...

114. Inbjudan till Julfest 17 - Hoe, hoe, hoe...

Veckorna med kvarsittning hade passerat utan problem. Han hade fått sitta av mesta tiden med Mervi och Ahmed och dom hade låtit honom använda tiden till att plugga ikapp och fixa sina läxor – så den senaste tiden hade han ju bara blivit smartare än alla andra. Inte bara Johannes och Marika i specialgruppen, utan även flera av dom andra i resten av klassen.

         Stefan och Mergim hade också lämnat honom ifred.

         Förvisso hade han knappt sett röken av dom, eftersom dom suttit inne på övervakning alla sina raster, men även efteråt eftersom rektorn bestämt att dom nu skulle hållas under särskild uppsikt på skoltid. Tack vare det vågade dom inte mucka mer gräl med honom.

          Trots att dom hade all anledning att vara förbannade på honom efter den där grejen på skolgården, då han hade kickat deras arslen och förnedrat dom inför hela skolan.

          Folk i skolan hade faktiskt berömt honom för det. Flera stycken hade smugit förbi honom i korridoren och viskat:

          ”Så jävla bra, det där du gjorde mot Mergim och Stefan!”

          Dom hade alla viskat och sedan skyndat vidare. Troligen för att inte riskera att Stefan och Mergim eller nån av deras polare skulle höra dom. Men det gjorde ingenting.

          Det kändes bara gott att folk stod på hans sida, efter all skit med morsan. Att veta att dom hatade Stefan och Mergim lika mycket som han gjorde. Även om dom bara vågade göra det i smyg.

          Nä, han hade inget emot en diskret tumme som pekade uppåt då han passerade i matsalen. Hellre det än ett öppet fuck you-finger och några elaka ord, liksom...

 *****

Vad som kom som nåt mer än en tumme upp, dock, var när Tråk-Anders plötsligt kom fram till honom mellan musiklektionen och biologin för att ta honom åt sidan. Det var så länge sen dom snackat med varann, att Danne nästan fick se sig om över axeln för att klargöra att det inte var nån annan som stod bakom honom som Anders försökte prata med, innan han kom sig för med att svara.

        ”Tja Danne! Hur är det?”

        ”Tja?”

        Anders vägde från ena foten till den andra och han kunde knappt möta Dannes blick – så obekväm verkade han vara med samtalet.

         ”Eh... jag tänkte bara fråga... Eller liksom höra med dig om... om du tänkte dra till julfesten på lördag? Den där festen som niorna kommer ha, menar jag.”

         Danne hade hört vissa rykten om att det skulle bli en speciell julfest senare i veckan, utan vare sig alkoholförbud eller jobbiga föräldrar som vaktade det hela. En julfest för vissa speciella inbjudna. Snygg–Camilla i nian, som Ekman pippat, hade viskat om det med sina tjejkompisar i kön i matsalen och några töntar från parallellklassen – som förmodligen inte var inbjudna – hade suttit och snackat om det utanför Gula Rummet förra torsdagen.

         Hade ANDERS biljetter dit?!

         ”Måste man inte ha biljett och stå på deras gästlista för att få komma dit?” frågade Danne.

         ”Jo, fast det har jag. En EXTRA biljett, asså – om du vill ha den, menar jag”, sa Anders.

         Varför var han så nervös för?

         ”Och varför vill du ge den till mig?” Danne var ju bara tvungen att fråga. Det hela lät för bra för att kunna vara sant. ”Vi har ju inte exakt varit bästa vänner med varann, den sista tiden?”

         ”Eh... asså, nä... men grejen är den att jag köpte två för att kunna bjuda med Nina. Men hon hade redan fixat en”, sa Anders.

         ”Pablo, då?” frågade Danne.

        ”Han har också redan köpt en egen biljett”, sa Anders. ”Så jag tänkte att du kanske ville hänga med istället. Om inte du också redan köpt en biljett dit?”

        Danne var tyst en lång stund. Han visste inte vad han skulle tro. Att Anders ville ha med honom till niornas julfest var konstigt. Men Anders var konstig. Han var den enda av killarna i klassen som Danne inte kunde få nåt grepp om – i alla fall om man bortsåg från Peter. Anders var nästan alltid tyst och tog knappt nån plats alls. Jämfört med Isak och Fredrik och Pablo var han väl ändå rätt schysst, men ibland var han nästan drygare än dom, fast inte på det där uppenbara sättet, liksom. Det var svårt att veta var man hade honom...

        ”Jag kan ju höra med nån annan ifall inte du vill”, sa Anders när Danne inte svarat honom. Han vände om för att gå. Var han lättad eller besviken? Danne kunde inte avgöra.

        Det enda han visste var att han faktiskt hade sett två biljetter i Anders hand och att chanser som denna inte kom var dag i hans liv.

        ”Anders, vänta!” ropade Danne.

        Anders vände sig om. Han såg på Danne. Osäkert och outgrundligt.

        ”Kommer det bli nåt förkrök innan den där festen?” frågade Danne.

         Anders log. Osäkert och outgrundligt.