...

112. Dom kommer banka skiten ur dig
 

När Anders gick ut på skolgården kunde han se att dom stod och väntade på honom: Isak, Stefan och Mergim. Det var nu han skulle få veta vad dom planerat.

         ”Anders!” ropade Isak och vinkade honom till sig. Anders närmade sig långsamt och motvilligt.

         ”Tja”, sa han, med en blick som flackade osäkert mellan dom.

         Hans hälsning visade sig vara helt bortkastad, för Stefan hade visst så bråttom att komma till poängen att han istället för att hälsa tillbaka, gick rakt på sak:

         ”Du ska ta med dig horungen på julfesten.”

         ”Julfesten?”

         ”Ja.”

         Även fast det med största sannolikhet skulle bli flera fester under december månad – inklusive skolans årliga julfirande med Cassandra Backlunds Danskurser – förstod Anders precis vilken fest det var Stefan syftade på. Niornas julfest. Den med biljettinträde och gästlista...

         ”Du ser till så han kommer dit. Resten sköter vi”, sa Mergim.

         ”Vad tänker ni göra med honom där?!”

         ”Det får du veta när du tagit med han”, sa Stefan.

         ”Men hur ska jag få med honom?” undrade Anders. ”Vi är ju inte direkt kompisar med varann.”

        ”Det löser du”, sa Stefan kallt.

        ”Du vet hur desperat han är att få va med”, sa Isak. ”Ber du han hänga med dig dit, finns det inte en chans i världen att han tackar nej. Det vet du lika bra som jag, Anders.”

         Anders visste att Isak hade rätt. Danne var desperat och om han då erbjöds chansen att hänga med till vad som förmodligen skulle bli höstterminens fetaste fest, skulle han säkert nappa utan att blinka. Men det fanns ju två hakar. Den ena var att Anders inte ville vara med och gillra Stefan och Mergims fälla. Det andra var:

         ”Det är ju inträde. Ska han komma dit måste han ju köpa biljett och hur ska han göra det när han ALDRIG har pengar? Det minns du väl, Isak? Hur han knappt kunde åka buss in till stan, eller ens köpa lunch på Hemköp. Han kommer ju inte kunna betala för sig – för han kan ju aldrig betala för sig själv!”

         Det hade dom tydligen inte tänkt på, det såg Anders. Men Mergim hade en lösning:

         ”Då får väl DU köpa en biljett till honom.”

         ”Jag?!”

         ”Ja, du!”

         ”Men...”

         ”BESVÄRAR DOM DIG?”

         Den myndiga rösten fick dom fyra killarna att tystna och vända sig om i riktning mot södra entrén, där B-klassens mentor Lennart Jakobsson stod.

         ”Men fuck också...!” muttrade Stefan sammanbitet. ”Vi får prata mer om det här sen”, viskade han till Anders och började gå. Mergim höll upp båda händerna i luften som för att visa att han var oskyldig till vad det nu var Lennart misstänkte honom för.

         ”Skolan är slut för idag och vi ska dra hemåt nu”, sa han trotsigt. ”Det är inte olagligt att snacka med sina polare om man råkar stöta på dom på väg ut från skolan.”

         ”Så länge ni inte ställer till bråk, killar”, svarade Lennart.

         Bråk? Du skulle bara veta, tänkte Anders.

         Lennart stod kvar med armarna i kors och väntade tills både Stefan och Mergim försvunnit. Så fort dom lämnat skolgården, log han nöjt och återvände in i byggnaden igen. Han verkade inte bry sig om det faktum att Isak fortfarande var kvar och därför hade chansen att ställa till bråk, han också.

          ”Well, du vet vad du ska göra, bitch”, sa Isak och hötte varnande med pekfingret, rakt i Anders ansikte.

          ”Vad är ditt problem, Isak?” ville Anders veta. ”Varför måste du hålla på så här?”

          ”Jag har mina skäl.”

          ”Det här är Stefan och Mergims fight – den har ingenting med oss att göra”, sa Anders.

          ”Vadå, vill du banga, eller?” frågade Isak. ”För om du gör det”, fortsatte han, ”så kan jag lova dig att dom kommer banka skiten ur dig – och eftersom jag är deras polare blir jag nog tvungen att hjälpa dom med det. Fattar du?”

          Isak gav Anders en hård knuff mot bröstkorgen.

          ”Så det är bäst för dig att du gör det du ska nu. Fixa biljetterna och bjud med dig Danne – och låt mig veta så fort det är grönt.”

          ”Isak, vi har känt varann i – jag vet inte hur många år. Varför kan du inte bara va lite schysst och bete dig som en vän igen?”

          Men Isak ville inte vara schysst. Han bara log elakt och fnös.

          ”Du är rolig, du”, sa han och nöp Anders i näsan.