...

145. Det är över nu. Hon bara vet det.

Först, då hon vaknat, hade hon inte fattat nånting. Varför mådde hon så förbannat illa? Och varför var hon så groggy? Och vart tusan var hon nånstans?! Hon orkade inte resa sig upp, orkade inte kliva ur sängen. Hon kände sig alldeles för matt för det. Hon var hungrig och magen värkte och kändes alldeles ihålig.

        Hon var i ett främmande rum, bland främmande lukter, där allt var kalt och trist. Ljuden av röster och steg, ekade utanför dörren. Men ingen fanns där, hos henne, för att förklara vad det var som pågick.

        Hon sjönk ner i den hårda kudden. Kände doften av rena, men oparfymerade lakan, i samma sekund som hon insåg att det sved i ena armvecket – och att det hade gjort det ända sedan hon vaknat. En slang var fasttejpad i hennes högra arm.

        Hon orkade inte reflektera över varför. Hon var alldeles för trött.

        Istället slöt hon ögonen och somnade om.

***** 

Nej, men va fan...?! Shit, tabletterna... Max och Danne? Vad hade hon gjort, egentligen?!

*****

Vreden i henne växte. Varför hade Danne och Max varit tvungna att blanda in massa andra, utomstående jävlar i det här? Hon hade ju bara varit trött och haft en sprängande huvudvärk och längtat efter att få sova ut, en enda jävla natt! Hade dom varit tvungna att ha igång världens jävla pådrag, bara för det?

        Och vilka trodde dom att dom var? Dom där stroppiga, självgoda töntarna på sjukhuset som trodde att dom hade rätt att fråga henne vad fan som helst och påstå att hon behövde hjälp? Vad hade dom med hennes privatliv att göra? Inte ett skit!

         Jag är fan ingen dålig morsa och jag är fan ingen fara för mig själv! Så fuck you! Och ni kan ta eran fula jävla pervo-psykdoktor och stoppa upp honom nånstans, för jag har fan ingen skyldighet att svara på hans förbaskade frågor!!!

 *****

Nella bad till Gud. Egentligen hade hon aldrig gått i kyrkan och bibeln hade hon ju aldrig läst, för det var inte så hon blivit uppfostrad. Men bett hade hon faktiskt gjort förut. Både den där gången då hon fått sparken från hemtjänsten (för att hon jämt kommit försent till brukarna, samtidigt som hennes chefer och kollegor tyckt att hon haft attitydproblem) och den där gången då hon tvingats låsa in sig med pojkarna på toaletten (för att Max' pappa varit påtänd och aggressiv mitt i natten och börjat sparka och slå i möblerna och kasta hennes väska och skor efter henne).

        Då hade hon bett om hjälp. Bett för att hon skulle få överleva.

        Och Gud hade låtit henne överleva.

        Hon fattade inte varför hon inte bad oftare. Varför hon aldrig gick till kyrkan och faktiskt satte sig ner och läste dom heliga skrifterna. Gud hade ju räddat henne två gånger redan, när hon varit rädd för sitt liv, rädd för hela sin framtid. När hon inte kunnat se nån ljusning.

        Hon hade fått ett nytt jobb, trots att hon fått så dåliga referenser från hemtjänsten. Och Max' pappa hade ju faktiskt blivit omhändertagen av polisen och aldrig mer kommit i närheten av henne och pojkarna igen...

        Snälla Gud! Förlåt för att jag varit så jävla dum, förlåt för att jag bara förstör hela tiden! Jag vill ju inte att det ska bli så här, det måste du ju förstå! Jag lovar att jag ska bli en bättre människa om du bara hjälper mig igenom det här! Om du bara ser till så att inget händer mina killar, om du bara lovar att göra så att soc lämnar oss ifred, så att Danne och Max får komma hem igen och att jag slipper prata med den där gubben på psyk, så lovar jag att jag ska börja tro på dig för resten av mitt liv! Jag lovar att aldrig mer dricka, jag lovar att aldrig mer ta några tabletter. Jag lovar att aldrig mer förlöjliga såna där hurtiga morsor, som den där i Dannes klass, som jämt tjafsar om att baka bullar och gå på picknick och vad det nu är hon gör med sina barn? Jag lovar att stanna hemma varje kväll, att aldrig mer gå ut. Att aldrig mer klaga på killarna för att dom slarvar med disken.

        Bara jag slipper den där kvinnan på soc och den där psykologgubben... snälla låt oss bli en familj igen. En RIKTIG familj.

*****

Hon sitter hemma i sin soffa, framför TV:n, och stirrar in i den svarta skärmen. Nånstans i bakgrunden surrar kylskåpet och frysen, men annars är det knäpptyst. Hon har gråtit hela natten och har inga tårar kvar. Men ändå maler det inom henne. Maler och maler och maler, för hon vet att det är slut nu.

     Pojkarna har fortfarande inte kommit hem och soc håller fortfarande på med sin utredning. Den har inte lagts ner. Hennes psykdoktor har sjukskrivit henne från jobbet. Hon vet inte hur länge, för när hon läser papprena hon fått från Ismet och sjukhuset och soc – och vilka det nu mer är som är inblandade – så fattar hon ingenting.

      Texterna och orden går liksom inte in i huvudet på henne och hon finner ingen kraft att läsa igenom allt, för det är bara så himla mycket och så många jobbiga ord.

       Pojkarna bor på nåt akut jourhem, eller vad det nu heter och kvinnan på soc säger att dom på grund av nån lag, som Nella glömt namnet på, måste fastställa att dom inte far illa av sin hemmiljö, innan hon får träffa dom igen.

       Men hon kommer aldrig se dom igen. Det vet hon. För hon är ju helt jävla oduglig. Precis som farsan och hans sambo alltid brukade säga, tills hon slutligen fick nog och stack ifrån dom.

       Klart hon inte kan ta hand om sina barn.. Klart att hon inte kan sköta sitt jobb. Det är lika bra att inse nu. Hon kommer sluta som Catrin, som inte får träffa sin dotter Emelie mer än några få övervakade tillfällen per år. Och Ismet kommer sparka henne från Tips & Spel för att hon är så opålitlig jämt och aldrig kommer dit och gör sitt jobb.

       Det är över nu. Hon bara vet det.

144. Varför sitter ingen av er med Anders?

Pablo skickade inget sms för att meddela att han var klar att gå till skolan, nästa dag, så där som han brukade göra. Han väntade inte heller nere på gatan, eller ens borta vid sin garageuppfart.

        I ärlighetens namn visste inte Anders om han vågade ta sällskap med Pablo till skolan den här dagen, för Pablo hade hållit sig på långt avstånd ifrån honom, efter att Isak läst upp deras sms-konversation, dagen innan.

        ”Varför ljög du?”

        Pablos förebrående ord ringde runt i huvudet på honom och hans besvikna blick spökade på Anders näthinnor var gång Anders slöt ögonen.

        Och det gjorde förjävla ont.

 *****

Anders vandrade till skolan och han vandrade ensam. Och så skulle det visst förbli, för väl framme i skolan hälsade dom inte på honom. Pablo, Ekman och Peter höll sig på behörigt avstånd från honom i korridoren. Och när Suzanne dök upp och Anders tvingades närma sig dom, för att gå in till morgonsamlingen, vände dom sig bort.

         Dom ville inte ens se åt honom.

         Ekman satte sig tillsammans med Pablo. Tog det som vanligtvis skulle ha varit Anders plats. Peter gjorde som han brukat göra i sjuan och ibland fortfarande gjorde: han satte sig själv. Fast på bänken framför Pablo och Ekman.

         Anders tvekade.

         Utan sin vanliga plats, visste han inte var han hade sin plats.

         Men han gjorde som Peter: satte sig själv. Fast på andra sidan klassrummet. Ensam, med bara skammen och skuldkänslorna som sällskap.

         Danne var fortfarande inte tillbaka i skolan. Isak var också borta. Suzanne påstod att han var sjuk, i det att hon höll dagens upprop. Men Anders misstänkte att Isak fejkade och stannade hemma för att Ekman bett honom dra åt helvete dagen innan.

         ”Ni kan BÅDA dra åt helvete!”

         Dannes frånvaro kommenterade Suzanne inte alls. Antagligen var det fortfarande oklart när – eller kanske ens om – han skulle komma tillbaka.

          Anders begravde blicken i bänkskivans klotter och ristningar. Han ville inte se åt nån, ville inte att dom skulle se glansen i hans ögon.

 *****

Tjejerna verkade inte veta varför, för ingen av killarna verkade ha skvallrat om vad som hänt.

        ”Anders! Varför sitter du där borta?” ropade Nina, på engelskan.

        ”Ja, varför sitter ingen av er med Anders?” undrade Dessie.

        ”DU kan väl sitta med Anders, om du vill”, svarade Ekman och tjejerna såg förvirrat på varandra. Anders ville bara krypa ur sitt eget skinn...

När det var dags för lunch, hade dom redan satt sig: Pablo, Ekman och Peter – dom NYA boysen. Vid deras bord satt Nina och Elena. En plats var fortfarande ledig, men Anders vågade inte sätta sig hos dom. Dom hade undvikit honom hela dagen – varför skulle det bli annorlunda nu?

          Istället satte han sig själv vid ett eget bord, långt in i hörnet, där ingen skulle se honom och börja undra – som på engelskan.

          Men plötsligt fick han sällskap: Johannes och Marika satte sig vid hans bord. Inte nära. Så bekväma med hans sällskap var dom inte. Ännu. Men vid samma bord.

          ”Alla säger jämt att böckerna är bättre än filmerna”, sa Marika till Johannes. ”Men när jag läste Tintin, så tyckte jag att filmerna var roligare än böckerna.”

          ”Jag har inte ens läst dom”, svarade Johannes. ”Jag läser aldrig böcker, jag kollar hellre på klipp.”

          ”På YouTube?” undrade Marika och stoppade en pannbiff i munnen.

          ”Ja”, sa Johannes och petade bort ärtorna ur blandgrönsakerna på sin tallrik.

          Anders såg på dom. Var det så HÄR det skulle bli nu? Skulle han behöva hänga med Johannes och Marika i fortsättningen? Han sjönk ihop i stolen.

          Så här hade Danne haft det varje dag.

          Anders började förstå varför Danne varit så förbaskat påstridig jämt, varför han förföljt Ekman varenda rast, för det skar inombords att behöva sitta vid Johannes och Marikas bord. Anders reste sig, tog sin bricka och gick. Hivade ner allt i soppåsen och lämnade matsalen. Fastän han inte ens var mätt, visste han att han inte skulle kunna få ner nåt mer...

143. Han är en backstabber och den värsta mytomanen!
Anders hade helst av allt stannat kvar med tjejerna, men eftersom Pablo valde att haka på Ekman och Peter – och Ekman bara sagt åt girlsen att stanna kvar – kände han sig tvungen att följa med. Dom ställde sig nedanför trappan bakom gympasalen, vid rökhörnan. Mergim passade på att tända en cigarett. Anders sneglade ängsligt på honom och Isak. Vad tänkte dom säga?

         Ekman verkade otålig.

         ”Jaha, vad vill ni?” frågade han.

         ”Snackade din polare med eran lärare om vad som hände på festen, eller?” ville Mergim veta. Han nickade återigen mot Peter.

         ”Ja, det gjorde jag”, svarade Peter, utan att vänta på att Ekman skulle svara i hans ställe.

         ”Och varför det?” frågade Mergim spänt.

         ”För att det ni gjorde var helt åt helvete fel”, sa Peter. ”Det är väl klart att jag måste säga ifrån då.”

         Mergim stirrade på honom som om konceptet kring rätt och fel varit totalt främmande för honom.

         ”Men... fattar du inte vad du kan ställa till med för Stefan och mig?” fräste han och klippte nervöst med blicken.

         ”Det är ju NI som har ställt till det för er själva”, sa Peter.

         ”Var är Stefan?” frågade Ekman. ”Är han hemma och är sjuk?” Ekman formade ett citationstecken med fingrarna, då han sa ordet sjuk.

         ”Han blev kallad till rektorn, direkt imorse, när han kom hit”, berättade Mergim. ”Tydligen har den där jävla horungen kontaktat både polisen och socialen – och fan vet vad?!”

         ”Men vad trodde du skulle hända då, när ni sliter av honom kläderna, bankar skiten ur honom och hotar honom med kniv?” sa Ekman. ”Att det inte skulle få några konsekvenser alls, eller?”

         På det hade Mergim inget svar.

         ”Dom kunde inte komma åt mig, för dom har ju inga bevis mot mig, som dom har mot Stefan”, sa han och fimpade sin cigg, trots att han inte rökt klart den. Han tände en ny.

         ”Vadå för bevis?” frågade Ekman.

         ”Instagrambilderna. Dom kunde spåra bilderna och Instagramkontot till Stefans telefon, för det var han som la ut det.”

          ”Vadå, la ni ut bilder på det ni gjorde? På Insta?”

          ”Ja, Stefan gjorde det.”

          ”Vet du vad? Jag tycker det är rätt åt er att ni åkte fast”, sa Ekman. Han skakade på huvudet och vände, för att ta trappan tillbaka upp till skolgården.

          ”Stefan kommer bli avstängd för det här – minst en vecka!” sa Mergim bakom hans rygg. ”Han kanske måste byta skola också, vad vet jag?”

          Ekman svarade inte.

          ”Jag trodde du brydde dig, Ekman!” ropade Mergim. ”Jag trodde vi va polare med varann!”

          ”Inte längre”, sa Ekman.

          ”Om han golar på mig”, sa Mergim och pekade på Peter, ”så kanske jag också blir avstängd och får en prick i registret, eller vad det nu är dom gör!”

          ”Men skyll dig själv – det är ju ditt eget fel att det blivit så här!” sa Ekman. ”Om det inte var nåt mer, så tycker jag att vi snackat färdigt nu. Ska vi dra, eller?”

          Det sista sa han med en blick på Anders, Pablo och Peter. Dom började gå.

          ”Isak, ska du med, eller vill du stanna här med ditt nya gäng?” frågade Ekman över axeln. ”Ni verkar ju blivit väldigt bundis, den sista tiden.”

          Isak lösgjorde sig från Mergim och minionen och tog reflexmässigt några steg i riktning mot trappan. Men så stannade han plötsligt till. Såg åt Mergims håll och sedan på Anders.

          ”Adam, ska du inte fråga Anders om hans del i det hela, då?” frågade han. ”Det är väl inte rättvist att han ska få komma undan med det han gjorde?”

         Det var som att Anders hjärta föll ner i magen på honom och han snubblade nästan omkull i trappan av överraskningen. Ånej, ånej, ånej...!

          ”Vad menar du med det?” frågade Ekman.

          ”Anders hjälpte oss att lura med Danne till festen!”

          Isaks ögon brände hatiskt och obarmhärtigt på Anders.

          ”Det var han som köpte Dannes biljett och det var han som skrev upp Danne på gästlistan – och det var han som bjöd hem Danne på förkrök hemma hos sig, fastän han sa till er att dom möttes först på bussen!”

          Ekman och Peter bytte en blick och vände sig sedan mot Anders, som knappt kunde andas. Ekman fnös.

          ”Nä”, sa han. ”Det har jag jävligt svårt att tro på.”

          ”Det är sant”, sa Mergim. ”Han var faktiskt med och hjälpte oss.”

          ”Anders, visa Ekman sms:en!” sa Isak.

          ”Ja, kom igen nu, Anders”, sa Mergim. ”Visa sms:en för dom!”

          ”Jag har känt Anders sen vi var åtta”, sa Pablo. ”Jag vet att han inte är sån! Och förresten var han ju på släktmiddag innan festen. Han hade inte tid för nåt förkrök med Danne.”

         ”Kolla här då!” sa Isak och gick fram till dom. Han knuffade Anders hårt åt sidan och höll upp sin telefon. ”Här! Sms från Anders: Fixat! D kommer på Julfesten. Och D står för Danne, om ni nu inte gissat det. Och kolla här: ännu fler sms! Här! Jag skrev: Hur går det? Har ni börjat kröka än? Anders svarar: Ja, han är här nu! Det låter väl inte som att han var på nån släktmiddag, direkt?”

        Isak fortsatte scrolla igenom telefonkonversationen och läste upp ännu fler sms.

        ”Ni kan jämföra numret om ni inte tror mig”, sa han. ”Och kolla Anders telefon! Där lär ju allt han skrev till Danne finnas, också!”

        Ekman och Peter såg på Anders.

        ”Är det här sant, Anders?” frågade dom.

        Anders ville bara dö. Han ville inte finnas längre. Det kändes som att han skulle brinna upp av skulden och alla skamkänslor.

        ”Varför ljög du?” frågade Pablo och Anders hade aldrig nånsin hört honom låta så besviken förut, trots att dom känt varann så länge.

        ”För att han är en falsk och genomrutten jävla lögnhals”, sa Isak. ”Eller hur, Anders? Du bara låtsas va schysst mot folk, men så hugger du dom i ryggen när dom minst anar det!”

        ”Anders var med från början till slut”, sa Mergim. ”Och han hjälpte oss att planera allting!”

        ”Det var till och med hans idé, det där med Instagramkontot”, sa Isak.

        ”DET VAR DET INTE ALLS!”

         Anders blev nästan själv överraskad av hur häftig hans reaktion blev. Han hade stått skamsen och tyst genom Isaks alla avslöjanden om de grejer han faktiskt varit med och gjort – men han tänkte absolut inte ta skulden för nåt som han inte varit delaktig i. Isak skulle inte få smutsa ner hans namn ytterligare, genom att sprida rena lögner om honom.

         ”Jo, det var det”, framhärdade Isak.

         ”Ja, det var hans idé, det där med Instagrambilderna och kontot”, ljög Mergim.

         ”Anders, det här är inte likt dig”, sa Ekman. ”Inte ett dugg!”

         ”Men det är ju det jag säger!” sa Isak. ”Ni kan inte tro ett enda ord han spottar ur sig – för han ljuger och snackar skit hela tiden. Han är en backstabber och den värsta mytomanen!”

         Isak gjorde en effektfull paus.

         ”Visste du om att Nina och Samuel gjort slut, Adam?” frågade han sedan.

         ”Eh... nä”, sa Ekman förvirrat. ”Det har jag inte hört nåt om.”

         ”Det var Anders som berättade det för mig. Han har vetat om det jättelänge, men inte sagt nåt till dig, trots att han påstår sig va din polare.”

         Ekman såg på Anders.

         ”Hon sa det till mig i förtroende”, pressade Anders fram ur sin ökentorra mun. ”Så jag kunde ju inte gå runt och säga det till alla, heller?”

         ”Du sa det till mig!” sa Isak hårt och triumferande. ”Det hade du ju inget problem med – du ville bara inte att Adam skulle få reda på det, för du vill inte konkurrera med honom!”

         Det var tyst en lång stund. Peter la en hand på Ekmans axel, såg på honom.

         ”Adam...?” sa han tyst, men Ekman mötte inte hans blick. Istället svepte han med armen från Isak till Anders.

         ”Vet ni vad? Ni kan BÅDA dra åt helvete”, sa han och försvann uppför trappan.