...

119. Sune

Dannes skola hade kallat till nåt slags informationsmöte för klassens föräldrar, ungefär två veckor efter att han börjat i sin nya klass. Nella hade helst avstått från att komma, men eftersom hon inte besökt skolan i samband med flytten och Dannes skolstart – utan skött alltihop över telefon – kände hon sig tvungen att gå. Givetvis kom hon sent och givetvis hittade hon inte i den enorma byggnaden. Klassrummen verkade bara ha konstiga namn, som KC och Y16 och andra märkliga bokstavskombinationer. Hur skulle hon hitta till klassrum SC7, liksom?

         Mitt i virrvarret av korridorer, skåp och trappor sprang hon på en man som verkade lika jäktad – och det visade sig att han också letade efter klassrum SC7. Ännu bättre var att han just stött på nån ur skolans personal som beskrivit vägen för honom, så att han kunde visa henne hela vägen fram.

         Dom andra föräldrarna satt redan i bänkarna, då hon kom in i rummet. Dannes klassföreståndare – Nella hade glömt bort vad hon hette – avbröt sig mitt i en mening och såg på dom.

         ”Jaha, hej”, sa hon förvirrat. ”Ni måste vara föräldrar till...?”

         ”Maria”, sa mannen, som Nella tagit sällskap med.

         ”Danne”, mumlade Nella.

         ”Jaha, så bra att ni kunde komma. Sätt er gärna. Jag höll precis på att berätta hur vi på skolan arbetar med...”

         Nella gick längst bak i klassrummet, i jakt på en ledig bänk, där inga sneda blickar från dom andra föräldrarna – som störts av hennes sena ankomst – skulle nå henne. Till hennes stora förvåning följde mannen henne dit och slog sig ned på platsen bredvid henne, trots att han kunnat välja minst tre andra platser i rummet. Han log mot henne, lutade sig fram och viskade:

         ”Nu är vi för evigt dom svarta fåren i den här gruppen!”

         Han knyckte på nacken i riktning mot två mammor på den främsta raden, som stirrade surt på dom och viskade. Nella mötte trotsigt mammornas blickar och flinade åt mannens kommentar.

         ”Sune”, sa mannen och räckte henne näven.

         ”Nella”, svarade hon och tog emot hans hand.

         Nella insåg att hon var yngst av föräldrarna. Säkert 10 år och i några fall till och med 15 och 20 år. Dom andra mammorna såg tantiga och trista ut. Det var beigt, det var grått, det var långärmat och det var tråkigt, tråkigt, tråkigt. Varför måste man vara tråkig och ful bara för att man är över 40 och har barn? Men det var säkert därför dom inte gillade henne. För att hon vägrade vara som dom. Vägrade sitta som den där töntiga hurt-morsan på främsta raden, som först stirrat surt på henne och som en bit in på föräldramötet börjat tjafsa om att dom borde ha bullbak och korvgrillning tillsammans med ungarna... hon var ju så pinsam att till och med några av dom andra föräldrarna började sucka.

         Sune liknade ingen av dom andra papporna. Han var i deras ålder, men medan dom bar kombinationerna skjorta och slips, eller T-shirt och kavaj, med korrekta herrskor i läder, hade han en AC/DC tröja och ett par skrikröda converse. Hans hår räckte ned till axlarna och han hade ett buskigt skägg, som han förmodligen la ner en del tid på att hålla i ordning.

         Han var den enda av klassföräldrarna som pratade med henne, den där kvällen. Den enda som presenterade sig – förutom Dannes lärare. Den enda som såg på henne, utan att snörpa på munnen och genast vrida bort blicken.

         Varför visste hon inte.

 *****

Tillsammans med Catrin, trängs Nella inne på Rockbar, bland alla högljudda studenter som snackar om sina tentor och grupparbeten och lärare. Catrin vill träffa nån i deras ålder, men hittills har dom bara sett två överviktiga snuskgubbar som försökt ragga upp några av småbrudarna.

         Plötsligt kommer ett sällskap på tre personer in och Catrin rycker Nella i armen.

         ”Kom!” ropar hon. ”Vill vi hänga med småbarn, eller med riktiga män?”

         Nella känner igen en av männen i sällskapet. Det är Sune, pappan från föräldramötet. Den enda klassföräldern som pratade med henne. Nu är han ledig, full och tillsammans med sina vänner. Humorn som hon tyckte sig ana redan på mötet, finns nu där i överflöd.

         Dom pratar om mötet. Snackar skit om dom andra föräldrarna, som var så präktiga och tråkiga och som tittade så ogillande på dom. Dom lovar varann att aldrig hänga med på nåt fånigt bullbak, med den där jobbiga hurt-morsan.

         ”När dom andra står där och bakar bullar, då tar du och jag en shot på andra sidan stan!”

         Catrin försvinner med nån av Sunes vänner och till slut är det bara dom två kvar. Dom har pratat och skrattat i timmar. Men Nella minns inte längre om vad.

 *****

Ett par av föräldrarna från mötet har efteråt kommit in på Tips & Spel för att köpa godis och läsk och hantera postärenden för sina jobbs räkning. Dom som hon inte servade personligen låtsades att dom inte såg henne i butiken, medan dom som hon faktiskt servade agerade som om dom inte kände igen henne. Fejk eller inte? Svårt att avgöra. Men Nella spelar med. Dom vill inte ha med henne att göra och hon vill inte ha med dom att göra.

        Men en dag kommer Sune in.

        Han känner igen henne och han hälsar och han tackar henne för senast. För deras kväll på Rockbar. Han köper snacks till sin dotter, som ska sova över hos sin kusin som bor inne i stan, berättar han. Fastän hon inte borde, kan hon inte låta bli: Nella berättar att hennes pass snart är slut och att hon funderar på att ta en AW efteråt. Med Catrin, säger hon, fastän hon inte bestämt nåt med Catrin. Sune är välkommen om han vill.

        Och Sune vill.

        Dom möts ute på stan, en timme senare och promenerar till Harrys. Dricker några glas. Har minst lika trevligt som förra gången. Sunes telefon ringer och han får flertalet sms, som han verkar trycka bort lika snabbt som dom rasslar in. Han bryr sig inte om att förklara vem det är ifrån eller vad dom vill och Nella bryr sig inte om att fråga.

        ”Vad hände med din väninna då, Catrin?” undrar Sune efter att nån timme passerat.

        Nella låtsas kolla sin telefon och säger sedan:

        ”Hon blev tvungen att jobba över.”

        Sune ser lättad ut.

        Hans kropp är mjuk, men hans armar är starka och fasta och han luktar som en märkligt skön blandning av citrus och trä då han tar henne, inne på nattklubben Impuls toalett, några timmar senare. Att hans mun smakar beskt av ölskum och cigaretter spelar ingen roll, för hon vet att hon smakar likadant...

 *****

Sune har en marinblå Volvo. Det är i den dom sitter när han berättar att han är gift. Han bär ingen ring på sitt finger, men han är ändå gift. Nella vet inte riktigt vad hon ska tänka. Hon vill ju vara med honom, men han har ju inte berättat hela sanningen för henne – och hon hade ju nästan utgått ifrån att han var ledig. Problemet är bara det att hon inte heller har frågat. Hon har inte velat veta nåt om hans bakgrund eller ens vad han jobbar med, för den delen. För hon har ju inte själv velat svara på några såna frågor. Hans bekännelse gör henne både arg och besviken. Det hade ju börjat så bra, det här och nu sabbar han allt så här. Hon måste sluta träffa honom. Från och med nu, idag.

 *****

Hon röker för mycket och hon dricker för mycket. Hon surar på jobbet och fräser åt både kunder och kollegor. Hon skäller på Danne och hon skäller på Max. Dom stirrar oförstående på henne, för hon brukar ju aldrig lägga sig i vad dom har för sig.

         Men hon har inte träffat Sune på fem veckor. Inte ringt eller sms:at heller. Fy fan vad hon är bra (hur mycket det än suger)!

 *****

Två månader. Hon klarade två månader utan honom. Sen hörde han av sig igen – och fastän hon borde ha sagt nej, sa hon istället okej och nu ligger dom omslingrade, bak i hans bil, på grusplanen bredvid en återvinningsstation. Varför är det så svårt att göra som man borde göra?

 *****

Sunes fru ser nästan precis ut som dom där tantiga morsorna på föräldramötet. Varför valde han henne och varför valde hon honom? Dom verkar ju så olika?

         Hon heter Ylva och det skiljer nästan exakt tio år mellan henne och Nella, enligt hitta.se. Ylva ser trött och frånvarande ut, medan hon grejar i – vad Nella antar är – köket. Det är svårt att se från gatan. Ylva rör sig långsamt och drömmande, som om hennes tankar är på annat håll.

         Det är nåt med henne som ger Nella tårar i ögonen. Som får henne att vilja be om ursäkt. Men det går ju inte. Inte längre, i alla fall. Nu är det försent. 

         Nella börjar gå igen, skit samma hur länge hon får vänta på bussen hem, bara hon kommer härifrån. Varför var hon tvungen att veta för?

 *****

”Hon vet”, suckar Sune. ”Hon har sett sms:en. Hon vet alltihop.”

        Han ser bedrövad ut. Hon har aldrig sett honom sån förut och det gör henne illa till mods. Därför tittar hon bort.

        ”Nella, jag har barn”, säger Sune, som om det skulle förklara alltihop. ”Jag kan inte bara tänka på mig själv nu.”

        Vadå då? Jag har väl också barn, tänker Nella men hon säger inget. Vad ska hon säga, liksom?

 *****

Han dumpar henne via sms. När hon läser vad han har skrivit, skär det i hjärtat på henne.

Hon ringer honom på fyllan en kväll. Lämnar flera arga röstmeddelanden och skriver flera arga sms. Hon har lyckats hålla sig från det i nästan tre veckor, men den här kvällen är hon nåt så överjävla rasande på honom att hon inte kan låta bli.

        Frampå småtimmarna ringer hon och gråter och ber om ursäkt. Hon har ju saknat honom och det känns som om hennes hjärta håller på att gå sönder – och han har ju bara varit så förbannat jävla tyst att det gjort henne galen.

        Sune svarar först på morgonen. Han är kort och rakt på sak.

Veckorna går. En kväll går hon på AW med Sabina, Malin och Tony. Sabina och Malin vill till en hemmafest, men Tony och hon stannar kvar på krogen och dom börjar snacka. Hon vet inte varför, men hon berättar alltihop för honom och när hon har gjort det, börjar han berätta om sina problem. Medan dom vandrar genom plantaget, tar Tony plötsligt tag i henne och ger henne en kyss. Hon låter honom. Hon vet inte varför, men hon vill verkligen ha honom just där och då. Det spelar ingen roll att han är chefens son. Han är ju faktiskt sjukt snygg, fastän han bara är, typ, 20-21 år gammal.

       Dom går till Tonys etta och har tafatt fyllesex, som slutar i en omfamning som varar hela natten. Det gör henne inget att Tony inte kunde hålla sig så många minuter. Det var mer närheten till hans kropp hon längtade efter. Närheten till en annan kropp.

        Hon smyger hem, tidigt på morgonen medan Tony fortfarande sover. Hon är fortfarande full, när hon går från busshållplatsen till sin lägenhet. Av nån anledning ringer hon Sune. Kanske för att tala om för honom att han blivit ersatt av nån yngre och snyggare, fastän det inte är helt sant.

        Hon kommer inte fram till Sunes telefon. En elektronisk röst säger att numret inte längre är aktivt. På nätet ligger hans nummer inte längre ute. Men det framgår i alla fall tydligt att Ylva inte bor på hans adress längre. Hon är skriven på en adress på andra sidan stan nu.

        Fastän hon hatar honom för vad han gjorde mot dom båda, kommer nyheten inte som nån tröst. Det känns bara sorgligt...

Nella stirrar på Sune och Sune stirrar tillbaka på henne, genom sina pilotglasögon. Han hälsar inte på henne och hon hälsar inte på honom.

         Nella tränger sig förbi folkmassan på busshållplatsen, för att ta sig därifrån. Hon orkar inte se honom längre, fastän det gått flera månader sen sist. Hon orkar inte minnas.

         Sune känner visst detsamma, för han skruvar på sig och vänder sig bort från henne, som om han aldrig la märke till henne, i första taget. Som om den där pausen som uppstod, då dom såg varandra över vägen, aldrig ägde rum.

         Som om den där tiden då det var dom två, aldrig funnits.

         Bussen hon skulle ha tagit kommer körandes, men Nella springer istället genom stan, så fort hennes höga klackar tillåter henne. Bort, bort, bort från honom och allt det där som hände mellan dom...

         När hon kommer in genom dörren till sin lägenhet, har nästan två timmar passerat sen Ismet skickade hem henne från jobbet. Hon minns knappt hur hon tog sig hem från stan, men hon är genomsvettig och det svider i både tår, hålfötter och hälsenor, när hon drar stövlarna av sig, så hon antar att hon måste ha sprungit större delen av vägen...

118. Det var han. Det var Sune...

Nella fixade sitt smink, innan hon tog jacka och väska för att gå hem. Hon kunde inte gå ut på stan med ränder i ansiktet från pudret och hennes foundation som smetats ihop av tårarna. Hon tog personalvägen ut för att slippa stöta på fler människor, men Tony hade visst ställt sig ute på innergården för att röka en cigarett.

       ”Går du hem?” frågade han.

       Hon nickade.

       ”Det var inte meningen att komma in sådär, förut, men... jag... jag undrar om jag kan hjälpa dig på nåt sätt.”

       Han närmade sig. Kom alldeles nära nu. Hon kunde känna doften av hans aftershave och den där deon han brukade använda, genom cigarettröken. Förra gången han erbjudit henne sin hjälp, hade hon känt dom dofterna blandade med lukterna av rödvin, öl och svett, mellan lakanen i hans lilla etta. Förspelet hade börjat redan ute i plantaget, efter en alltför dräggig och öppenhjärtig sommarkväll på stan, där hon råkat avslöja allt om – hon ville inte ens tänka hans namn längre – och han i sin tur avslöjat att han egentligen var mer intresserad av killar än tjejer, men inte riktigt vågade komma ut på grund av sin farsa och sina kompisar. Sexet hade inte varit så bra, men det brukade ju fyllesex sällan vara. I alla fall med yngre killar.

       ”Jag... jag vet inte just nu”, mumlade hon till svar. Vad kunde han göra? Supa henne full igen, ha sex med henne igen – fastän han föredrog snubbar? Och skulle hon då avslöja för honom att det hade hänt igen – att hon än en gång haft ihop det med en man som hade familj och som nu dumpat henne för att han insett att han föredrog sina barn och sitt ex framför henne?

       ”Jag måste gå nu”, sa hon och började gå i riktning mot inkörsporten som ledde ut mot gatan.

       ”Om du vill snacka om det, så finns jag ju här”, sa han mjukt till hennes ryggtavla.

       ”Tack!” svarade hon, utan att vända sig om.

       Hon gick längs med gågatorna i riktning mot närmsta busshållplats. Tog hon 22:an från Segers korsning, kunde hon byta till 24:an vid Stortorget utan att behöva gå ända till Resecentrum. Så fick det bli.

       Hållplatsen vid Segers korsning var smockfull med folk. I alla fall om man skulle åka mot Stortorget. Det var mitt i lunchrusningen och alla skulle väl förmodligen tillbaka till sina skolor och jobb – det var nog bara hon som skulle åka hem. Det var kanske bäst att ställa sig längst fram, så att man inte nekades plats på bussen, på grund av överbelastning. Så fick det bli. Nella trängde sig fram och ställde sig så långt ut att hon var nära att tippa över kanten och falla ut i vägen.

       Det var när hon stod där, som hon plötsligt hajade till.

       Rakt över vägen, vid hållplatsen på andra sidan, stod det en man som hon inte bara kände igen – hon hade dessutom sett honom naken många, många gånger. Att det gått flera månader sen dess och att han av nån märklig anledning stod och väntade på bussen istället för att köra runt i sin Volvobil, lurade henne inte för en sekund.

       Det var han.

       Det var Sune...

117. Ångest på jobbet

… jag vill inte va här, jag vill inte va här, jag vill inte va här, jag vill inte va här, jag vill inte va här,

jag vill inte va här, jag vill inte va här, jag vill inte va här, jag vill inte va här...

Hon var tillbaka på jobbet. Hon kunde inte sjukanmäla sig mer, utan att behöva fixa ett läkarintyg – och att man är livrädd för att den galna exfrun till idioten man just blivit dumpad av ska dyka upp igen och skämma ut en inför både kunder och kollegor kunde man väl knappast få nåt sjukskrivningsintyg för? Eller?

          Tack och lov var inte Britt Kvist där och ställde några näsvisa frågor. Det hade hon gjort sen det där med Marianne. Frågat och frågat. Velat veta exakt vartenda ord Marianne sagt, hur deras samtal börjat och pågått och slutat. I fikarummet hade Britt Kvist berättat för alla dom andra som inte jobbat just då, vad som hänt och analyserat händelsen in i minsta detalj – fastän Nella mer eller mindre vägrat att lämna ut fler detaljer än dom hon hittat på då när det precis hänt.

          ”Har ni hört nåt så konstigt? Hon kallade Nella för -”, Britt hade sett sig om och sänkt rösten för att öka på den dramatiska effekten, ”- hora. Jag har aldrig hört en kvinna i hennes ålder kalla en annan kvinna för nåt sånt. I alla fall ingen normal person – och hon såg ut som en helt vanlig Svensson-typ. Visst är det konstigt?”

          ”Skit i henne, hon är ju dum i huvet!” hade Sabina och Malin viskat till Nella, när Britt Kvist lämnat fikarummet.

          Men det var inte så lätt att skita i det. Marianne hade på nåt sätt tagit reda på vart Nella jobbade och dykt upp – helt utan förvarning – och ställt till med bråk. Mitt på ljusa dan, inför allt och alla. Att ingen av hennes kollegor hört hela samtalet och lyckats snappa upp allt Marianne sagt hade varit rena turen. Vad hade folk på jobbet tyckt om henne om dom vetat vad grälet egentligen handlat om?

         Nella orkade knappt tänka på det. Hon ville bara bli klar med sitt pass, så att hon kunde gå hem och antingen ta några sömntabletter eller dricka några öl, så att hon somnade bort från allting och slapp den där malande värken i bröstet och tankarna och minnesbilderna som vägrade försvinna ur hennes minne.

         ”Nella, har du tid en stund?” frågade hennes chef Ismet, som ägde butiken.

         Vad nu då? undrade hon slött, men bestämde sig för att följa med honom till kontoret, utan några försök till att slingra sig ur vad det nu var han ville prata med henne om.

         ”Hur mår du?” frågade Ismet, så snart han satt sig ner vid sin dator.

         Nella sneglade mot kontorsdörren. Ismet hade lämnat den öppen, ut mot lagret och personalrummet. Var det så här han ville sköta privata samtal med sina anställda? Nella brydde sig inte om att sätta sig ner på den andra stolen. Hon ryckte på axlarna.

         ”Jag tänker på hur du ser ut ute i butiken. Du ser inte glad ut mot kunderna. Eller mot oss som jobbar här. Och så är det det här med att du varit borta så mycket på sista tiden.”

         Fastän hon inte hade ögonkontakt med honom, vred hon bort ansiktet och blinkade för att få tårarna att försvinna.

         ”Jag har varit sjuk”, svarade hon hest.

         ”Ja?”

         ”Feber och mina sömnproblem, som du vet att jag haft ibland innan.”

         Halsen kändes som sandpapper. Hon ville inte prata mer, men hans tystnad tvingade på nåt sätt fram orden.

         ”Jag försöker. Jag försöker, Ismet. Jag...”

         Mer än så fick hon inte fram. Rösten bar inte längre och tårarna hade redan börjat rinna, trots att hon knep ihop ögonlocken.

         ”Farsan, jag –”, hördes plötsligt Tonys röst och dörren åkte upp ännu mer, då han klev in på kontoret. Fastän Tony sett henne sån förut, gömde Nella ansiktet i handen.

         Ismet sa nåt på turkiska till Tony.

         ”Öh... ja... okej”, mumlade Tony bortkommet. Han stirrade några sekunder på Nella.

         Ismet sa nåt mer på turkiska och Tony nickade och gick ut från kontoret. Han stängde dörren efter sig. Nella drog efter andan. Hon kunde känna snoret rinna och blanda sig med tårarna som runnit ner längs kinderna och mot munnen.

         ”Nella, jag tycker du ska gå hem”, sa Ismet. ”Och så ringer du mig imorgon och berättar hur du känner dig. Om du känner dig redo att jobba igen. Eller om du behöver en extra dag.”

         ”Men...”, började Nella. Hon ville inget mer än att gå hem, men förstörde hon för honom nu?

         ”Jag ringer Britt och ber henne täcka upp för dig”, sa Ismet.

        Britt Kvist. Fantastiskt! Nu får hon mer att fråga om!