...

144. Varför sitter ingen av er med Anders?

Pablo skickade inget sms för att meddela att han var klar att gå till skolan, nästa dag, så där som han brukade göra. Han väntade inte heller nere på gatan, eller ens borta vid sin garageuppfart.

        I ärlighetens namn visste inte Anders om han vågade ta sällskap med Pablo till skolan den här dagen, för Pablo hade hållit sig på långt avstånd ifrån honom, efter att Isak läst upp deras sms-konversation, dagen innan.

        ”Varför ljög du?”

        Pablos förebrående ord ringde runt i huvudet på honom och hans besvikna blick spökade på Anders näthinnor var gång Anders slöt ögonen.

        Och det gjorde förjävla ont.

 *****

Anders vandrade till skolan och han vandrade ensam. Och så skulle det visst förbli, för väl framme i skolan hälsade dom inte på honom. Pablo, Ekman och Peter höll sig på behörigt avstånd från honom i korridoren. Och när Suzanne dök upp och Anders tvingades närma sig dom, för att gå in till morgonsamlingen, vände dom sig bort.

         Dom ville inte ens se åt honom.

         Ekman satte sig tillsammans med Pablo. Tog det som vanligtvis skulle ha varit Anders plats. Peter gjorde som han brukat göra i sjuan och ibland fortfarande gjorde: han satte sig själv. Fast på bänken framför Pablo och Ekman.

         Anders tvekade.

         Utan sin vanliga plats, visste han inte var han hade sin plats.

         Men han gjorde som Peter: satte sig själv. Fast på andra sidan klassrummet. Ensam, med bara skammen och skuldkänslorna som sällskap.

         Danne var fortfarande inte tillbaka i skolan. Isak var också borta. Suzanne påstod att han var sjuk, i det att hon höll dagens upprop. Men Anders misstänkte att Isak fejkade och stannade hemma för att Ekman bett honom dra åt helvete dagen innan.

         ”Ni kan BÅDA dra åt helvete!”

         Dannes frånvaro kommenterade Suzanne inte alls. Antagligen var det fortfarande oklart när – eller kanske ens om – han skulle komma tillbaka.

          Anders begravde blicken i bänkskivans klotter och ristningar. Han ville inte se åt nån, ville inte att dom skulle se glansen i hans ögon.

 *****

Tjejerna verkade inte veta varför, för ingen av killarna verkade ha skvallrat om vad som hänt.

        ”Anders! Varför sitter du där borta?” ropade Nina, på engelskan.

        ”Ja, varför sitter ingen av er med Anders?” undrade Dessie.

        ”DU kan väl sitta med Anders, om du vill”, svarade Ekman och tjejerna såg förvirrat på varandra. Anders ville bara krypa ur sitt eget skinn...

När det var dags för lunch, hade dom redan satt sig: Pablo, Ekman och Peter – dom NYA boysen. Vid deras bord satt Nina och Elena. En plats var fortfarande ledig, men Anders vågade inte sätta sig hos dom. Dom hade undvikit honom hela dagen – varför skulle det bli annorlunda nu?

          Istället satte han sig själv vid ett eget bord, långt in i hörnet, där ingen skulle se honom och börja undra – som på engelskan.

          Men plötsligt fick han sällskap: Johannes och Marika satte sig vid hans bord. Inte nära. Så bekväma med hans sällskap var dom inte. Ännu. Men vid samma bord.

          ”Alla säger jämt att böckerna är bättre än filmerna”, sa Marika till Johannes. ”Men när jag läste Tintin, så tyckte jag att filmerna var roligare än böckerna.”

          ”Jag har inte ens läst dom”, svarade Johannes. ”Jag läser aldrig böcker, jag kollar hellre på klipp.”

          ”På YouTube?” undrade Marika och stoppade en pannbiff i munnen.

          ”Ja”, sa Johannes och petade bort ärtorna ur blandgrönsakerna på sin tallrik.

          Anders såg på dom. Var det så HÄR det skulle bli nu? Skulle han behöva hänga med Johannes och Marika i fortsättningen? Han sjönk ihop i stolen.

          Så här hade Danne haft det varje dag.

          Anders började förstå varför Danne varit så förbaskat påstridig jämt, varför han förföljt Ekman varenda rast, för det skar inombords att behöva sitta vid Johannes och Marikas bord. Anders reste sig, tog sin bricka och gick. Hivade ner allt i soppåsen och lämnade matsalen. Fastän han inte ens var mätt, visste han att han inte skulle kunna få ner nåt mer...