...

3. Ekman och hans boys

Danne fick syn på dom så fort han kom ut genom stora entrén. Dom hade valt bänkarna längst bort på skolgården, borta vid grusplanen där dom ibland spelade fotboll, eller körde friidrottsövningar på gympan. Ingen av dom hade hälsat på honom på morgonsamlingen, dom hade bara haft ögon för varandra. Småprat och viskningar, ryggdunkningar och stora flin hade dom utväxlat på väg in i och på väg ut ur klassrummet. Nya telefoner och coola sneakers hade visats upp. Dom hade visst haft massor att ta igen efter sommaren, som gått.

        Och nu satt dom där, längst bort på skolgården:

        Ekman i mitten. Isak, Pablo och Anders i den närmsta cirkeln runt honom. Fredrik och Emanuel på var sida om dom. Han kunde höra både prat och skratt, då han kom fram. Dom hade väl haft vansinnigt kul hela sommarlovet, allihopa, och satt nu där och skröt ikapp. Fastän både Isak, Pablo och Emanuel la märke till att han närmade sig, sa dom inget. Dom bara fortsatte sitt samtal.

        Men det var inget som avskräckte Danne. Resolut klev han fram och ställde sig alldeles framför Ekman och sa:

        ”Tja!”

        Ekman lyfte blicken från dom andra och såg på honom.

        ”Tja”, sa han.

        ”Ville du nåt?” undrade Isak.

        ”Läget?” frågade Danne.

        ”Läget är bra”, sa Ekman leendes. ”Eller vad säger ni, boys?”

        Han såg på dom andra och Danne märkte hur nåt skiftade i deras ansiktsuttryck – som om Ekman sagt nåt till dom genom sin blick, som endast ”boysen” kunde uppfatta. Killarna log och nickade.

        ”Jo, det är bra”, sa Pablo.

        ”Jävligt bra, faktiskt!” sa Isak. Hans ton var lika vass som den varit genom hela sjuan.

        ”Som du hör så är det bra med oss”, konstaterade Ekman och vände sig mot Anders för att fortsätta deras samtal.

        ”Jag hörde att du va i Australien”, avbröt Danne och fixerade Ekman med blicken.

        ”Jaha?” sa Ekman.

        ”Så det är därför du är så brun, va?”

        ”Nä”, sa Ekman och började skratta. ”Det är i vinter i Australien just nu.”

        Dom andra killarna började också skratta. Danne såg på dom.

        ”Vadå vinter?” sa Danne. ”Det är ju sommar!”

        ”Här, ja!” sa Ekman. ”Men där nere är det vinter nu. Klimatet är tvärtom.”

        Danne stirrade dumt på honom. Han visste inte om Ekman drev, men eftersom dom andra killarna hånflinade så måste det ju betyda att Ekman jävlades. Eller? Ekman var bara öppet taskig nån gång ibland, för oftast var han ju en skön person - en sån som ALLA ville vara med. Och oftast behövde han inte heller vara taskig mot nån, för boysen var det åt honom. Isak stampade alltid hårt på dom som försökte närma sig Ekman, och Fredrik och Pablo var alltid snabba på att haka på honom. Det var svårt att veta vad Ekman tyckte.

        Men nu satt han där i mitten och sa att det var vinter i Australien - hur tusan nu det kunde vara möjligt - och boysen hånflinade överlägset. Nog fan jävlades dom med honom!

        ”Haha, va kul!” sa han irriterat.

       ”Jag skojar inte”, sa Ekman, men han log brett och bytte några snabba blickar med Isak, Anders och Pablo som flinade tillbaka. Danne visste inte vad han skulle säga.

       ”Vadå, visste du inte det, eller?” sa Isak. ”Har du ingen koll på världen, eller?”

       ”Som om det kan va vinter och sommar samtidigt”, protesterade Danne och killarna skrattade ännu mer. ”Du är ju jättebrun”, sa han till Ekman. ”Hur kan du va så brun om det var vinter där du var?”

       ”Vi var i Spanien några dar också”, förklarade Ekman ”så därför är jag så här BRUN!”

       Ekman gav Danne ett kort leende och vände sig sedan om mot dom andra.

       ”Fattar du nu?” sa Isak till Danne. ”Han. Var. I. Spanien. Det. Är. Därför. Han. Är. Så. BRUUUUN!”

       Alla började skratta. Även Ekman. Danne kvävde en impuls att klippa till Isak.

      ”Men FÖRST var han i AUSTRALIEN”, sa Pablo och höll upp ett finger i luften. ”Och eftersom det är VINTER där så blev han INTE SÅ BRUUUUN!”

      Fler skratt.

      ”Gör det inte för komplicerat nu”, sa Isak. ”Hans hjärna klarar inte av det.”

      ”Ja, han får ju trots allt specialhjälp i matten och engelskan”, sa Fredrik.

      ”Och i svenskan”, la Anders till.

      ”Han borde få specialhjälp i geografi också”, sa Isak. ”Eller gå i specialklass hela han!

      Danne kände hur det flammade till i huden, så arg var han.

       ”Fuck off!” sa han till Isak.

       ”Shit, han kan ju lite engelska ändå!” sa Pablo. ”Verkar som specialhjälpen fungerar!”

       Danne vände tvärt och började gå därifrån. Han visste inte om han gick för att leta upp en sten att kasta på nån av killarna – helst Isak – eller om han bara tänkte gå in på toaletten för att köra näven in i väggen. Tankarna rev sönder honom inombords, men han kunde ändå höra hur killarna viskade bakom hans rygg medan han gick.

       ”Danne, vänta!” ropade plötsligt Isak bakom honom.

       Danne stannade upp, bet ihop och drog ett djupt andetag genom näsan innan han vände sig om. Killarna satt kvar vid bordet och tittade på honom.

       ”Kom!” ropade Isak.

       ”Varför då?” sa Danne.

       ”Men kom hit och sätt dig!” sa Isak.

       ”Varför då?” upprepade Danne och kände hur osäkerheten kom krypande.

       ”Vi jävlas bara med dig”, sa Isak. ”För att vi är rövhål. Det vet du ju!” Han vände sig mot dom andra. ”Eller hur?”

       ”Ja”, instämde killarna.

       Danne suckade, vägde snabbt fram och tillbaka, men beslutade sig för att komma fram till dom igen.

       ”Här. Sätt dig”, sa Isak och visade honom en plats på den ena bänken, varpå Fredrik och Anders makade på sig. Danne tvekade nån sekund. Isak jävlades alltid med honom och var aldrig så där trevlig, varför han hade svårt att köpa den plötsliga vändningen i hans sätt. Men han såg på killgänget som oftast vände ryggarna till så fort han kom i närheten och som bara lät honom få vara med på ett hörn nån gång ibland. Och han visste att han ville få sitta vid deras bord. Vara en i gänget, en av dom som förstod exakt vad Ekman menade när han plötsligt gav dom en blick och ett hemlighetsfullt leende. Vara en av ”boysen”...

       Danne satte sig.

       ”Det är en sak vi skulle vilja fråga dig om”, sa Isak.

       ”Vadå?”

       ”Vi undrar bara om det är sant att din morsa -”

       ”Nä, Isak, lägg av”, avbröt Ekman.

       ”Vadå?” sa Isak och såg frågande på Ekman, som skakade på huvudet.

       ”Det är inte kul”, sa han.

       ”Men jag -”, började Isak.

       ”Nä, lägg ner. Okej?”

       En pinsam tystnad la sig över gruppen. Danne såg på dom, från Isak till Ekman, från Anders till Pablo och från Fredrik till Emanuel.

       ”Vadå?” undrade han.

       ”Nä, inget”, mumlade Isak och plockade upp sin telefon ur fickan.

       ”Men vadå?” sa Danne och stirrade på Ekman.

       ”Isak bara flamsar”, sa Ekman. ”Det är inget att bry sig om. Glöm det bara.”

       Danne såg på dom andra. Alla undvek plötsligt ögonkontakt med honom och det var fortfarande tyst. Ekman hade sänt ut ännu en signal och alla boysen var med på noterna. Alla utom han, eftersom han inte var en av Ekmans boys. Pablo började plötsligt tala om fotboll och alla hakade genast på ämnet. Danne försökte även han vara med i samtalet, men det gick inget vidare, för Isaks ord ekade gång på gång inne i hans huvud:

       ”Vi undrar bara om det är sant att din morsa -”

       ”Vi undrar bara om det är sant att din morsa -”

       ”Vi undrar bara om det är sant att din morsa -”

       ”Vi undrar bara om det är sant att din morsa -”

       Vad var det Isak ville veta om hans morsa och varför hade Ekman skyndat sig att stoppa honom? Och varför låtsades dom plötsligt som inget, fastän det ändå varit nåt?

       Är det sant att min morsa... vadå??????