...

113. Nu har jag berättat nåt personligt för dig, nu är det din tur

Anders hann inte gå särskilt långt innan nån återigen ropade hans namn. Vem var det nu då?

         ”Anders!”

         ”Nina! Är du fortfarande kvar här?”

         ”Ja, jag snackade med några tjejer i nian om deras julfest. Dom hade ordnat med mina och Elenas biljetter.”

         ”Asså?”

         ”Ah, tänkte du också gå?”

         ”Jo, jag tänkte väl det”, mumlade Anders och tystnade sedan, eftersom han inte var sugen på att prata mer om niornas fördömda julfest den här dagen. Nina och han tog följe ut från skolgården och ner längs med gatan.

         ”Är allt okej?” undrade Nina efter några sekunders tystnad.

         ”Jovisst”, ljög Anders. ”Eller vad tänkte du på?”

         ”Du verkar lite nere?”

         ”Ah, nä, jag är bara trött...”

         ”Okej”, sa Nina och dom promenerade återigen under tystnad. I normala fall hade Anders mer än gärna pratat på om han haft Nina för sig själv, men nu var hans tankar dessvärre på annat håll. Det blev än en gång Nina som förekom honom:

         ”Det var längesen vi hängde med varann och snackade”, sa hon. Hon såg menande på honom och Anders förstod. Han kunde visst inte dölja hur bekymrad han var och nu ville hon veta varför han inte kände sig bekväm med att berätta varför.

         ”Ja, vi har väl haft fullt upp på varsitt håll”, sa Anders. ”Du med Samuel och jag med...”

         Ja, med vadå, egentligen? Med att tycka synd om sig själv, med Mammas och Pappas pågående separation – och med Stefan och Mergims hämndplaner mot Danne. Vilken av dom godbitarna skulle han dela med sig av till henne?

         ”Samuel och jag... vi ses inte längre”, sa Nina, när Anders inte avslutade sin mening.

         Anders nästan stannade upp, mitt i gatan.

         ”Inte?”

         ”Nä, jag kände att vi ville lite olika, så det var lika bra att bryta i tid”, sa Nina.

         ”Åh, va tråkigt”, sa Anders utan inlevelse. Han jublade inombords.

         Nina ryckte på axlarna. ”Det är som det är. Livet går vidare”, sa hon.

         ”Men... hur längesen hände det då?”

         ”Två veckor, ungefär.”

         ”Det hade jag missat helt”, sa Anders.

         ”Jag har inte riktigt snackat om det med nån – förutom Elena – så det är förmodligen därför.”

         Vadå, vet inte Ekman? ville Anders fråga, men han vågade inte. Fast logiskt sett, kunde Ekman omöjligt känna till det. För hade han gjort det, så hade han ju aldrig börjat hålla på med Jennifer Tomsson i 8E. Då hade han istället tappat intresset för alla andra tjejer och vakat över Nina som en hök. Flörtat, hållit upp dörrar för henne och trängt sig emellan så fort nån annan snubbe kommit i närheten.

         ”Anders”, sa Nina och Anders hörde på hennes röst att hon skulle fråga honom om nåt. Nu har jag berättat nåt personligt för dig, så nu är det din tur. ”Jag såg att du snackade med Mergim och Stefan ute på skolgården för en stund sen.”

         ”Ja?” sa Anders och svalde fastän hans mun var alldeles torr.

         ”Dom håller väl inte på och... jävlas med dig, väl?”

         ”Nä då.”

         Vad skulle han svara då? Utan att låta som världens största mobboffer?

         ”För du har väl inte börjat umgås med dom?”

         ”Nej, absolut inte”, sa Anders. ”Det är Isak som har börjat hänga med dom. Dom är ju inte riktigt min typ av folk. Det vet du ju.”

         ”Nej, det var det jag tänkte”, sa hon. ”Så jag ville bara veta att allt var okej. För om det inte vore det, så kan du ju säkert snacka med Adam om det. Han skulle nog kunna hjälpa dig.”

         Det var tydligt att hon inte trodde honom och att hon misstänkte att nåt var på tok. Men eftersom hon verkade förstå att han inte ville dela med sig av sina problem, föreslog hon att han skulle vända sig till Ekman istället. Ekman, som Stefan, Mergim och Isak såg upp till – och försökte vara som utan att lyckas. Ekman, som med största sannolikhet kunde rädda dagen, för att han var så modig och respekterad och så förbannat perfekt jämt!

         Anders visste att hon hade rätt.

         Även om det var svårt för honom att erkänna det. Ekman var lösningen på problemet, för han var man nog att hantera situationen. Till skillnad från Anders.

         Men att den tjej han brydde sig mest om av allt i hela världen verkade tänka så om honom, kändes inte vidare upplyftande. Det gjorde faktiskt riktigt ont...