...

93. Följa med Isak hem efter skolan

Något var annorlunda. Isak var ovanligt tystlåten och lågmäld, märkte Anders, medan dom umgicks under dagen. Han var inte alls så där kaxig och överdrivet självsäker, som han brukade vara. Han tydde sig fogligt till Anders hela dagen och Anders kände sig aldrig så där trött på Isaks attityd och ständiga skryt, som han vanligtvis gjorde.

         Något var som sagt annorlunda.

         När skolan var slut frågade Isak om Anders ville följa med honom hem. Det var ett tag sen Anders varit hemma hos Isak, men eftersom dom kommit varandra så nära under dagen – och Ekman och Pablo behandlat dom som luft sedan morgonsamlingen – kände Anders att han borde tacka ja. Det kändes till och med bra att gå iväg tillsammans, när Ekman och Pablo stod och viskade utanför klassrummet, så att dom skulle få se att Isak och Anders hade varandra och inte brydde sig ett dugg om vad dom hade för sig!

         Nere vid entrén stod Danne och hängde. Han hade förmodligen glömt sina nycklar igen och kunde inte komma in hemma hos sig. Då han såg Anders komma gående, kom han fram.

         ”Tja, Anders! Ska du hemåt?” undrade han.

         Han hade inte pratat med nån av dom, sedan det där med Nicolas och hästballen inträffat, varför Anders förvånades över hans framfusighet.

         ”Nä, jag ska till Isak.”

         ”Och du är inte välkommen”, sa Isak . ”Bara så du vet.”

         Danne tystnade och stannade upp på skolgården. Han såg ledsen ut, men Anders och Isak fortsatte att gå. Efter allt dumt Danne gjort under den korta period dom umgåtts med honom, ville inte Anders ha med honom att göra. Danne hade bara bekräftat alla fördomar Anders haft om honom genom sitt beteende.

         ”Tack”, sa Anders till Isak. ”Jag vet aldrig hur jag ska säga det.”

         ”Det är bara att va ärlig”, sa Isak och ryckte på axlarna.