade han och drog dom båda med sig genom korridoren. ”Kommer du Isak?” frågade han över axeln. Isak nickade och följde dom på avstånd. Förmodligen insåg Ekman hur hård han varit mot Isak – kanske ångrade han det? – för när dom väl kommit till klassrummet, slog han sig ner bredvid honom och Anders kunde höra honom fråga:

         ”Hänger du med mig hem sen? Vi kan lira lite PS och se nån film, kanske?”

         ”Öh... ah, vilken film?” frågade Isak. Hans röst var fortfarande grumlig.

         ”Du väljer”, sa Ekman och rufsade om hans frisyr.