...

88. Killen som lät sig smiskas

Efter två dagars frånvaro var han tillbaks i skolan, ensammast i hela världen. Ingen av killarna hade tittat på honom då han kommit gåendes genom korridoren, på väg till morgonsamlingen. Ingen hade hälsat på honom (förutom Johannes, men han räknades ju inte). Dom hade inte ens försökt förolämpa honom. Han var till och med bortom deras hat och förakt nu.

       Han var död för dom.

       ”Gör du det här en gång till, bryter jag armen av dig. Förstår du?”

       Danne kunde nästan känna Ekmans varma andedräkt mot sitt öra igen och höra det där trygga lugnet i Ekmans röst, då han viskat sitt hot in i Dannes öra, den där dagen, då Danne gjort hästballe på Nicolas.

       Det skar inom Danne när han tänkte på det. För Nicolas förtjänade all skit han kunde få, för så jävla sämst var han! Men ändå skulle Ekman låta det lilla äcklet få komma undan hela tiden. Fastän han annars behandlade Nicolas som luft – och säkert kräktes i munnen varje gång han tvingades kliva in och ta det lilla missfostret i försvar.

       Och det gjorde han bara för att Nina blivit så där förbannad på honom, den där gången i sjuan. Hade det inte varit för henne, skulle Ekman säkert gett Danne en high five för hela den där hästballe-grejen! Det var Danne övertygad om.

På lunchrasten frågade Johannes och Marika om Danne ville vara med och kasta gris, med en tennisboll dom hittat ute på skolgården. Men Danne ville inte, för han orkade inte låtsas vara glad när han inte var det. Istället stod han för sig själv, lutad mot ett stort träd och kollade på när Johannes och Marika kastade bollen mellan sig – och gång på gång missade.

      G - R - I - S

      En bit därifrån rörde sig Nicolas, ensam och sorglig, bort mot en ledig bänk, där han satte sig ner, med sin klena spinkiga pojkkropp i en slokande hållning och sitt råttfärgade hår hängandes i stripor över det fräkniga storögda nyllet – bilden av det perfekta offret.

      Han föddes sån, levde så och skulle utan några tvivel dö sån.

      Danne drog efter andan och kände hur han darrade inom sig då luften gick ner i hans lungor. Han mindes alla gångerna:

      Hur han hade sopat ner Nicolas böcker på golvet då han passerat hans bänk i klassrummet.

      Hur han och Johannes väntat på Nicolas efter skolan, förberedda med snöbollar som dom kastat efter honom och tryckt upp i hans ansikte, så snart dom jagat ifatt honom och fått ner honom i en snödriva.

      Hur han hade smugit in i bildsalen och rivit sönder alla Nicolas teckningar. Alla utom en. På den hade han skrivit med svart märkpenna: DU RITAR JÄVLA FULT!!

      Hur han hade knuffat in Nicolas i ett av skolans städskåp och lyckats få dörren att gå i baklås, så att det lilla äcklet blivit fast därinne.

      Hur han hade lyckats tömma ut halva burken med chilipulver i Nicolas gryta på hemkunskapen och sedan sett på hur Nicolas hostat, pipit och snyftat medan chilin bränt sönder hans mun. Hemkunskapsläraren Katharina hade blivit vansinnig – på Nicolas – och skällt ut honom för att han varit så slarvig och slösaktig med chilipulvret. Alla i klassen hade skrattat åt det. Till och med Ekman och den där präktiga kamratstödjaren Anna Sörberg. Det var bara Nina och hennes kompis Elena som inte tyckt att det varit roligt.

       Nicolas hade blivit hemskickad efter det och inte kommit tillbaka till skolan nästa dag. Isak och Fredrik hade sagt att det var för att chilin gett honom dödlig rännskita. Då hoppades Danne nästan att det var sant: att Nicolas skulle skita ihjäl sig och aldrig mer komma tillbaks, men nog fan hade han gjort det i alla fall. Kommit tillbaks efter några dagar som om inget hänt!

 

Och det var det som var grejen med Nicolas:

       Han kom alltid tillbaka. Han försvann aldrig. Och det var ALLTID som om inget hänt – för han bara fann sig, på det där tysta och fogliga sättet, i att vara på botten. I att vara den mesigaste killen på hela skolan. Den som alla andra killar stampade på, eller vräkte undan eller skrämde bort så fort han kom i vägen.

        Han var killen som lät sig smiskas med hästballe efter gympan.

        Danne skulle aldrig glömma hur Nicolas backat in mot väggen –in i en återvändsgränd – och ställt sig för att ta emot. Det ena svidande rappet efter det andra, utan några protester.

        Som om det varit helt på sin plats att bli slagen och förnedrad inför halva klassen.

        Av nån anledning hade det gjort Danne ännu mer förbannad. Hur fan kunde man bara stå kvar och finna sig i det? Det var därför Danne hade fortsatt att slå, det var därför han tagit Timbots vattenflaska och hällt ut den över Nicolas hår och kläder.

        Han ville bara hetsa och slå tills det lilla äcklet fick nog – för då skulle kanske Nicolas, för en gångs skull i sitt meningslösa liv, höja sin röst och skrika:

        ”Lägg av din jävla idiot, innan jag skär halsen av dig!”

        Men det hade han ju inte gjort.

        Istället hade han stått kvar och låtit sig smiskas, låtit sig dränkas av vattnet från Timbots vattenflaska och dessutom skrikit som en skrämd liten mus, så att killarna i klassen fick ännu fler anledningar att skratta åt honom.

        Och det gjorde Danne så fruktansvärt arg att han nästan ville gråta.