...

139. Ett pack troublemakers

Anders och Isak kom precis ut från toaletten när Anders la märke till att musiken slutat spela. Helt. Livliga röster hördes, inifrån dansgolvet, och nån hade tänt lyset i taket.

        ”Vad hände med musiken?” frågade Anders – mer till sig själv, än till Isak. Han kunde höra hur full han var.

        Några tjejer som kom in från innergårdens rökhörna stannade upp, minst lika konfunderade. Dom stoppade några andra tjejer, som verkade vara på väg ut ur lokalen.

        ”Vart ska ni?” frågade dom.

        ”Vi drar! Det är slagsmål därinne mellan några killar i åttan. Dom har kniv!”

        ”Va?! Är ni seriösa?”

         Anders och Isak bytte en blick.

         ”Kniv?” upprepade Anders.

         ”Shit!” sa Isak. ”Det är Stefan och Mergim. Dom är igång nu – dom har tagit Danne!”

         ”Vadå, tagit Danne?”

         ”Det här måste jag se!” sa Isak och skyndade sig in i festlokalen.

         ”Vadå? Vad är det som händer?” ropade Anders efter honom. Han började också springa, fast inte utåt som dom andra, utan inåt som Isak. ”Är det det HÄR som är hämnden, eller? Va?!”

         Men Isak svarade inte. Anders haffade tag i Isaks arm.

         ”Varför är dom beväpnade? Varför har dom kniv för?!”

         Isak sa inget. Istället började han skratta. Skratta och skratta och skratta. Dumt och hysteriskt. Varför skrattade han?

         ”VARFÖR SKRATTAR DU?” skrek Anders.

         Men Isak svarade inte. Hans dumma flinande och idiotiska skratt bara fortsatte. Plötsligt – och Anders fattade nästan inte ens själv vad som flugit i honom – klippte han till Isak. Med sin knutna näve, rakt över den skrattande munnen. Isaks skratt dog i samma sekund som Anders kände Isaks läppar, tänder och saliv mot sina knogar.

         Och Isak föll nästan baklänges av överraskningen, men han kom sig ovanligt snabbt. Hans ena näve grep tag i Anders hals och den andra riktade ett slag som träffade Anders i ögonbrynet.

         ”ÅNEJ, DOM SLÅSS HÄR OCKSÅ!” skrek nån som passerade.

         Sekunderna därefter var slagsmålet mellan dom ett faktum. Isak tryckte upp Anders mot väggen, medan Anders måttade sparkar och slag mot Isaks kropp. Isak skällde och svor och gjorde detsamma mot Anders.

         ”VAD HÅLLER NI PÅ MED?!” skrek Elena och Dessie i mun på varann.

         ”ANDERS!” ropade Peter. ”Behöver du hjälp, eller?” Självklart valde Peter Anders sida – han och Isak hatade ju varandra. Men Elena ville tydligen inte uppmuntra fajten:

         ”Peter, dom MÅSTE sluta! Uppmuntra dom INTE!”

         Elena, Dessie och Peter gick emellan och särade på Anders och Isak.

         ”Men han är ju så jävla dum i huvet!” skrek Anders.

         ”Jag vet inte vad han pratar om”, sa Isak och visade Dessie ett rivmärke på sin högra arm.

         ”Bara sluta!” skrek Elena. ”Det räcker nu!”

         Hon knuffade Anders och Isak isär.

         ”Jag fattar inte varför ni beter er så här?” sa hon sedan.

         ”För att han är en jävla idiot!” skrek Anders och kastade sig mot Isak igen.

         ”Du är en liten fitta, Anders!” hånade Isak.

         ”Isak!” skrek Elena. ”Ska du ha hjälp får du fan i mig bete dig – du snackar inte på det där sättet!”

         ”Jag förstår varför du vill puckla på honom, Anders”, sa Peter.

         ”Tro fan att bögjävlarna håller varann om ryggen!” hetsade Isak.

         ”Ånej! Han kallade oss för bögjävlar – gud, vad mitt manliga ego blev sårat nu!” svarade Peter utan att hålla tillbaka sarkasmen.

         Elena släppte Isak.

         ”Får du stryk ikväll, så kommer inte jag gå emellan igen, Isak”, sa hon. ”Bara så du vet!”

         ”Asså, måste ni hålla på så här nu, när det redan är slagsmål mellan folk från åttan?” sa Dessie. ”Stefan och Mergim håller ju faktiskt på och hotar Danne med kniv därinne! Om niorna får för sig att vi i åttan är ett pack troublemakers lär vi ju aldrig mer bli bjudna på deras fester i fortsättningen!”

 *****

Nina och Ekman närmade sig förrådsutrymmet. Det hade samlats folk utanför för att titta på, medan några av niorna som arrangerat festen ropade åt dom att lämna lokalen.

         ”Har du sett Vera?” frågade Christian Brännström Nina. Han hade tydligen sprungit ifatt dom på dansgolvet.

         ”Nä, jag tror hon har stuckit!” sa Nina över axeln.

         ”Men –”, började Christian.

        ”Christian, vi måste få stopp på Stefan och Mergim innan nåt allvarligt händer”, avbröt Ekman. ”Kan du hämta Erik och Pablo, om han är i form, och ja... vem som helst som kan gå emellan?”

        Christian nickade och vinkade till sig några killar från nian. Dom gick in i samlad trupp i förrådet.

        ”Men va fan är det, att alla ska komma in här?” ropade Mergim.

        ”Killar, vad sysslar ni med?” frågade Ekman. Hans röst lät sådär myndig och vuxen, som den ibland gjorde när han var allvarlig.

        ”Vi har lite skoj, bara”, sa Stefan.

        ”Danne, har du skoj, eller?” frågade Ekman. ”Det ser inte ut som att han har kul”, la han till när inte Danne sa nåt.

        ”Ni får fan lugna ner er, ni sabbar ju festen!” sa Christian Brännström.

        ”Det var inte meningen att alla skulle komma in här och titta på”, sa Stefan, som om det skulle ursäkta det dom gjorde.

        ”Stefan, ge hit kniven”, sa Ekman och gick fram till honom, med handen utsträckt. Stefan backade skyggt från honom. Kniven höll han kvar, riktad mot Danne.

        ”Han är ett litet fucking särbarn, som inte vet sin plats och som har en hora till morsa!” fräste Stefan.

        ”Hans morsa är inte alls nån hora”, sa Ekman.

        ”Han måste sättas på plats!”

        Stefans röst darrade. Han såg från Ekman till Christian Brännström och dom andra killarna från nian.

        ”Ge kniven till Ekman, nu!” röt Christians kompis Erik. ”Annars får vi ta den ifrån dig med våld!”

        ”Jag skär honom”, hotade Stefan och nuddade Dannes kropp med knivbladet.

        ”Skär du honom blir vi tvungna att ringa polisen, Stefan – det vet du, att vi måste”, sa Ekman. Hans röst var alldeles lugn. ”Och då kommer ditt liv bli ett helvete. Känns det som ett smart val, eller?”

        Stefan sa inget, men hans blick var plågad.

        ”Mergim, släpp Danne”, sa Ekman.

        Mergim tvekade, men så släppte han sitt grepp om Dannes armar. Danne drog genast upp sina byxor och ryckte till sig sin tröja från golvet. Han sprang förbi alla, utan att möta deras blickar.

        ”Danne, är du okej, eller?” ropade Nina efter honom. ”Kommer du kunna ta dig hem?”

        Men Danne svarade henne inte. Han försvann över dansgolvet och ignorerade alla som stirrade på hans halvnakna kropp.

        ”Så, då var det över”, sa Mergim. ”Showen är slut.”

        ”Stefan”, sa Ekman med en gest mot kniven.

        ”Jaja!” sa Stefan och slängde den ifrån sig, så att den hamnade bakom en av stolstravarna inne i hörnet. ”Så. Borta! Är alla nöjda nu?”

        ”Nej, vi är faktiskt inte nöjda”, sa Erik. ”Fattar ni vad mycket tid vi la ner på den här festen och så kommer ni – era jävla idioter – och bara förstör för alla!”

        ”Men hallå”, sa Stefan. ”Kom igen nu! Vi gjorde alla här en tjänst. Den där horungen är så jävla stöddig och har sån fucking attityd jämt – och han är ju skitjobbig mot Ekman –”

        ”Dra inte in mig i det här”, sa Ekman. ”Mina problem med Danne, löser jag själv – och då hotar jag ingen med kniv!”

        Mergim skrattade till, dumt och nervöst.

        ”Asså, alla borde bara chilla lite”, sa han. ”Ni trodde väl inte att vi skulle göra han illa på riktigt, heller? Va?”

        ”Du är en idiot”, sa Christian Brännström hårt och Mergim slutade flina. ”Och jag lovar er: ni kommer aldrig mer va välkomna på nån av våra fester igen, bara så ni vet.”

        Han vände om och gick.

        ”Men kom igen nu!” ropade Stefan.

        ”Gå hem, Stefan”, sa Ekman och lämnade förrådsrummet.

        ”Men Ekman, för fan!” ropade Stefan efter honom, men Ekman lyssnade inte längre på honom.