...

143. Han är en backstabber och den värsta mytomanen!
Anders hade helst av allt stannat kvar med tjejerna, men eftersom Pablo valde att haka på Ekman och Peter – och Ekman bara sagt åt girlsen att stanna kvar – kände han sig tvungen att följa med. Dom ställde sig nedanför trappan bakom gympasalen, vid rökhörnan. Mergim passade på att tända en cigarett. Anders sneglade ängsligt på honom och Isak. Vad tänkte dom säga?

         Ekman verkade otålig.

         ”Jaha, vad vill ni?” frågade han.

         ”Snackade din polare med eran lärare om vad som hände på festen, eller?” ville Mergim veta. Han nickade återigen mot Peter.

         ”Ja, det gjorde jag”, svarade Peter, utan att vänta på att Ekman skulle svara i hans ställe.

         ”Och varför det?” frågade Mergim spänt.

         ”För att det ni gjorde var helt åt helvete fel”, sa Peter. ”Det är väl klart att jag måste säga ifrån då.”

         Mergim stirrade på honom som om konceptet kring rätt och fel varit totalt främmande för honom.

         ”Men... fattar du inte vad du kan ställa till med för Stefan och mig?” fräste han och klippte nervöst med blicken.

         ”Det är ju NI som har ställt till det för er själva”, sa Peter.

         ”Var är Stefan?” frågade Ekman. ”Är han hemma och är sjuk?” Ekman formade ett citationstecken med fingrarna, då han sa ordet sjuk.

         ”Han blev kallad till rektorn, direkt imorse, när han kom hit”, berättade Mergim. ”Tydligen har den där jävla horungen kontaktat både polisen och socialen – och fan vet vad?!”

         ”Men vad trodde du skulle hända då, när ni sliter av honom kläderna, bankar skiten ur honom och hotar honom med kniv?” sa Ekman. ”Att det inte skulle få några konsekvenser alls, eller?”

         På det hade Mergim inget svar.

         ”Dom kunde inte komma åt mig, för dom har ju inga bevis mot mig, som dom har mot Stefan”, sa han och fimpade sin cigg, trots att han inte rökt klart den. Han tände en ny.

         ”Vadå för bevis?” frågade Ekman.

         ”Instagrambilderna. Dom kunde spåra bilderna och Instagramkontot till Stefans telefon, för det var han som la ut det.”

          ”Vadå, la ni ut bilder på det ni gjorde? På Insta?”

          ”Ja, Stefan gjorde det.”

          ”Vet du vad? Jag tycker det är rätt åt er att ni åkte fast”, sa Ekman. Han skakade på huvudet och vände, för att ta trappan tillbaka upp till skolgården.

          ”Stefan kommer bli avstängd för det här – minst en vecka!” sa Mergim bakom hans rygg. ”Han kanske måste byta skola också, vad vet jag?”

          Ekman svarade inte.

          ”Jag trodde du brydde dig, Ekman!” ropade Mergim. ”Jag trodde vi va polare med varann!”

          ”Inte längre”, sa Ekman.

          ”Om han golar på mig”, sa Mergim och pekade på Peter, ”så kanske jag också blir avstängd och får en prick i registret, eller vad det nu är dom gör!”

          ”Men skyll dig själv – det är ju ditt eget fel att det blivit så här!” sa Ekman. ”Om det inte var nåt mer, så tycker jag att vi snackat färdigt nu. Ska vi dra, eller?”

          Det sista sa han med en blick på Anders, Pablo och Peter. Dom började gå.

          ”Isak, ska du med, eller vill du stanna här med ditt nya gäng?” frågade Ekman över axeln. ”Ni verkar ju blivit väldigt bundis, den sista tiden.”

          Isak lösgjorde sig från Mergim och minionen och tog reflexmässigt några steg i riktning mot trappan. Men så stannade han plötsligt till. Såg åt Mergims håll och sedan på Anders.

          ”Adam, ska du inte fråga Anders om hans del i det hela, då?” frågade han. ”Det är väl inte rättvist att han ska få komma undan med det han gjorde?”

         Det var som att Anders hjärta föll ner i magen på honom och han snubblade nästan omkull i trappan av överraskningen. Ånej, ånej, ånej...!

          ”Vad menar du med det?” frågade Ekman.

          ”Anders hjälpte oss att lura med Danne till festen!”

          Isaks ögon brände hatiskt och obarmhärtigt på Anders.

          ”Det var han som köpte Dannes biljett och det var han som skrev upp Danne på gästlistan – och det var han som bjöd hem Danne på förkrök hemma hos sig, fastän han sa till er att dom möttes först på bussen!”

          Ekman och Peter bytte en blick och vände sig sedan mot Anders, som knappt kunde andas. Ekman fnös.

          ”Nä”, sa han. ”Det har jag jävligt svårt att tro på.”

          ”Det är sant”, sa Mergim. ”Han var faktiskt med och hjälpte oss.”

          ”Anders, visa Ekman sms:en!” sa Isak.

          ”Ja, kom igen nu, Anders”, sa Mergim. ”Visa sms:en för dom!”

          ”Jag har känt Anders sen vi var åtta”, sa Pablo. ”Jag vet att han inte är sån! Och förresten var han ju på släktmiddag innan festen. Han hade inte tid för nåt förkrök med Danne.”

         ”Kolla här då!” sa Isak och gick fram till dom. Han knuffade Anders hårt åt sidan och höll upp sin telefon. ”Här! Sms från Anders: Fixat! D kommer på Julfesten. Och D står för Danne, om ni nu inte gissat det. Och kolla här: ännu fler sms! Här! Jag skrev: Hur går det? Har ni börjat kröka än? Anders svarar: Ja, han är här nu! Det låter väl inte som att han var på nån släktmiddag, direkt?”

        Isak fortsatte scrolla igenom telefonkonversationen och läste upp ännu fler sms.

        ”Ni kan jämföra numret om ni inte tror mig”, sa han. ”Och kolla Anders telefon! Där lär ju allt han skrev till Danne finnas, också!”

        Ekman och Peter såg på Anders.

        ”Är det här sant, Anders?” frågade dom.

        Anders ville bara dö. Han ville inte finnas längre. Det kändes som att han skulle brinna upp av skulden och alla skamkänslor.

        ”Varför ljög du?” frågade Pablo och Anders hade aldrig nånsin hört honom låta så besviken förut, trots att dom känt varann så länge.

        ”För att han är en falsk och genomrutten jävla lögnhals”, sa Isak. ”Eller hur, Anders? Du bara låtsas va schysst mot folk, men så hugger du dom i ryggen när dom minst anar det!”

        ”Anders var med från början till slut”, sa Mergim. ”Och han hjälpte oss att planera allting!”

        ”Det var till och med hans idé, det där med Instagramkontot”, sa Isak.

        ”DET VAR DET INTE ALLS!”

         Anders blev nästan själv överraskad av hur häftig hans reaktion blev. Han hade stått skamsen och tyst genom Isaks alla avslöjanden om de grejer han faktiskt varit med och gjort – men han tänkte absolut inte ta skulden för nåt som han inte varit delaktig i. Isak skulle inte få smutsa ner hans namn ytterligare, genom att sprida rena lögner om honom.

         ”Jo, det var det”, framhärdade Isak.

         ”Ja, det var hans idé, det där med Instagrambilderna och kontot”, ljög Mergim.

         ”Anders, det här är inte likt dig”, sa Ekman. ”Inte ett dugg!”

         ”Men det är ju det jag säger!” sa Isak. ”Ni kan inte tro ett enda ord han spottar ur sig – för han ljuger och snackar skit hela tiden. Han är en backstabber och den värsta mytomanen!”

         Isak gjorde en effektfull paus.

         ”Visste du om att Nina och Samuel gjort slut, Adam?” frågade han sedan.

         ”Eh... nä”, sa Ekman förvirrat. ”Det har jag inte hört nåt om.”

         ”Det var Anders som berättade det för mig. Han har vetat om det jättelänge, men inte sagt nåt till dig, trots att han påstår sig va din polare.”

         Ekman såg på Anders.

         ”Hon sa det till mig i förtroende”, pressade Anders fram ur sin ökentorra mun. ”Så jag kunde ju inte gå runt och säga det till alla, heller?”

         ”Du sa det till mig!” sa Isak hårt och triumferande. ”Det hade du ju inget problem med – du ville bara inte att Adam skulle få reda på det, för du vill inte konkurrera med honom!”

         Det var tyst en lång stund. Peter la en hand på Ekmans axel, såg på honom.

         ”Adam...?” sa han tyst, men Ekman mötte inte hans blick. Istället svepte han med armen från Isak till Anders.

         ”Vet ni vad? Ni kan BÅDA dra åt helvete”, sa han och försvann uppför trappan.