...

142. Och så luktar du svett, också!

På lunchrasten tog dom följe ut på skolgården: Ekman, Peter, Nina, Elena, Vera, Dessie och Pablo. Anders var också med, men han höll sig i bakgrunden, tankfull och tyst. Snacket handlade – inte helt oväntat – om festen och Danne.

       ”Men det måste ju ha hänt precis efter att jag stack”, sa Vera.

       ”Varför stack du?” frågade Nina.

       ”För att det sög.”

       ”Var det där en diss mot Christian, eller?” retades Ekman. ”Jag trodde du var där som hans dejt?”

       ”Allt jag har att säga om Christian är: been there, done that”, sa Vera. ”Han har en del att lära, om vi säger så...”

       ”Jag tycker i alla fall att det var fint att han och hans polare hjälpte Adam och mig att stoppa bråket”, sa Nina. ”Ingen annan ville ju göra nåt.”

       ”Jag hoppas bara fler ställer upp och vittnar om det som hände”, sa Peter. ”Jag tycker det är fegt att så många var där och såg vad som hände – men väljer att hålla käften om vad dom såg bara för att dom inte vill att deras föräldrar ska veta att dom söp. Det handlar ju inte ens om det.”

        ”Men gud, vad vill HON nu då?” sa Vera och gjorde ett kast med huvudet åt Anna Sörberg, som närmade sig dom.

        ”Hon vill ju umgås med dig, fattar du väl”, sa Ekman. ”För du är hennes stora förebild.”

        ”Nä, jag tror hon tänker fråga varför du inte lämnat tillbaks nån av hennes trosor, Adam”, svarade Vera. ”För den där jeanskjolen måste ju skava, så som hon går.”

       ”Det ÄR så hon går”, fnittrade Dessie.

       Anna Sörberg kom fram till dom.

       ”Vad sa ni till Suzanne?” frågade hon. ”Vad hände med Danne på festen, egentligen? Jag menar: blev han ens insläppt där?”

       ”Du borde fan skämmas”, sa Peter till Anna Sörberg.

       ”Ja, det borde du fan!” hakade Vera på, med ett stort flin över hela ansiktet.

       ”För att jag bryr mig om mina klasskamrater?” sa Anna Sörberg stött.

       ”Du är inte ett dugg intresserad av dina klasskamrater”, sa Peter. ”Du vill bara ha skvaller att frossa i.”

       ”Ursäkta, men jag är Kamratstödjare”, sa Anna Sörberg. ”Så då MÅSTE jag ha koll på vem som blir mobbad och hur, för att kunna stoppa det.”

       ”Är du seriös nu? Du har inte lyft ett finger för att stoppa mobbningen här på skolan sen du gick med i Kamratstödjarna”, sa Peter.

        ”Det enda du har gjort sen du gick med i den gruppen är att springa runt och göra reklam för deras fula t-shirts”, sa Vera. ”Och dom är det ju ändå ingen som vill ha, så du slösar ju bara bort din tid!”

        ”Och så luktar du svett, också!” sa Dessie – mest till Anna Sörbergs ryggtavla, för hon hade redan vänt på klacken och börjat gå.

        ”Det där var väl lite väl hårt?” tyckte Elena.

        ”Men hon luktar ju svett”, sa Dessie.

        ”Hon är bara med i Kamratstödjarna för att hon vill att lärarna ska tycka att hon är duktig”, sa Peter. ”Det kan vi väl i alla fall vara ärliga om?”

        ”Jo, jo”, sa Elena. ”Men det är väl onödigt att göra henne ledsen.”

       ”Du säger alltid som det är!” sa Ekman och la armen om Peters axlar. ”Det är det jag gillar med dig.”

       ”Ekman, kan jag snacka med dig?” ropade nån bakom deras ryggar. Alla vände sig om och fick syn på Mergim, som stod en bit därifrån i sällskap med Isak och en av minionerna. ”Med dig och din polare”, la Mergim till, med en nick åt Peters håll.

        Ekman vägde en sekund, eller två. Tycktes tveka. Men så han:

        ”Okej. Girls, kan ni vänta här, en stund?”