...

141. En morgonsamling utan Danne

Den här morgonen hälsade inte Suzanne klassen välkommen till den nya skolveckan. Hon satt istället uppe på sin kateder och betraktade alla, medan dom strömmade in och tog plats vid bänkarna. I sin hand höll hon närvarolistan och bockade tyst av eleverna, istället för att ropa upp deras namn, ett efter ett.

        Trots att Anders inte ville, kunde han inte låta bli att se sig ängsligt om i klassrummet. Han var ju nästan tvungen att veta. Men Danne var inte där. Han hade inte stått utanför i korridoren och han kom heller inte inspringandes med flåsande andhämtning, som han gjorde de där dagarna då han försovit sig.

        ”Jaa”, mumlade Suzanne och la ifrån sig närvarolistan på katedern. ”Då var vi här då.”

        Hennes röst var mjuk, nästan som en viskning.

        ”Men Danne är inte här än”, sa Johannes och såg sig förvirrat omkring.

        ”Nä, han kommer inte komma hit idag”, sa Suzanne. ”Det har hänt lite grejer – i hans familj.”

        ”I hans familj?” upprepade Peter och såg på Ekman. Hans röst var så låg att den knappt hördes, men Anders hade uppfattat orden. Ekman skakade på huvudet och ryckte på axlarna.

        ”Va, vadårå?” ville Johannes veta.

        ”Det vill jag avvakta med att berätta – tills jag vet mer om läget”, sa Suzanne allvarligt.

        ”Men vadå, i hans familj?” frågade Peter, den här gången stadigt och högt så att det hördes av alla i rummet. ”Det här måste väl ha att göra med det som hände på festen i lördags, väl?”

        ”Så du känner till den delen, alltså?” sa Suzanne.

        ”Ja och det gör ALLA som var där”, svarade Peter. ”Och påstår nån nåt annat så snackar dom skit.”

        Anders kände hur han stelnade till av hårdheten i Peters röst. Orden kändes på nåt sätt riktade till honom. Suzanne såg länge och allvarligt på Peter. Sedan nickade hon.

        ”Det där håller på att utredas”, sa hon. ”Om du har nåt att berätta om det som hände på den där festen, får du gärna göra det – så kan jag ta det vidare. Och det gäller er andra också, givetvis.”

         Suzanne gjorde en konstpaus och tog sedan ett djupt andetag.

         ”Polisen har nämligen blivit inkopplad”, sa hon.

         Det gick ett lätt surr genom klassrummet.

         ”Men va?! Vad är det som har hänt?” frågade Johannes.

         ”Ja, vad är det som har hänt, egentligen?” frågade Anna Sörberg. ”Eftersom jag är klassens representant i Kamratstödjarna känner ju jag att det är min plikt att ha koll på vad som händer här på skolan.”

         Men Suzanne ville tydligen inte lämna ut några detaljer. Istället sa hon:

         ”Jag tror vi bryter här. Så låter jag dom som vill få stanna kvar, ifall det är nån som känner att dom vill berätta lite om vad dom såg i lördags.”

        Anders reste sig upp ur bänken och samlade ihop sina saker. Pablo följde hans exempel. Större delen av klassen lämnade rummet. Men inte alla.

        ”Du tänkte också stanna kvar, eller?” frågade Nina Peter, som fortfarande satt kvar i sin bänk.

        ”Ja, jag kan inte bara gå”, sa han.

        ”Då stannar jag också”, sa Ekman.

        ”Jag med”, sa Elena.

        Anders såg sig om över axeln, i det att han gled ut genom dörren. Nina, Peter, Ekman och Elena stod avvaktande kvar vid bänkarna, i väntan på att dörren skulle slå igen, så att dom kunde berätta för Suzanne vad dom sett.

         Anders harklade sig och svalde. Sen gick han till sitt skåp.