...

116. Ska vi ha förfest hos nån?

Dom satt i biblioteket och arbetade med några stenciler från svenskan, då Pablo släppte frågan:

     ”Ska vi föra innan julfesten, hos nån?”

     Anders svarade inte, utan såg istället på Isak. Danne hade ställt samma fråga, dagen innan, då Anders erbjudit honom den där biljetten till festen.

     ”Ja, det blir det säkert”, hade han svarat, fastän inget varit bestämt då – och fastän han visste att han inte kunde ha Danne med sig om det blev förfest med boysen, utan att det blev konstigt.

    ”Det kan vi väl ha”, sa Isak och la igen pärmarna på sitt skrivblock. Han hade redan tröttnat på svenskauppgiften. ”Men jag förar kanske med Stefan och Mergim – jag vet inte.”

    ”Värst vad du blivit tajt med dom två, på sistone”, sa Pablo, varpå Isak ryckte på axlarna. ”Anders, då? Vad tycker du?”

     Anders funderade. Kunde han dra på förfest med sina polare UTAN Danne, eller var han tvungen att ha honom med sig?

     ”Jag tror jag kan”, sa han osäkert. ”Fast inte hemma hos mig, bara. Morsan och farsan håller på och röjer i hela huset just nu, så dom vill inte ha nåt spring hemma, förrän allt är klart.”

     Pablo nickade.

     ”Ekman, är du också på att föra innan julfesten?”

     Ekman såg upp från den stencil han jobbade med. Han satt vid ett annat studiebord än dom. Tillsammans med Peter.

     ”Jag har inte köpt nån biljett än”, sa han.

     ”Varför har du inte gjort det?” undrade Isak.

     ”Jag vet inte om jag ska gå.”

     ”Va? Men det var ju DIG som Christian och dom snackade med först”, sa Pablo.

     ”Jo, jag vet. Och Camilla och Erik har också tjatat på mig att komma.”

     ”Så varför går du inte då?” frågade Peter, med blicken fastnaglad i sin skrivbok, där hans penna gick på högvarv. Han kunde tydligen läsa och skriva, samtidigt som han lyssnade på och deltog i samtal.

     ”Man kanske kunde göra nåt annat”, sa Ekman och ryckte på axlarna.

     ”Som vadå?” ville Isak veta.

     ”Jag vet inte. Bara nåt annat och träffa lite nytt folk, kanske?”

     ”Ekman, vi fattar att du gått igenom nåt den här hösten och att du vill prova massa nya saker”, sa Pablo. ”Men det här lär ju bli den fetaste festen vi drar på i år – så kan du inte bara lägga det där andliga du håller på med åt sidan och hänga med och ha kul? För gamla tiders skull?”

      Ekman vägde sitt svar.

      ”Peter, hänger du med mig, i så fall?” frågade han sedan.

      ”Asså, Adam”, började Peter och slutade skriva. ”Temafester och jag – speciellt när det är julen det handlar om – är ingen bra kombination.”

      ”Men schyssta!” bad Ekman. ”Det vore roligare om du hängde med.”

      Isak himlade med ögonen och vred sig irriterat i stolen.

      ”Jag pröjsar för din biljett, om du kommer”, fortsatte Ekman.

      ”Jag pröjsar min egen biljett om jag hänger med”, sa Peter. ”Men jaja, jag kan väl hänga med en stund då – fast jag kanske drar om det blir för svennebanan-igt.”

      ”Bästa!” sa Ekman och drog upp sin telefon. ”Jag skriver till Christian och ber honom lägga undan våra biljetter på en gång.”

      ”Har ni andra redan skaffat?” frågade Peter, medan Ekman sms:ade.

      Anders och Pablo nickade. Isak svarade inte alls. Han såg bara sur ut.

      ”Jag köpte igår” sa Pablo och tog fram sin korthållare. Han halade fram sin biljett och visade upp den för dom. ”Här”, sa han.

      Ekman och Peter kollade på biljetten.

      ”Vid närmare eftertanke, så tror jag att det vore ett misstag att INTE gå på den här festen”, sa Peter till Ekman.

      ”Vadå, då?”

      ”Vem kan tacka nej till en julfest, när det står 'Hoe, hoe, hoe' på biljetten?”

      Han lyfte på ögonbrynen, så där vuxet och sarkastiskt, som bara han kunde. Ekman gjorde en min och slängde sitt suddgummi på honom.