...

140. Det är nåt fel med morsan

Efter ett tag orkar han inte springa längre, utan bestämmer sig istället för att börja gå, i mer normal takt. Han är ändå såpass långt bort ifrån Arbetarföreningens lokaler och den katastrofala julfesten nu – och alla hemska blickar som fanns där – att det inte längre spelar nån roll.

        Han går genom stan, ut ur centrumkvarteren och city. Genom parken och förbi det ena höghusområdet efter det andra, tills han når villaområdena. Först de gamla, närmare stan och sedan de mer nybyggda, som ligger längre bort, tills han når de yttre höghusområdena, där han själv bor.

        Hans fingrar är stelfrusna och han darrar i hela kroppen, då han slår portkoden och strax efteråt låser upp dörren till lägenheten. Han slinker så försiktigt han bara kan in i hallen och väntar där en stund. Känner av stämningen. Lägenheten är underligt tyst. Han kan se att TV:n står på, därinne i mörkret och programmet i rutan kastar flimrande ljussken på väggarna. Men volymen är nästan nere på nollan, det hörs knappt nånting annat än ett svagt brus.

        Danne spanar inåt. Max sitter inte i soffan. Och morsan verkar inte heller vara där nånstans. Hennes sovrumsdörr står på glänt, men det är mörkt och tyst därinne. Hans och Max' rum, likaså.

        Danne drar av sig sina skor. Rörelsen får honom att inse hur ont han faktiskt har i kroppen. Det flimrande ljuset från TV:n träffar hans ansikte, när han passerar hallspegeln och han ser att han har fått fläskläpp. Det hade han förvisso redan anat. Men han känner också nåt som sticks och kliar på hakan, ner över halsen och mot kanten på hans tröja.

        Inne i badrummet tänder han lampan och ser det långa trådsmala rivmärket som löper ända från hakspetsen och ner mot bröstkorgen. Visst ja, det var där Stefan dragit knivens egg. Danne mindes ju att rörelsen varit lätt och försiktig, men ser nu att Stefan ändå varit tillräckligt hårdhänt för att lämna en lång svidande rispa i hans hud.

        Danne drar upp sin tröja och tittar på de stora ojämna tuschbokstäverna som Stefan klottrat på hans mage, försöker tyda vad det står. Han läser det först baklänges i spegeln och sedan med blicken vänd neråt, direkt på magen.

         FUCKING HORUNGE står det.

         Och alla som kommit in i förrådsrummet, under kvällen, för att titta på eller hjälpa till hade läst dessa två ord från hans halvnakna kropp.

Han duschar, gnuggar och gnider magen med schampo, balsam och tvål – allt han kunnat hitta i badrumsskåpet – för att få bort bokstäverna. De bleknar och smetas ut lite, men försvinner inte helt. Det kommer förmodligen ta några dagar och duschar till innan de är helt borta. När han sedan tvålar in resten av sin kropp, råkar han nudda skrapsåren och blåmärkena – från när Mergim släpade honom längs det oslipade trägolvet – och tvingas därför vända ansiktet rakt in i duschstrålen.

        Så mycket gråter han av smärtan.

***** 

Danne smyger in i sitt rum och ner i sin säng. Han vill bara gråta och gråta tills han försvinner, men det går inte, för han märker genast att Max inte ligger och sover.

        Han sitter istället ovanpå sin säng, med knäna uppdragna under hakan och ansiktet begravet i händerna. Danne harklar sig och harklar sig. Måste göra rösten stadig. Måste fråga:

        ”Varför sitter du så där för? Här i mörkret?”

        Max harklar sig också.

        ”Det är nåt fel med morsan”, snörvlar han.

        Danne svarar inte. Han bara stirrar på Max' silhuett, där borta i mörkret.

        ”Hon har varit konstig hela kvällen och nu svarar hon inte när jag pratar med henne.”

        ”Men hon har väl somnat antagligen”, svarar Danne och känner pulsen öka.

        ”Nä”, säger Max och torkar näsan mot handen. ”Hon tog tabletter igen för att hon inte kunde sova. Och nu bara ligger hon där...”