...

91. Falsksång
Ännu en musiklektion med den nya musikläraren Ulla-Gerd, som egentligen ville kallas för Ullis. Den här gången skulle man sätta sig parvis och öva gitarrackord tillsammans. Peter hade tydligen feber den här dagen och var därför inte i skolan. Hade han varit det, hade Ekman troligtvis velat ha honom som gitarrpartner – för dom ville numera alltid hänga ihop på musiklektionerna. Men nu gick ju inte det. Istället frågade Ekman Anders om han ville köra ackorden med honom. Något förvånad, men samtidigt smickrad, sa Anders ja.

          Kanske berodde det på att han kommit Ekman närmare i helgen, på festen, när han påstått att han också lyssnat på de där banden Peter spelat? Dagen efter hade han ju faktiskt satt sig och pluggat in sig på deras katalog på Spotify och skummat igenom deras biografi på Wikipedia, i händelse av att Ekman eller Peter skulle ställa några knepiga följdfrågor i skolan. Då kunde han ju inte stå där och se dum ut. Men dom verkade inte misstänka nånting.

          Men däremot verkade inte alla lika övertygade.

          När Anders gick till Ulla-Gerd/Ullis för att be om ett plektrum – hans fingrar började ömma efter några vändor över gitarrens strängar – råkade han höra några ord inifrån sångstudion, där några av dom andra i klassen satt och övade, som förmodligen inte var avsedda för hans öron:

          ”Men det stör mig som fan att Anders ska va så...”

          Va...?!

          Anders stannade genast upp. Han kände igen Isaks röst. Och han kände ju givetvis igen Pablos röst, när han svarade Isak:

          ”Vadå?”

          ”Fejk.”

          ”Fejk?”

          ”Ah, men, som på festen. Han smöra ju som fan för Peter, skratta åt alla hans skämt och lyssnar helt plötsligt på samma musik som han. Sen när har han lyssnat på alla dom där banden, som Peter spelade upp?”

          ”Nä, jag har aldrig hört han spela nån av dom låtarna hemma hos sig”, sa Pablo.

          ”Inte jag heller. Missförstå mig inte, jag älskar Anders.”

          ”Jag med.”

          ”Han är min bror.”

          ”Min med.”

         ”Han är en av dom skönaste snubbarna jag känner. Så därför blir det ju så jäkla pinsamt, för såna som oss som känner han så väl, när han försöker låtsas va som Peter.”

         ”Mm”, sa Pablo.

         ”Och det är ju bara för att han VET att Adam älskar ALLT Peter gör och säger och lyssnar på – och då försöker han va likadan för att han tror att det ska få Adam att... ah, jag vet inte vad!”

         ”Han vill ju bara att Adam ska tycka att han är en skön snubbe”, sa Pablo överseende, så där som en förälder som försvarar sitt barns fula teckningar gör. ”Jag menar, han vill ju att ALLA ska tycka att han är en skön snubbe!”

         ”Han ÄR en skön snubbe. Men det blir ju bara löjligt när han försöker va nån han inte är.”

         ”Jo...”, började Pablo.

         Anders orkade inte höra mer. Det kändes hemskt att två av hans närmaste polare satt och snackade om honom bakom hans rygg och kallade honom fejk. Speciellt eftersom dom dessutom hade rätt. Dom hade sett rakt igenom hans bluff och nu tyckte dom att han var både löjlig och pinsam. Anders skyndade sig istället tillbaka till Ekman.

        ”Fick du nåt, eller?” undrade han.

        ”Vadå?” stammade Anders.

        ”Plektrum!”

        ”Öh... nä, hon hade inget”, mumlade Anders och satte sig ner med gitarren igen.