...

115. Jag har migrän. Jag försöker sova!

Morsan var hemma. Det kunde han se så snart han klivit in i hallen. Hennes stövlar stod kvar på samma plats som i morse. Bland alla gamla slitna gympaskor, som ingen brytt sig om att slänga – trots att dom blivit för små och trasiga för att användas.

          Hon hade alltså inte gått till jobbet idag heller.

          TV:n stod på i vardagsrummet, men Max satt inte i soffan. Inte morsan heller. Det brukade hon ju i och för sig inte göra heller. Danne gick in i sitt sovrum. Sitt och Max' sovrum, alltså. Max var därinne. Han låg på sin säng och bläddrade i en av de där gamla porrtidningarna dom hittat i soptunnan ute på gården – och som dom nu gömde under Dannes madrass.

         ”Shit, jag trodde det va morsan...!” flämtade Max, som överraskat såg upp från en av tidningens knullbilder.

          ”Var glad att det inte var det då”, sa Danne och satte sig ner på sin säng.

          ”Hon låg och sov sist jag kolla”, upplyste Max, i det att han återgick till sin läsning. ”Med täcket över huvet. Jag tror hon tagit sömnmedel igen...”

          Danne sa inget.

          Jaha, tänkte han bara.

          Han och morsan hade knappt sagt ett ord till varann de senaste veckorna, sedan hon slutat sova över hemma hos Catrin. Om det nu verkligen var där hon hade varit alla de där nätterna. Danne hade börjat misstänka att ryktet på skolan var sant – att morsan istället spenderat kvällarna hos Calles farsa, trots att hon sagt att hon varit hos Catrin.

          Varför skulle Calle annars ha påstått det där om sin egen farsa?

          Och varför hade morsan plötsligt slutat sova över hos ”Catrin” ungefär samtidigt som de nya ryktena tagit fart på skolan?

          Och varför var hon annars så knäckt att hon knappt gick till jobbet numera och bara låg på sitt rum, morgon, middag och kväll?

          Danne hoppades innerligt att det inte skulle finnas nåt samband mellan allt det där, men om det inte gjorde det – vad var det då frågan om?

          Skit samma! Allt var på väg att ändras igen. Till det bättre, dessutom!

          Danne kunde känna det. Ingen hade kallat honom horunge sedan han spöat Stefan och Mergim. Folk tyckte till och med att han var The Shit nu efter det där bråket. Även om det bara var i smyg. Smyg var bättre än inte alls. Och Anders, som hade kontakter och umgicks med rätt folk, hade gett honom en biljett till Julfest 17.

          Årets fest.

          Åtminstone den fetaste festen innan sommaravslutningen.

          Det gick bra nu.

          Danne tog fram biljetten ur sin annars så tomma plånbok. Han hade förvarat den bakom skyddsplasten i kortfacket – där alla viktiga kort skulle ha varit om han haft några – för att hålla den hel och ren och fri från skrapmärken och rynkor.

          Han skulle vakta den här biljetten med sitt liv. Ingen och inget skulle få ta den ifrån honom.

          ”Vad är det där?” undrade Max.

          ”Ingenting – gå ut och glo på TV, eller nåt!” sa Danne och gömde biljetten under sin kudde.

          ”Det här är faktiskt mitt rum också!” sa Max.

          ”Vill du att jag berättar för morsan om tidningarna?” hotade Danne.

          ”Då säger jag att dom är dina! Dom ligger ju faktiskt under din madrass!”

          Danne suckade hårt. Max reste sig från sin säng och kom fram till honom. Han lyfte på Dannes kudde och sträckte fram handen för att plocka upp biljetten.

          ”Låt bli!” fräste Danne.

          ”Men får jag se?” envisades Max.

         ”Nej!”

         ”Men vad är det för nåt?”

         ”Det är en biljett till en fest jag ska på, om du nu måste veta det.”

         ”Vadå för en fest?”

         ”En julfest för vissa speciella inbjudna.”

         ”Är DU speciell?” hånade Max.

         ”JA, DET ÄR JAG!”

         Max satte sig ner bredvid Danne, som bestämde sig för att visa biljetten för honom. Han var ju faktiskt rätt stolt över att han hade fått en biljett – och ville gärna få dela ögonblicket med nån. I skolan hade nog folk tyckt att han varit töntig om han skrutit om det, men här hemma med Max var det nog helt okej.

         Max vred och vände på biljetten.

         ”Wow”, mumlade han och Danne kände sig nästan generad över hur nöjd han blev med sin lillebrorsas reaktion.

         ”MEN FÖRSIKTIGT!” utbrast plötsligt Danne, när Max av nån oförklarlig anledning började bända papperslappen så att det uppstod ett veck i mitten. Han slet åt sig biljetten, slätade argt ut vecket och stoppade tillbaks den under skyddsplasten i sin plånbok.

         ”Om nåt händer med den här, blir det synd om dig!”

         ”Om nåt händer med den här, blir det synd om dig!” härmade Max med fånig röst och en ful grimas. ”Vad rädd jag blir!”

         ”Det borde du!” sa Danne och haffade tag i Max' armar.

        ”Jag ropar på mamma!” hotade Max, men Danne brottade ändå ner honom på golvet. Skitungen hade försökt ha sönder hans biljett, för att han var avundsjuk på att han själv aldrig blev bjuden på några coola fester!

        ”MEN VAD HÅLLER NI PÅ MED?!” fräste morsan, som kommit in i rummet. ”JAG HAR MIGRÄN. JAG FÖRSÖKER SOVA!”

        ”Förlåt, det var inte meningen att väcka dig”, mumlade Max. Danne släppte taget om hans armar.

        ”Vad är det här för nåt?” undrade morsan och tog upp den gamla porrtidningen, som fortfarande låg kvar – helt öppet – på Max' säng.

        ”Shit...”, viskade Max och slöt ögonen.

        Danne bet ihop.

        Morsan bara stirrade på den nakna kvinnan på tidningens mittuppslag. Sedan suckade hon, en djup, tung suck och himlade med ögonen. Så slängde hon tidningen på golvet och lämnade rummet. Det smällde i dörren då hon gick in i sitt sovrum.