...

143. Han är en backstabber och den värsta mytomanen!
Anders hade helst av allt stannat kvar med tjejerna, men eftersom Pablo valde att haka på Ekman och Peter – och Ekman bara sagt åt girlsen att stanna kvar – kände han sig tvungen att följa med. Dom ställde sig nedanför trappan bakom gympasalen, vid rökhörnan. Mergim passade på att tända en cigarett. Anders sneglade ängsligt på honom och Isak. Vad tänkte dom säga?

         Ekman verkade otålig.

         ”Jaha, vad vill ni?” frågade han.

         ”Snackade din polare med eran lärare om vad som hände på festen, eller?” ville Mergim veta. Han nickade återigen mot Peter.

         ”Ja, det gjorde jag”, svarade Peter, utan att vänta på att Ekman skulle svara i hans ställe.

         ”Och varför det?” frågade Mergim spänt.

         ”För att det ni gjorde var helt åt helvete fel”, sa Peter. ”Det är väl klart att jag måste säga ifrån då.”

         Mergim stirrade på honom som om konceptet kring rätt och fel varit totalt främmande för honom.

         ”Men... fattar du inte vad du kan ställa till med för Stefan och mig?” fräste han och klippte nervöst med blicken.

         ”Det är ju NI som har ställt till det för er själva”, sa Peter.

         ”Var är Stefan?” frågade Ekman. ”Är han hemma och är sjuk?” Ekman formade ett citationstecken med fingrarna, då han sa ordet sjuk.

         ”Han blev kallad till rektorn, direkt imorse, när han kom hit”, berättade Mergim. ”Tydligen har den där jävla horungen kontaktat både polisen och socialen – och fan vet vad?!”

         ”Men vad trodde du skulle hända då, när ni sliter av honom kläderna, bankar skiten ur honom och hotar honom med kniv?” sa Ekman. ”Att det inte skulle få några konsekvenser alls, eller?”

         På det hade Mergim inget svar.

         ”Dom kunde inte komma åt mig, för dom har ju inga bevis mot mig, som dom har mot Stefan”, sa han och fimpade sin cigg, trots att han inte rökt klart den. Han tände en ny.

         ”Vadå för bevis?” frågade Ekman.

         ”Instagrambilderna. Dom kunde spåra bilderna och Instagramkontot till Stefans telefon, för det var han som la ut det.”

          ”Vadå, la ni ut bilder på det ni gjorde? På Insta?”

          ”Ja, Stefan gjorde det.”

          ”Vet du vad? Jag tycker det är rätt åt er att ni åkte fast”, sa Ekman. Han skakade på huvudet och vände, för att ta trappan tillbaka upp till skolgården.

          ”Stefan kommer bli avstängd för det här – minst en vecka!” sa Mergim bakom hans rygg. ”Han kanske måste byta skola också, vad vet jag?”

          Ekman svarade inte.

          ”Jag trodde du brydde dig, Ekman!” ropade Mergim. ”Jag trodde vi va polare med varann!”

          ”Inte längre”, sa Ekman.

          ”Om han golar på mig”, sa Mergim och pekade på Peter, ”så kanske jag också blir avstängd och får en prick i registret, eller vad det nu är dom gör!”

          ”Men skyll dig själv – det är ju ditt eget fel att det blivit så här!” sa Ekman. ”Om det inte var nåt mer, så tycker jag att vi snackat färdigt nu. Ska vi dra, eller?”

          Det sista sa han med en blick på Anders, Pablo och Peter. Dom började gå.

          ”Isak, ska du med, eller vill du stanna här med ditt nya gäng?” frågade Ekman över axeln. ”Ni verkar ju blivit väldigt bundis, den sista tiden.”

          Isak lösgjorde sig från Mergim och minionen och tog reflexmässigt några steg i riktning mot trappan. Men så stannade han plötsligt till. Såg åt Mergims håll och sedan på Anders.

          ”Adam, ska du inte fråga Anders om hans del i det hela, då?” frågade han. ”Det är väl inte rättvist att han ska få komma undan med det han gjorde?”

         Det var som att Anders hjärta föll ner i magen på honom och han snubblade nästan omkull i trappan av överraskningen. Ånej, ånej, ånej...!

          ”Vad menar du med det?” frågade Ekman.

          ”Anders hjälpte oss att lura med Danne till festen!”

          Isaks ögon brände hatiskt och obarmhärtigt på Anders.

          ”Det var han som köpte Dannes biljett och det var han som skrev upp Danne på gästlistan – och det var han som bjöd hem Danne på förkrök hemma hos sig, fastän han sa till er att dom möttes först på bussen!”

          Ekman och Peter bytte en blick och vände sig sedan mot Anders, som knappt kunde andas. Ekman fnös.

          ”Nä”, sa han. ”Det har jag jävligt svårt att tro på.”

          ”Det är sant”, sa Mergim. ”Han var faktiskt med och hjälpte oss.”

          ”Anders, visa Ekman sms:en!” sa Isak.

          ”Ja, kom igen nu, Anders”, sa Mergim. ”Visa sms:en för dom!”

          ”Jag har känt Anders sen vi var åtta”, sa Pablo. ”Jag vet att han inte är sån! Och förresten var han ju på släktmiddag innan festen. Han hade inte tid för nåt förkrök med Danne.”

         ”Kolla här då!” sa Isak och gick fram till dom. Han knuffade Anders hårt åt sidan och höll upp sin telefon. ”Här! Sms från Anders: Fixat! D kommer på Julfesten. Och D står för Danne, om ni nu inte gissat det. Och kolla här: ännu fler sms! Här! Jag skrev: Hur går det? Har ni börjat kröka än? Anders svarar: Ja, han är här nu! Det låter väl inte som att han var på nån släktmiddag, direkt?”

        Isak fortsatte scrolla igenom telefonkonversationen och läste upp ännu fler sms.

        ”Ni kan jämföra numret om ni inte tror mig”, sa han. ”Och kolla Anders telefon! Där lär ju allt han skrev till Danne finnas, också!”

        Ekman och Peter såg på Anders.

        ”Är det här sant, Anders?” frågade dom.

        Anders ville bara dö. Han ville inte finnas längre. Det kändes som att han skulle brinna upp av skulden och alla skamkänslor.

        ”Varför ljög du?” frågade Pablo och Anders hade aldrig nånsin hört honom låta så besviken förut, trots att dom känt varann så länge.

        ”För att han är en falsk och genomrutten jävla lögnhals”, sa Isak. ”Eller hur, Anders? Du bara låtsas va schysst mot folk, men så hugger du dom i ryggen när dom minst anar det!”

        ”Anders var med från början till slut”, sa Mergim. ”Och han hjälpte oss att planera allting!”

        ”Det var till och med hans idé, det där med Instagramkontot”, sa Isak.

        ”DET VAR DET INTE ALLS!”

         Anders blev nästan själv överraskad av hur häftig hans reaktion blev. Han hade stått skamsen och tyst genom Isaks alla avslöjanden om de grejer han faktiskt varit med och gjort – men han tänkte absolut inte ta skulden för nåt som han inte varit delaktig i. Isak skulle inte få smutsa ner hans namn ytterligare, genom att sprida rena lögner om honom.

         ”Jo, det var det”, framhärdade Isak.

         ”Ja, det var hans idé, det där med Instagrambilderna och kontot”, ljög Mergim.

         ”Anders, det här är inte likt dig”, sa Ekman. ”Inte ett dugg!”

         ”Men det är ju det jag säger!” sa Isak. ”Ni kan inte tro ett enda ord han spottar ur sig – för han ljuger och snackar skit hela tiden. Han är en backstabber och den värsta mytomanen!”

         Isak gjorde en effektfull paus.

         ”Visste du om att Nina och Samuel gjort slut, Adam?” frågade han sedan.

         ”Eh... nä”, sa Ekman förvirrat. ”Det har jag inte hört nåt om.”

         ”Det var Anders som berättade det för mig. Han har vetat om det jättelänge, men inte sagt nåt till dig, trots att han påstår sig va din polare.”

         Ekman såg på Anders.

         ”Hon sa det till mig i förtroende”, pressade Anders fram ur sin ökentorra mun. ”Så jag kunde ju inte gå runt och säga det till alla, heller?”

         ”Du sa det till mig!” sa Isak hårt och triumferande. ”Det hade du ju inget problem med – du ville bara inte att Adam skulle få reda på det, för du vill inte konkurrera med honom!”

         Det var tyst en lång stund. Peter la en hand på Ekmans axel, såg på honom.

         ”Adam...?” sa han tyst, men Ekman mötte inte hans blick. Istället svepte han med armen från Isak till Anders.

         ”Vet ni vad? Ni kan BÅDA dra åt helvete”, sa han och försvann uppför trappan.

142. Och så luktar du svett, också!

På lunchrasten tog dom följe ut på skolgården: Ekman, Peter, Nina, Elena, Vera, Dessie och Pablo. Anders var också med, men han höll sig i bakgrunden, tankfull och tyst. Snacket handlade – inte helt oväntat – om festen och Danne.

       ”Men det måste ju ha hänt precis efter att jag stack”, sa Vera.

       ”Varför stack du?” frågade Nina.

       ”För att det sög.”

       ”Var det där en diss mot Christian, eller?” retades Ekman. ”Jag trodde du var där som hans dejt?”

       ”Allt jag har att säga om Christian är: been there, done that”, sa Vera. ”Han har en del att lära, om vi säger så...”

       ”Jag tycker i alla fall att det var fint att han och hans polare hjälpte Adam och mig att stoppa bråket”, sa Nina. ”Ingen annan ville ju göra nåt.”

       ”Jag hoppas bara fler ställer upp och vittnar om det som hände”, sa Peter. ”Jag tycker det är fegt att så många var där och såg vad som hände – men väljer att hålla käften om vad dom såg bara för att dom inte vill att deras föräldrar ska veta att dom söp. Det handlar ju inte ens om det.”

        ”Men gud, vad vill HON nu då?” sa Vera och gjorde ett kast med huvudet åt Anna Sörberg, som närmade sig dom.

        ”Hon vill ju umgås med dig, fattar du väl”, sa Ekman. ”För du är hennes stora förebild.”

        ”Nä, jag tror hon tänker fråga varför du inte lämnat tillbaks nån av hennes trosor, Adam”, svarade Vera. ”För den där jeanskjolen måste ju skava, så som hon går.”

       ”Det ÄR så hon går”, fnittrade Dessie.

       Anna Sörberg kom fram till dom.

       ”Vad sa ni till Suzanne?” frågade hon. ”Vad hände med Danne på festen, egentligen? Jag menar: blev han ens insläppt där?”

       ”Du borde fan skämmas”, sa Peter till Anna Sörberg.

       ”Ja, det borde du fan!” hakade Vera på, med ett stort flin över hela ansiktet.

       ”För att jag bryr mig om mina klasskamrater?” sa Anna Sörberg stött.

       ”Du är inte ett dugg intresserad av dina klasskamrater”, sa Peter. ”Du vill bara ha skvaller att frossa i.”

       ”Ursäkta, men jag är Kamratstödjare”, sa Anna Sörberg. ”Så då MÅSTE jag ha koll på vem som blir mobbad och hur, för att kunna stoppa det.”

       ”Är du seriös nu? Du har inte lyft ett finger för att stoppa mobbningen här på skolan sen du gick med i Kamratstödjarna”, sa Peter.

        ”Det enda du har gjort sen du gick med i den gruppen är att springa runt och göra reklam för deras fula t-shirts”, sa Vera. ”Och dom är det ju ändå ingen som vill ha, så du slösar ju bara bort din tid!”

        ”Och så luktar du svett, också!” sa Dessie – mest till Anna Sörbergs ryggtavla, för hon hade redan vänt på klacken och börjat gå.

        ”Det där var väl lite väl hårt?” tyckte Elena.

        ”Men hon luktar ju svett”, sa Dessie.

        ”Hon är bara med i Kamratstödjarna för att hon vill att lärarna ska tycka att hon är duktig”, sa Peter. ”Det kan vi väl i alla fall vara ärliga om?”

        ”Jo, jo”, sa Elena. ”Men det är väl onödigt att göra henne ledsen.”

       ”Du säger alltid som det är!” sa Ekman och la armen om Peters axlar. ”Det är det jag gillar med dig.”

       ”Ekman, kan jag snacka med dig?” ropade nån bakom deras ryggar. Alla vände sig om och fick syn på Mergim, som stod en bit därifrån i sällskap med Isak och en av minionerna. ”Med dig och din polare”, la Mergim till, med en nick åt Peters håll.

        Ekman vägde en sekund, eller två. Tycktes tveka. Men så han:

        ”Okej. Girls, kan ni vänta här, en stund?”

141. En morgonsamling utan Danne

Den här morgonen hälsade inte Suzanne klassen välkommen till den nya skolveckan. Hon satt istället uppe på sin kateder och betraktade alla, medan dom strömmade in och tog plats vid bänkarna. I sin hand höll hon närvarolistan och bockade tyst av eleverna, istället för att ropa upp deras namn, ett efter ett.

        Trots att Anders inte ville, kunde han inte låta bli att se sig ängsligt om i klassrummet. Han var ju nästan tvungen att veta. Men Danne var inte där. Han hade inte stått utanför i korridoren och han kom heller inte inspringandes med flåsande andhämtning, som han gjorde de där dagarna då han försovit sig.

        ”Jaa”, mumlade Suzanne och la ifrån sig närvarolistan på katedern. ”Då var vi här då.”

        Hennes röst var mjuk, nästan som en viskning.

        ”Men Danne är inte här än”, sa Johannes och såg sig förvirrat omkring.

        ”Nä, han kommer inte komma hit idag”, sa Suzanne. ”Det har hänt lite grejer – i hans familj.”

        ”I hans familj?” upprepade Peter och såg på Ekman. Hans röst var så låg att den knappt hördes, men Anders hade uppfattat orden. Ekman skakade på huvudet och ryckte på axlarna.

        ”Va, vadårå?” ville Johannes veta.

        ”Det vill jag avvakta med att berätta – tills jag vet mer om läget”, sa Suzanne allvarligt.

        ”Men vadå, i hans familj?” frågade Peter, den här gången stadigt och högt så att det hördes av alla i rummet. ”Det här måste väl ha att göra med det som hände på festen i lördags, väl?”

        ”Så du känner till den delen, alltså?” sa Suzanne.

        ”Ja och det gör ALLA som var där”, svarade Peter. ”Och påstår nån nåt annat så snackar dom skit.”

        Anders kände hur han stelnade till av hårdheten i Peters röst. Orden kändes på nåt sätt riktade till honom. Suzanne såg länge och allvarligt på Peter. Sedan nickade hon.

        ”Det där håller på att utredas”, sa hon. ”Om du har nåt att berätta om det som hände på den där festen, får du gärna göra det – så kan jag ta det vidare. Och det gäller er andra också, givetvis.”

         Suzanne gjorde en konstpaus och tog sedan ett djupt andetag.

         ”Polisen har nämligen blivit inkopplad”, sa hon.

         Det gick ett lätt surr genom klassrummet.

         ”Men va?! Vad är det som har hänt?” frågade Johannes.

         ”Ja, vad är det som har hänt, egentligen?” frågade Anna Sörberg. ”Eftersom jag är klassens representant i Kamratstödjarna känner ju jag att det är min plikt att ha koll på vad som händer här på skolan.”

         Men Suzanne ville tydligen inte lämna ut några detaljer. Istället sa hon:

         ”Jag tror vi bryter här. Så låter jag dom som vill få stanna kvar, ifall det är nån som känner att dom vill berätta lite om vad dom såg i lördags.”

        Anders reste sig upp ur bänken och samlade ihop sina saker. Pablo följde hans exempel. Större delen av klassen lämnade rummet. Men inte alla.

        ”Du tänkte också stanna kvar, eller?” frågade Nina Peter, som fortfarande satt kvar i sin bänk.

        ”Ja, jag kan inte bara gå”, sa han.

        ”Då stannar jag också”, sa Ekman.

        ”Jag med”, sa Elena.

        Anders såg sig om över axeln, i det att han gled ut genom dörren. Nina, Peter, Ekman och Elena stod avvaktande kvar vid bänkarna, i väntan på att dörren skulle slå igen, så att dom kunde berätta för Suzanne vad dom sett.

         Anders harklade sig och svalde. Sen gick han till sitt skåp.