...

94. På lekplatsen kommer sanningen fram, efter några klunkar vin

Isaks farsa var hemma, då dom klev in genom dörren. Han brukade vara hemma på dagarna, eftersom han hade ett kontorsrum i deras hus och därför kunde sköta sitt arbete hemifrån.

           ”Jaha, där är du”, sa han till Isak. Hans röst var kylig och han såg inte ens åt Anders håll, vilket gjorde Anders osäker på om han borde hälsa eller inte.

           ”Ah”, sa Isak kort.

           Nu såg Isaks farsa åt Anders håll. En bister, ovänlig blick, som gjorde Anders illa till mods. Sedan högg hans kalla grå ögon tag i Isak igen.

           ”Har du några läxor, eller?” frågade han, fortfarande lika kyligt.

           ”Nä”, svarade Isak trotsigt.

           Isaks farsa fnös och skakade på huvudet.

           ”Om du ljuger så är det din framtid som står på spel – bara så du vet”, sa han och riktade sedan blicken mot datorns skärm igen.

           Isak sa ingenting. Han gick istället upp för trappan i riktning mot sitt rum och Anders följde efter. Inne på rummet satte Isak på datorn och drog igång en spellista som han spelade på låg volym. Han satte sig i skrivbordsstolen vid datorn. Anders slog sig ner på sängen. Ingen sa nåt på ett tag. Isak såg precis lika dyster ut som han gjort i skolan. Anders började undra varför Isak bjudit med sig honom hem. Han brukade aldrig vilja träffas hemma hos sig. Förmodligen på grund av sin farsa, som alltid var på dåligt humör när man var där.

          ”Tror du din farsa blev sur för att jag kom med dig hem?” frågade Anders, i ett försök att bryta tystnaden och samtidigt peka ut elefanten i rummet.

          ”Skit i han”, sa Isak. ”Han är dum i huvudet.”

          På det kunde inte Anders komma på nåt bra svar. Hade hans egen farsa betett sig så som Isaks farsa gjorde, hade han förmodligen sagt detsamma. Men han var ju inte heller så stolt över sin egen farsa. Även om hans farsa var en idiot på ett helt annat sätt än Isaks.

          ”Tänker du på nåt särskilt?” frågade Anders efter en stund. ”Du brukar inte va så här tyst, menar jag”, la han till då han såg Isaks frågande blick.

          Isak vickade på huvudet. Vägde sina ord. Funderade över sitt svar.

          ”Jag bara funderade på om... Jag menar: tycker du Peter är schysst, och så?” frågade han.

          ”Öh”, sa Anders förvånat. ”Jo, han är väl schysst. Inte för att jag känner han så bra, men...”

          ”Ni kom ju bra överens hemma hos Ekman.”

          Så det var det Isak ville? tänkte Anders. Reda ut hans lögner på Ekmans förfest?

          ”Asså, jag känner ju honom inte så bra”, upprepade Anders. ”Men jag tycker ju ändå att han verkar jävligt vettig. Och jag tycker det är coolt att han har koll på viner och sånt. Han är liksom... så vuxen på nåt sätt.”

         Isak började inte protestera – som han annars skulle ha gjort. Men han verkade besviken, över Anders svar.

         ”Stör det dig att Ekman börjat hänga så mycket med Peter, sista tiden?” frågade Anders.

         ”Han är inte en av oss”, sa Isak, efter en stunds betänketid. ”Jag menar: fine att alla tycker han är så mogen och klok och whatever, men han är så himla annorlunda. Och nu när Adam jämt vill hänga med Peter, så har han också blivit annorlunda.”

         Anders nickade.

         ”Han lyssnar på massa annan musik nu, vill inte längre spela fotboll med oss – fast han var bäst i laget”, fortsatte Isak. ”Och han sitter och snackar med Peter på ett sätt jag aldrig hört han snacka förut. Jag känner liksom inte igen min polare längre.”

          Han såg länge på Anders. Sedan böjde han sig ner mot sängkanten och drog fram en av plastboxarna som han hade under sin säng, där han förvarade allt möjligt. Han öppnade locket och rotade runt en stund och plockade sedan upp två gamla cola-flaskor, båda fyllda med en gulaktig vätska.

           ”Vill du ha en sup?” frågade han. ”Det är vitt vin, så det smakar väl röv, men vi kan ju blanda ut det med lite av morsans cider.”

           ”Öh, visst”, sa Anders. Han hade aldrig druckit mitt i en skolvecka förut, så det kändes egentligen lite fel, men på nåt konstigt sätt passade det stämningen.

            ”Vi drar ut till lekplatsen då”, sa Isak.

Dom satt i varsin gunga på lekplatsen vid deras gamla skola. Dom hade druckit några klunkar ur ciderburkarna som dom stulit av Isaks morsa, så att dom kunde spä ut vinet och göra det drickbart. Vinet smakade fortfarande illa, men det gick i alla fall ner och Anders kunde känna ruset slå till.

         ”Det är bara det, att det har ALLTID varit vi fyra”, sa Isak, som redan lät riktigt packad. ”Och så kommer nån som Peter, som är så fett jävla skum, och så tycker Adam att han är helt fantastisk. ALLT Peter gör är bara guld! Och jag fattar ingenting! Varför är nån som Peter, som är så jävla konstig, så intressant i Adams ögon helt plötsligt?”

         ”Men... vi går ju liksom i åttan nu”, sa Anders. ”Det kanske aldrig mer blir som förr, för att vi är äldre nu och då förändras man ju. Jag menar: vem trodde att – på tusen år – skulle vi umgås med nån som Danne? Även om det bara var en vecka.”

          ”Men jag saknar ju Adam!” sa Isak. ”Jag vill ju att det ska va som som det var!”

          Dom drack en stund, under tystnad.

          ”Visste du att...?” började Isak.

          ”Vadå?” sa Anders.

          ”Nä... det var inget”, sa Isak.

          ”Jo, men vadå?”

          ”Jag brukade sova hemma hos Adam i sjuan”, sa Isak. ”Ganska ofta, faktiskt. Och i början av sommaren. Innan han åkte bort.”

          ”Asså?” sa Anders.

          ”Har han aldrig berättat?”

          ”Nä”, sa Anders.

          ”Men du hör ju själv!” sa Isak. ”Det är därför han är min bästa vän. Han låter det va mellan oss, fast han kunde sagt det till Pablo och dig.”

           ”Vadå?” undrade Anders otåligt.

           ”Du vet ju hur min farsa är”, sa Isak. ”Ibland kan jag inte sova när jag är hemma. Jag somnar inte. Det... jag kan inte förklara det, men det känns som jag ska dö.”

          ”Dö?”

          ”Ja. Och jag vet inte varför. Men Adam har alltid låtit mig sova hemma hos han, när det varit så. Och då somnar jag. Jag vet inte varför, men jag somnar då – och jag tror det är Adam som gör det. Han, liksom, fattar på ett sätt som ingen annan gör. Och han vet vad han ska säga och vad han ska göra för att jag ska bli lugn."

         Isak lutade sig tillbaka och halsade ur ciderburken.

         "Men sen det här med Peter, så... vill han knappt ses. Allt handlar om Peter. Och Peter hatar ju mig.”

         ”Det gör han väl inte?”

         ”Inte vet jag, men jag tycker i alla fall inte om han! Och det är ju rätt klart att Adam hellre är med Peter än nån av oss.”

          Dom var återigen tysta och drack än mer.

          ”Jag saknar Adam, Anders”, sa Isak efter stund och nu tvingades Anders att söka Isaks blick, för det lät som om Isak grät. ”Det är inte samma sak längre. Han är ju för fan min bästa vän nånsin, och nu är det som att han försvunnit. Och jag vet inte vad jag ska göra om jag inte har Adam längre – vad fan ska jag göra, Anders?”

          Anders såg på Isak. Tuffa, stöddiga Isak, som alltid käftade emot och alltid satte alla på plats. Han satt med ansiktet begravet i sina armar och skakade som ett litet barn. I brist på goda ord, reste sig Anders från sin gunga och la armen om Isaks skälvande axlar.

           ”Jag saknar Adam”, snyftade Isak igen. ”Men han kommer ALDRIG bli som förr igen. Och nu är det Peter som gäller, så det betyder att det är nån av oss som ryker.”

           Ryker...?

           ”Vadå, menar du?” undrade Anders.

          ”Fyra är ju jämnt och fem är ju udda”, sa Isak. ”Ska det bli jämnt igen, så måste ju nån bort – och inte fan är det Peter, som Adam kommer välja bort. Så det betyder ju att det är nån av oss som måste bort: du, jag eller Pablo.”

           Anders stirrade på honom. Han hade aldrig tänkt tanken förut och det lät helt galet, det som Isak just sagt. Varför måste nån bort bara för att dom var fem? Det var ju inte klokt, nånstans. Men ändå var det nåt som skrämde Anders med Isaks ord. Isak, som tydligen inte kunde sova om nätterna – såvida inte Adam lät honom sova över. Isak, som kanske visste mer om hur Adam fungerade än nån annan?

           Nån måste bort och inte fan skulle det va Peter, utan nån av Isak, Pablo eller han själv...

           Så, vem av dom skulle det bli?