...

145. Det är över nu. Hon bara vet det.

Först, då hon vaknat, hade hon inte fattat nånting. Varför mådde hon så förbannat illa? Och varför var hon så groggy? Och vart tusan var hon nånstans?! Hon orkade inte resa sig upp, orkade inte kliva ur sängen. Hon kände sig alldeles för matt för det. Hon var hungrig och magen värkte och kändes alldeles ihålig.

        Hon var i ett främmande rum, bland främmande lukter, där allt var kalt och trist. Ljuden av röster och steg, ekade utanför dörren. Men ingen fanns där, hos henne, för att förklara vad det var som pågick.

        Hon sjönk ner i den hårda kudden. Kände doften av rena, men oparfymerade lakan, i samma sekund som hon insåg att det sved i ena armvecket – och att det hade gjort det ända sedan hon vaknat. En slang var fasttejpad i hennes högra arm.

        Hon orkade inte reflektera över varför. Hon var alldeles för trött.

        Istället slöt hon ögonen och somnade om.

***** 

Nej, men va fan...?! Shit, tabletterna... Max och Danne? Vad hade hon gjort, egentligen?!

*****

Vreden i henne växte. Varför hade Danne och Max varit tvungna att blanda in massa andra, utomstående jävlar i det här? Hon hade ju bara varit trött och haft en sprängande huvudvärk och längtat efter att få sova ut, en enda jävla natt! Hade dom varit tvungna att ha igång världens jävla pådrag, bara för det?

        Och vilka trodde dom att dom var? Dom där stroppiga, självgoda töntarna på sjukhuset som trodde att dom hade rätt att fråga henne vad fan som helst och påstå att hon behövde hjälp? Vad hade dom med hennes privatliv att göra? Inte ett skit!

         Jag är fan ingen dålig morsa och jag är fan ingen fara för mig själv! Så fuck you! Och ni kan ta eran fula jävla pervo-psykdoktor och stoppa upp honom nånstans, för jag har fan ingen skyldighet att svara på hans förbaskade frågor!!!

 *****

Nella bad till Gud. Egentligen hade hon aldrig gått i kyrkan och bibeln hade hon ju aldrig läst, för det var inte så hon blivit uppfostrad. Men bett hade hon faktiskt gjort förut. Både den där gången då hon fått sparken från hemtjänsten (för att hon jämt kommit försent till brukarna, samtidigt som hennes chefer och kollegor tyckt att hon haft attitydproblem) och den där gången då hon tvingats låsa in sig med pojkarna på toaletten (för att Max' pappa varit påtänd och aggressiv mitt i natten och börjat sparka och slå i möblerna och kasta hennes väska och skor efter henne).

        Då hade hon bett om hjälp. Bett för att hon skulle få överleva.

        Och Gud hade låtit henne överleva.

        Hon fattade inte varför hon inte bad oftare. Varför hon aldrig gick till kyrkan och faktiskt satte sig ner och läste dom heliga skrifterna. Gud hade ju räddat henne två gånger redan, när hon varit rädd för sitt liv, rädd för hela sin framtid. När hon inte kunnat se nån ljusning.

        Hon hade fått ett nytt jobb, trots att hon fått så dåliga referenser från hemtjänsten. Och Max' pappa hade ju faktiskt blivit omhändertagen av polisen och aldrig mer kommit i närheten av henne och pojkarna igen...

        Snälla Gud! Förlåt för att jag varit så jävla dum, förlåt för att jag bara förstör hela tiden! Jag vill ju inte att det ska bli så här, det måste du ju förstå! Jag lovar att jag ska bli en bättre människa om du bara hjälper mig igenom det här! Om du bara ser till så att inget händer mina killar, om du bara lovar att göra så att soc lämnar oss ifred, så att Danne och Max får komma hem igen och att jag slipper prata med den där gubben på psyk, så lovar jag att jag ska börja tro på dig för resten av mitt liv! Jag lovar att aldrig mer dricka, jag lovar att aldrig mer ta några tabletter. Jag lovar att aldrig mer förlöjliga såna där hurtiga morsor, som den där i Dannes klass, som jämt tjafsar om att baka bullar och gå på picknick och vad det nu är hon gör med sina barn? Jag lovar att stanna hemma varje kväll, att aldrig mer gå ut. Att aldrig mer klaga på killarna för att dom slarvar med disken.

        Bara jag slipper den där kvinnan på soc och den där psykologgubben... snälla låt oss bli en familj igen. En RIKTIG familj.

*****

Hon sitter hemma i sin soffa, framför TV:n, och stirrar in i den svarta skärmen. Nånstans i bakgrunden surrar kylskåpet och frysen, men annars är det knäpptyst. Hon har gråtit hela natten och har inga tårar kvar. Men ändå maler det inom henne. Maler och maler och maler, för hon vet att det är slut nu.

     Pojkarna har fortfarande inte kommit hem och soc håller fortfarande på med sin utredning. Den har inte lagts ner. Hennes psykdoktor har sjukskrivit henne från jobbet. Hon vet inte hur länge, för när hon läser papprena hon fått från Ismet och sjukhuset och soc – och vilka det nu mer är som är inblandade – så fattar hon ingenting.

      Texterna och orden går liksom inte in i huvudet på henne och hon finner ingen kraft att läsa igenom allt, för det är bara så himla mycket och så många jobbiga ord.

       Pojkarna bor på nåt akut jourhem, eller vad det nu heter och kvinnan på soc säger att dom på grund av nån lag, som Nella glömt namnet på, måste fastställa att dom inte far illa av sin hemmiljö, innan hon får träffa dom igen.

       Men hon kommer aldrig se dom igen. Det vet hon. För hon är ju helt jävla oduglig. Precis som farsan och hans sambo alltid brukade säga, tills hon slutligen fick nog och stack ifrån dom.

       Klart hon inte kan ta hand om sina barn.. Klart att hon inte kan sköta sitt jobb. Det är lika bra att inse nu. Hon kommer sluta som Catrin, som inte får träffa sin dotter Emelie mer än några få övervakade tillfällen per år. Och Ismet kommer sparka henne från Tips & Spel för att hon är så opålitlig jämt och aldrig kommer dit och gör sitt jobb.

       Det är över nu. Hon bara vet det.