...

94. På lekplatsen kommer sanningen fram, efter några klunkar vin

Isaks farsa var hemma, då dom klev in genom dörren. Han brukade vara hemma på dagarna, eftersom han hade ett kontorsrum i deras hus och därför kunde sköta sitt arbete hemifrån.

           ”Jaha, där är du”, sa han till Isak. Hans röst var kylig och han såg inte ens åt Anders håll, vilket gjorde Anders osäker på om han borde hälsa eller inte.

           ”Ah”, sa Isak kort.

           Nu såg Isaks farsa åt Anders håll. En bister, ovänlig blick, som gjorde Anders illa till mods. Sedan högg hans kalla grå ögon tag i Isak igen.

           ”Har du några läxor, eller?” frågade han, fortfarande lika kyligt.

           ”Nä”, svarade Isak trotsigt.

           Isaks farsa fnös och skakade på huvudet.

           ”Om du ljuger så är det din framtid som står på spel – bara så du vet”, sa han och riktade sedan blicken mot datorns skärm igen.

           Isak sa ingenting. Han gick istället upp för trappan i riktning mot sitt rum och Anders följde efter. Inne på rummet satte Isak på datorn och drog igång en spellista som han spelade på låg volym. Han satte sig i skrivbordsstolen vid datorn. Anders slog sig ner på sängen. Ingen sa nåt på ett tag. Isak såg precis lika dyster ut som han gjort i skolan. Anders började undra varför Isak bjudit med sig honom hem. Han brukade aldrig vilja träffas hemma hos sig. Förmodligen på grund av sin farsa, som alltid var på dåligt humör när man var där.

          ”Tror du din farsa blev sur för att jag kom med dig hem?” frågade Anders, i ett försök att bryta tystnaden och samtidigt peka ut elefanten i rummet.

          ”Skit i han”, sa Isak. ”Han är dum i huvudet.”

          På det kunde inte Anders komma på nåt bra svar. Hade hans egen farsa betett sig så som Isaks farsa gjorde, hade han förmodligen sagt detsamma. Men han var ju inte heller så stolt över sin egen farsa. Även om hans farsa var en idiot på ett helt annat sätt än Isaks.

          ”Tänker du på nåt särskilt?” frågade Anders efter en stund. ”Du brukar inte va så här tyst, menar jag”, la han till då han såg Isaks frågande blick.

          Isak vickade på huvudet. Vägde sina ord. Funderade över sitt svar.

          ”Jag bara funderade på om... Jag menar, tycker du Peter är schysst, och så?” frågade han.

          ”Öh”, sa Anders förvånat. ”Jo, han är väl schysst. Inte för att jag känner han så bra, men...”

          ”Ni kom ju bra överens hemma hos Ekman”, sa Isak.

          Så det var det Isak ville? tänkte Anders. Reda ut hans lögner på Ekmans förfest? Skulle han kanske passa på att berätta att han hört Isaks och Pablos skitsnack på musiklektionen, häromdan?

          ”Ja, asså, jag känner ju honom inte så bra”, upprepade Anders. ”Men jag tycker ju ändå att han verkar jävligt vettig, det lilla jag sett. Han är ju smart, precis som Ekman brukar säga och han har koll på viner och sånt. Han är liksom... lite vuxnare än dom flesta andra, tycker jag.”

         Isak svarade inte och han såg heller inte ut som om han tänkte börja protestera – som han annars skulle ha gjort. Men han verkade ändå besviken på nåt sätt.

         ”Stör det dig att Ekman börjat hänga så mycket med Peter, sista tiden?” frågade Anders.

         ”Han är inte en av oss”, sa Isak, efter en stunds betänketid. ”Jag menar, fine att alla tycker han är så mogen och klok och whatever, men... han är inte ett dugg som nån av oss och ända sen Ekman började hänga med han har han blivit totalt annorlunda. Han slutade med fotbollen och sen började han lyssna på massa konstig musik och nu sitter dom och snackar på ett sätt jag aldrig hört Adam snacka förut. Det känns som att Adam – vår polare – håller på att försvinna helt.”

          Anders noterade att Isak gått från att benämna Ekman vid efternamn – precis som dom brukade göra – till att benämna honom vid hans förnamn, vilket oftast betydde att nivån på samtalet var betydligt allvarligare än vanligt.

          Isak såg länge på Anders. Sedan böjde han sig ner mot sängkanten och drog fram en av plastboxarna som han hade under sin säng, där han förvarade allt möjligt. Han öppnade locket och rotade runt en stund och plockade sedan upp två gamla cola-flaskor, båda fyllda med en gulaktig vätska.

           ”Vill du ha en sup?” frågade han. ”Det är vitt vin, så det smakar väl röv, men vi kan ju blanda ut det med lite av morsans cider.”

           ”Öh, visst”, sa Anders. Han hade aldrig druckit mitt i en skolvecka förut, så det kändes lite fel, men stämningen som varit under dagen och deras tidigare samtalsämne kallade på nåt sätt efter den där kicken man fick av att bli lullig och berusad.

            ”Vi drar ut till lekplatsen då”, sa Isak.

Dom satt i varsin gunga på lekplatsen vid deras gamla skola. Dom hade druckit några klunkar ur ciderburkarna som dom stulit av Isaks morsa, så att dom kunde spä ut vinet och göra det drickbart. Vinet smakade fortfarande illa, men det gick i alla fall ner och Anders kunde känna ruset slå till.

         ”Det är bara det, att det har ALLTID varit vi fyra”, sa Isak, som redan lät riktigt packad. ”Och så kommer nån som Peter, som är så fett jävla skum, och så tycker Adam att han är helt fantastisk. ALLT Peter gör är bara guld! Och jag fattar ingenting! Varför är nån som Peter, som är så jävla märkvärdig och weird, så intressant i Adams ögon helt plötsligt?”

         ”Men... vi går ju liksom i åttan nu”, sa Anders. ”Det kanske aldrig mer blir som förr, för att vi är äldre nu och då förändras man ju. Jag menar, vem trodde att – på tusen år – skulle vi umgås med nån som Danne? Även om det bara var en vecka.”

          ”Men jag saknar ju Adam!” sa Isak. ”Jag vill ha det som det var!”

          Dom drack en stund, under tystnad.

           ”Visste du att...?” började Isak.

           ”Vadå?” sa Anders.

           ”Nä... det var inget”, sa Isak.

            ”Jo, men vadå?”

            ”Jag brukade sova hemma hos Adam”, sa Isak.

             ”Asså?” sa Anders.

            ”Har han aldrig berättat?”

            ”Nä”, sa Anders.

           ”Men du hör ju själv!” sa Isak. ”Det är därför han är min bästa vän. Han låter det va mellan oss, fast han kunde sagt det till Pablo och dig.”

           ”Vadå?” undrade Anders otåligt.

           ”Du vet ju hur min farsa är”, sa Isak. ”Ibland kan jag inte sova hemma. Jag somnar inte. Det... jag kan inte förklara det, men det känns som jag ska dö.”

          ”Dö?”

          ”Ja. Och jag vet inte varför. Men Adam har alltid låtit mig sova hemma hos han, när det varit så. Och jag somnar då. Jag vet inte varför, men jag somnar då – och jag tror det är Adam som gör det. Han, liksom, fattar på ett sätt som ingen annan gör. Men sen det här med Peter, så... vill han knappt ses. Allt handlar om Peter. Och Peter hatar ju mig.”

          ”Det gör han väl inte?”

          ”Inte vet jag, men jag tycker i alla fall inte om han! Och det är ju rätt klart att Adam hellre är med Peter än nån av oss.”

          Dom var återigen tysta och drack än mer.

          ”Jag saknar Adam, Anders”, sa Isak efter stund och nu tvingades Anders att söka Isaks blick, för det lät som om Isak grät. ”Det är inte samma sak längre. Han är ju för fan min bästa vän nånsin, och nu är det som att han försvunnit. Och jag vet inte vad jag ska göra om jag inte har Adam längre – vad fan ska jag göra, Anders?”

          Anders såg på Isak. Tuffa, stöddiga Isak, som alltid käftade emot och alltid satte alla på plats. Han satt med ansiktet begravet i sina armar och skakade som ett litet barn. I brist på goda ord, reste sig Anders från sin gunga och la armen om Isaks skälvande axlar.

           ”Jag saknar Adam”, snyftade Isak igen. ”Men han kommer ALDRIG bli som förr igen. Och nu är det Peter som gäller, så det betyder att det är nån av oss som ryker.”

           Ryker...?

           ”Vadå, menar du?” undrade Anders.

          ”Fyra är ju jämnt och fem är ju udda”, sa Isak. ”Ska det bli jämnt igen, så måste ju nån bort – och inte fan är det Peter, som Adam kommer välja bort. Så det betyder ju att det är nån av oss som måste bort: du, jag eller Pablo.”

           Anders stirrade på honom. Han hade aldrig tänkt tanken förut och det lät helt galet, det som Isak just sagt. Varför måste nån bort bara för att dom var fem? Det var ju inte klokt, nånstans. Men ändå var det något som skrämde Anders med Isaks ord. Isak, som tydligen inte kunde sova om nätterna – såvida inte Adam lät honom sova över. Isak, som kanske visste mer om hur Adam fungerade än nån annan?

           Nån måste bort och inte fan skulle det va Peter, utan nån av Isak, Pablo eller han själv...

           Så, vem av dom skulle det bli?

93. Följa med Isak hem efter skolan

Något var annorlunda. Isak var ovanligt tystlåten och lågmäld, märkte Anders, medan dom umgicks under dagen. Han var inte alls så där kaxig och överdrivet självsäker, som han brukade vara. Han tydde sig fogligt till Anders hela dagen och Anders kände sig aldrig så där trött på Isaks attityd och ständiga skryt, som han vanligtvis gjorde.

         Något var som sagt annorlunda.

         När skolan var slut frågade Isak om Anders ville följa med honom hem. Det var ett tag sen Anders varit hemma hos Isak, men eftersom dom kommit varandra så nära under dagen – och Ekman och Pablo behandlat dom som luft sedan morgonsamlingen – kände Anders att han borde tacka ja. Det kändes till och med bra att gå iväg tillsammans, när Ekman och Pablo stod och viskade utanför klassrummet, så att dom skulle få se att Isak och Anders hade varandra och inte brydde sig ett dugg om vad dom hade för sig!

         Nere vid entrén stod Danne och hängde. Han hade förmodligen glömt sina nycklar igen och kunde inte komma in hemma hos sig. Då han såg Anders komma gående, kom han fram.

         ”Tja, Anders! Ska du hemåt?” undrade han.

         Han hade inte pratat med nån av dom, sedan det där med Nicolas och hästballen inträffat, varför Anders förvånades över hans framfusighet.

         ”Nä, jag ska till Isak.”

         ”Och du är inte välkommen”, sa Isak . ”Bara så du vet.”

         Danne tystnade och stannade upp på skolgården. Han såg ledsen ut, men Anders och Isak fortsatte att gå. Efter allt dumt Danne gjort under den korta period dom umgåtts med honom, ville inte Anders ha med honom att göra. Danne hade bara bekräftat alla fördomar Anders haft om honom genom sitt beteende.

         ”Tack”, sa Anders till Isak. ”Jag vet aldrig hur jag ska säga det.”

         ”Det är bara att va ärlig”, sa Isak och ryckte på axlarna.

92. Är man smart så spelar man med och skrattar på dom rätta ställena

Peter var sjuk även nästa dag, men den här gången ville Ekman hänga med Pablo. Han haffade honom redan vid morgonsamlingen och så satt dom tillsammans under den efterföljande lektionen och höll sig för sig själva på rasten.

         Ekman gjorde så ibland; valde ut någon och isolerade sig med den personen större delen av dagen. Varför visste Anders inte, men han hade i alla fall lagt märke till att Ekman ibland gjorde så – och då var det ingen idé att försöka hänga efter. För då höll dom sig alltid på ett visst avstånd, pratade och skrattade, men sänkte sina röster så snart någon kom i närheten. Tystnade helt om någon stannade till hos dom. Log artigt, men kort och vände sedan ryggarna till och gick iväg om man inte visade några tecken på att man tänkte lämna dom ifred.

         I alla fall gjorde dom så mot dom andra killarna. Om någon av tjejerna kom fram, eller satte sig hos dom, så lät Ekman och den som blivit utvald dom få vara med. I alla fall för stunden...

 

Men det var då typiskt att det skulle hända just idag, tänkte Anders med en tung suck. Dagen efter att han hört Pablo och Isak snacka skit om honom. Anders hade grubblat på det hela gårdagen. Pendlat mellan ilska och besvikelse och skam.

         Ilska och besvikelse för att hans två närmsta vänner snackat bakom hans rygg och kallat honom pinsam och fejk. Pablo och han hade ju känt varann sen dom var åtta! Hur kunde Pablo sitta där och hålla med Isak om alla dom där grejerna? Pablo skulle ju vara hans bästa vän, inte nån som snackade om honom så fort han lämnade rummet. Och förresten så var dom ju bara sura för att Anders varit mycket smartare än dom två. Ekman och Peter var vuxnare. Dom förstod sig på vuxna saker som rödvin och alternativ musik och ord som genustänk. Det var väl klart som fan att Anders inte tänkte sitta där och se dum ut när dom snackade om såna saker, så att dom fullständigt skulle tappa respekten för honom. Han vägrade framstå som nån korkad liten småunge.

         Är man smart så spelar man med och skrattar på dom rätta ställena och sitter inte och ser ut som en idiot så fort samtalet blir lite vuxnare. Är man smart så fattar man ju att man kan googla upp ord som genustänk och lyssna igenom ett bands katalog på Spotify, om man inte från början hade koll. Och nu var Pablo och Isak sura för att dom suttit där som småbarn och sett dumma ut inför Ekman, medan Anders istället imponerat på honom genom att visa att han var på samma nivå som honom och Peter. Pablo och Isak försökte bara straffa honom för hans intelligens genom att snacka skit bakom hans rygg!

          Men samtidigt hade ju känslorna av skam också funnits där. Dom hade sett igenom hans bluff. Pablo och Isak kände honom nästan lite för väl. Dom visste att han inte var som Peter och det var därför dom hade snackat om honom. Dom visste att han hade spelat teater – och det var ju onekligen lite pinsamt för Anders. Både Ekman och Peter hade svalt hans lögner med hull och hår, men det hade inte Pablo och Isak gjort. Därför hade Anders grämt sig inför att träffa dom den här dagen. Eftersom han visste att dom visste.

          Och därför hade Anders sett fram emot att få hänga med Ekman, så att han skulle slippa umgås med Pablo och Isak. Men nu gick ju inte det. För Ekman hade plötsligt fått för sig att han skulle spendera dagen med Pablo och då förändrades ju allt. Då blev Anders så illa tvungen att vara med Isak, eftersom Isak inte heller hade nån att vara med – såvida dom inte splittrades och hängde med Emanuel och Fredrik. Eller nån av tjejerna. Ellinor var väl fortfarande kär i Isak, så han hade ju faktiskt kunnat hänga med henne, men så fort Isak sett Ekman sätta sig med Pablo under morgonsamlingen hade han haffat tag i Anders – trots att han dagen innan tyckte att Anders var fejk. Och när sedan Ekman och Pablo sprungit iväg på rasten och satt sig själva på lektionen hade Isak återigen haffat Anders.

          Nu var det dom två, för resten av den här dagen.

          Vare sig Anders ville det, eller ej...