...

111. Julfest, middag och feta nikokickar

Efter skolan följde Anders med Pablo hem för att äta middag. Han ville inte gå hem till sig och hos Pablo var han alltid välkommen. Till och med på middag, trots att han hade så nära hem.

          Familjen var samlade i köket. Alla utom pappa Miguel, som var i nåt av de andra rummen. Pablo gick genast fram till sin äldsta syster Valentina, som satt vid matbordet med handväskan i knät och fixade sitt smink.

           ”Såg du mitt sms?” frågade han henne.

           ”Mm, vad var det du ville ha hjälp med, brorsan?” frågade hon utan att lyfta blicken från sin lilla fickspegel.

           Pablo satte sig ned mittemot henne och lutade sig fram över bordet.

           ”Vi behöver lite dricka. Det är några i nian som ska ha julfest nästa vecka”, viskade han.

          ”Vadå, är NI bjudna på niornas julfest?” ropade Pablos andra syster Sofia borta vid köksbänken, där hon stod och hackade lök.

          ”Adam är!” svarade Pablo sammanbitet. ”Och förresten så behöver man inte va bjuden egentligen, för dom säljer biljetter till festen, så man måste ändå betala för att komma in.”

          Det var Christian Brännström och Camilla Berggren och deras kompisar som gått samman och bestämt sig för att ha en gemensam julfest. Ryktet sa att dom planerade att åka iväg på en skidresa under sportlovet – och dom sålde därför biljetter till festen för att samla in pengar till resan. Det skulle väl mest vara nior på festen, men några ur åttan hade också blivit bjudna. Givetvis var Adam Ekman en av dom, eftersom han ALLTID blev bjuden på ALLA fester – och dessutom hade haft ihop det med Camilla och var polare med Christian.

           ”Man får köpa biljett och sedan hamnar man på lista”, förklarade Anders.

           ”Gud va kul! Då blir det ju nästan som en riktig utekväll på stan”, sa Valentina, som gick sista året på gymnasiet och därför fått uppleva några riktiga utekvällar på stan. ”Sånt gjorde aldrig vi när jag gick på högstadiet.”

           ”Men kan du fixa så vi får några öl att dela på?” undrade Pablo. Hans ölkalle hade bytt mobilnummer utan att meddela sitt nya till Pablo, så nu var dom beroende av Pablos systrar.

           Det fanns tre dörrar som ledde till deras kök. Valentina slängde ett öga i vardera riktning, för att säkerställa att inte pappa Miguel stod och lurade i nåndera av dom, innan hon svarade:

           ”Hur många ska ni ha då?”

           Pablo såg på Anders.

           ”Fem-sex var”, svarade han. ”Minst.”

           ”Ni kommer ju knappt kunna stå upp”, sa Sofia och la ner pastan i det kokande vattnet.

           ”Jo, det kommer vi visst!” fräste Pablo.

          ”Håll inte på och bråka med varann nu!” sa pappa Miguel, som kom in i köket. ”Åh, tjena, Anders!”

          ”Tja!” sa Anders.

          ”Vi bråkar inte, vi diskuterar”, sa Pablo.

          ”Om vadå?” undrade Miguel otåligt och sorterade några papper som han sedan la ner i sin portfölj.

          ”Pablo och Anders ska på fest med en massa nior”, sa Sofia.

          ”Fest?”

          ”Julfest”, sa Valentina. ”Dom ska supa och slåss och tatuera sig och sånt där.”

          Miguel stirrade på henne och sedan på Pablo. Sedan sa han nåt snabbt på spanska som Anders inte förstod.

           ”Pappa! Hon driver ju bara!” ropade Pablo och höll frustrerat upp händerna i luften.

           ”Men pappa, jag skoja ju!” skrattade Valentina.

           ”Asså, ni två!” suckade Miguel och skakade på huvudet. ”¿Qué pasa si tu madre te hubiera escuchado ahora?” sa han med en gest åt porträttet på deras mamma Ana som stod placerat på köksbänken under ett krucifix. Familjen var egentligen inte särskilt religiös, men Ana hade varit katolik, så därför hade Miguel valt att behålla hennes krucifix efter att hon gått bort.

          ”Pablo, du diskar sen”, sa Miguel, med en blick på Sofia som just hällde ner ett paket krossade tomater i stekpannan.

          ”Jaja, okej”, sa Pablo.

          Alla i familjen fick hjälpas åt med hushållssysslorna. Dom hade alltid varsin matdag och städdag. Pablo var faktiskt riktigt duktig på att laga mat, tyckte Anders, och han kunde båda tvätta och stryka sina egna kläder.

         ”Jag måste gå nu”, sa Miguel och försvann ut i hallen. Han skulle inte stanna på middagen, eftersom han hade nåt styrelsemöte den här kvällen.

         ”Och Valentina, bli inte sen till jobbet!” ropade han från hallen.

         Valentina jobbade extra i en affär inne i stan, vissa kvällar och helger. Det hade hon gjort sedan hon börjat gymnasiet. Sofia jobbade också extra vid sidan av skolan, fast på ett äldreboende. Det var deras pappa som tyckte att det var viktigt att dom skulle lära sig att tjäna – och ansvara för – sina egna pengar. Pablo skulle också bli tvungen att skaffa sig jobb när han blev äldre. Först sommarjobb när han blev femton och sedan extrajobb när han skulle börja gymnasiet. Miguel brukade säga att det var ”karaktärsdanande” att börja jobba tidigt.

          ”Nej då, jag åker direkt efter middan!” försäkrade Valentina.

          Ytterdörren slog igen och dom kunde höra bilen starta ute på garageinfarten. Valentina sträckte på sig och såg ut genom fönstret. Så fort Miguels Toyota svängt ut från deras gata, plockade hon fram en snusdosa ur sin handväska och placerade den framför sig på matbordet. Hon log hemlighetsfullt mot Anders och Pablo och öppnade sedan locket och tog ut en prilla.

          ”Har du börjat SNUSA?” utbrast Pablo.

          ”Det är Markus som har lärt henne”, ropade Sofia över axeln, medan hon rörde om i köttfärssåsen.

          Markus var Valentinas nya pojkvän eller killkompis. Anders visste inte riktigt vilket för han hade aldrig sett dom hångla, men han visste att dom umgicks nästan jämt.

          ”Killar, ni säger väl inget till pappa?” frågade Valentina och stoppade prillan under läppen.

          ”Nä då”, lovade Anders och Pablo.

          ”Vill du ha en, brorsan?” frågade Valentina och höll fram dosan. ”Det är lakritssmak.”

          Pablo tog emot och Valentina erbjöd även en till Anders. Anders placerade fumligt prillan under överläppen och kände hur snuset började bränna mot tandköttet.

          ”Svälj inte saften, för då får ni halsbränna”, varnade Valentina.

          ”Dom kommer få nikokick och börja kräkas!” ropade Sofia, borta vid spisen.

          ”Jag har faktiskt snusat förr!” fräste Pablo tillbaka.

          ”Lillbrorsan har blivit STOR nu, Sofia!” retades Valentina.

          ”Bara JAG slipper torka, så...”, svarade Sofia och skar upp en gurka i en skål.

          Pablo dukade bordet, medan Valentina kollade sin telefon. Anders lutade sig tillbaka i köksstolen och studerade dom. Han hade sprungit ut och in i det här huset i flera års tid. Pablos familj var som en andra familj för honom – en bättre familj. Visst, dom hade också sina problem och dom bråkade också ibland, men inte som hans föräldrar gjort. Och Pablos föräldrar var inte isär för att dom skulle skilja sig – dom hade inte haft nåt val. Pablos mamma hade fått bröstcancer och kunde aldrig mer komma tillbaks, ens om hon velat.

          Anders såg på Pablo. Han hade fortfarande inte berättat för honom om skilsmässan. Eller att hans föräldrar pratade om att sälja huset framåt sommaren. Han visste inte hur han skulle säga det. Han ville inte ens säga det, för han ville inte att det skulle vara sant. Han ville inte lämna sitt rum och flytta iväg. Han ville inte se den dag då han inte längre kunde springa över gatan för att träffa Pablo och vara med och äta middag hemma hos dom, istället för att lyssna på Mammas och Pappas ständiga tjafs.

          Nu tjafsade dom i och för sig inte med varann längre. Sedan dom bestämt sig för att gå isär hade dom faktiskt kommit ovanligt bra överens...

           ”Anders!” ropade Pablo och knäppte med fingrarna framför hans ansikte. ”Hur är det?”

           ”Eh... vadå?” gurglade Anders fram och tog sig för pannan. Han kände sig både febrig och kräkfärdig.

           ”Åh, shit, Anders..!” skrattade Valentina. ”Du får nog spotta ut snuset nu, du börjar se riktigt dålig ut..!”

           ”I told you so...”, nynnade Sofia och ställde fram maten på bordet.