...

5. "...att hon liksom... suger k*k och sånt. På stan."
På håltimman tog Danne en cigg med Johannes, ute i skogsområdet bakom skolan, där dom ibland orienterade på gympan. På grund av ett gräl i sjuan, undvek han numera rökhörnan bakom gympasalen. Efter att dom rökt klart, återvände dom till skolgården och satte sig vid bänkarna som hade utsikt över fotbolls- och basketplanen. Dom var egentligen inte särskilt intresserade av spelen som pågick därnere, men det kändes ändå bra att ha något att titta på medan dom satt. Johannes pratade om någon film han sett nyligen, men som vanligt talade han så osammanhängande och kom med så omständliga förklaringar att Danne inte orkade lyssna. Johannes brukade heller inte märka när Danne slutade lyssna. Han pratade så gärna ändå.
          Istället för att lyssna, funderade Danne på om Johannes kunde ha hört något av ryktena om hans morsa. Om killarna hade nämnt något för honom. För om han skulle fråga, skulle väl Johannes ändå svara? För dom var ju ändå polare. Eller ja, dom brukade åtminstone hänga med varandra på håltimmarna och sitta ihop på lektionerna. Och han hade ju varit hemma hos Johannes några gånger.
          Den enda i klassen han varit hemma hos.
          Så det gjorde väl dom till polare? Även om han hellre hade hängt med Ekman. Om valet varit hans.
          Danne övervägde för säkert tionde eller elfte gången i ordningen – han hade tappat räkningen efter tredje – om han skulle fråga. Men han måste ju. För annars skulle han bli galen.
        "Johannes", sa han. "Jag undrar bara... har du hört killarna i klassen säga nåt om... mig, eller om min morsa?"
          Johannes stirrade på honom. Han klippte förvirrat med blicken.
          "Va?" sa han.
          "Har dom andra killarna – Isak och Ekman och Fredrik och Pablo och dom – sagt nåt om min morsa, som du hört?"
          "Öh... asså... dom har väl liksom... inte pratat med mig om nåt sånt", sa Johannes och skruvade på sig.
          "Men du HAR hört nåt?"
          Johannes vred sig obekvämt, men svarade inte.
          "Men kan du säga vad fan dom har sagt?"
          Johannes dröjde någon sekund. Sedan tog han sats och sa:
          "Ja, men dom har liksom sagt att din mamma... ser ut som en slampa, eller att hon är som en slampa och så. Eller att hon liksom... suger kuk och sånt. På stan. Fast det bruka dom väl säga mer i sjuan, så jag vet inte om dom fortfarande -"
          Danne kände pulsen dåna i öronen.
          "Va fan... vadå, min mamma är en slampa...? Va fan snackar du om?"
          "Eller jag vet inte. Det kanske inte var så dom menade?"
          "Vadå, inte så dom menade? Säger dom att hon suger kuk på stan?"
          "Jag vet inte", sa Johannes hjälplöst.
          "Hur fan skulle dom annars mena det? För det är det dom har sagt, eller?"
          "Typ..." mumlade Johannes.
          "Men det är inte sant!" sa Danne hårt. "Fattar du? Inte ett jävla ord är sant!"
          "Nä..." sa Johannes.
          "Om du säger det här till nån, så kommer jag fan slå dig!"
          "Ja..." sa Johannes.
        Danne reste sig häftigt upp och gick in skolan. Han var så arg att han inte kunde andas. Han slet upp dörren till toaletten och smällde igen den efter sig. Han gick fram och tillbaka utanför toalettbåsen. Försökte få kontroll över sin andning igen, men han hyperventilerade nu oregelbundet.
          ”Danne, vänta!” hade Isak ropat.
          ”Men kom hit och sätt dig!” hade han sagt.
          ”Det är en sak vi skulle vilja fråga dig om”, hade han sagt.
          ”Vi undra bara om det är sant att din morsa -”
          … är som en slampa och suger kuk på stan?
          Han såg Isaks ansikte framför sig och drämde knytnäven in i väggen. Toalettbåset vinglade till och det lät som att något knäcktes...
4. Rykten
Han hade grubblat hela natten och hela morgonen, utan att komma fram till vad det kunde tänkas vara för rykten som spreds om hans morsa på skolan. Han hade knappt bott ett år i området och hans morsa hade väl knappast något att göra med någon där. Hon var inte aktiv i föräldraföreningen eller någon av dom andra föreningarna som föräldrarna kunde tänkas vara aktiva i. Hon gick bara på dom skolgrejer som hon var absolut tvungen att gå på och undvek allt annat. Hon jobbade inne i stan och dom hon umgicks med höll också till där. Inte här ute. Vad han visste, i alla fall. Så folk kunde väl inte veta något om henne här? Så varför skulle det då gå rykten?
          Eller hade det bara varit som Ekman sagt? Att Isak bara flamsat. Att dom jävlades. För att dom var rövhål? Men varför hade då Ekman avbrutit Isak med sådan skärpa? Och varför hade han sagt ”Det är inte kul” när Isak undrat varför han blivit avbruten?
          Uppenbarligen gick det ju rykten. Rykten som, enligt Ekman, inte var kul. Rykten som det, enligt Ekman, var bäst att han skulle slippa ta del av...
          Frågan var bara vilka?
3. "Vi undra bara om det är sant att din morsa -”
Danne såg dom på avstånd. Dom hade valt bänkarna som stod längst bort på skolgården, borta vid grusplanen där dom ibland spelade fotboll, eller körde friidrottsövningar på gympan. Ingen av dom hade hälsat på honom vid morgonsamlingen. Nu satt dom där och snackade om vad dom haft för sig under sommaren; Ekman i mitten, Isak, Anders och Pablo i den närmsta cirkeln runt honom, Fredrik och Emanuel på var sida om dom. Det var prat och skratt, då han kom fram. Fastän både Isak, Pablo och Emanuel la märke till honom, sa dom inget. Dom bara fortsatte sitt samtal. Danne ställde sig framför Ekman och sa:
          ”Tja!”
          Ekman lyfte blicken från dom andra och såg på honom.
          ”Tja”, sa han.
          ”Ville du nåt?” undrade Isak.
          ”Läget?” frågade Danne.
          ”Läget är bra”, sa Ekman leendes. ”Eller vad säger ni, boys?”
           Han såg på dom andra och Danne märkte hur något skiftade i deras ansiktsuttryck – som om Ekman sagt något till dom genom sin blick, som endast ”boysen” kunde uppfatta. Killarna log och nickade.
           ”Jo, det är bra”, sa Pablo.
           ”Jävligt bra, faktiskt”, sa Isak. Hans ton var lika vass som den varit genom hela sjuan.
           ”Som du hör så är det bra med oss”, konstaterade Ekman och vände sig mot Anders för att fortsätta deras samtal.
           ”Jag hörde att du va i Australien”, avbröt Danne och fixerade Ekman med blicken.
           ”Jaha?” sa Ekman.
           ”Så det är därför du är så brun, va?”
           ”Nä”, sa Ekman och började skratta. ”Det är i vinter i Australien just nu.”
           Dom andra killarna började också skratta. Danne såg på dom.
            ”Vadå vinter?” sa Danne. ”Det är ju sommar!”
           ”Här, ja!” sa Ekman. ”Men där nere är det vinter nu. Klimatet är tvärtom.”
           Danne stirrade dumt på honom. Han visste inte om Ekman drev, men eftersom dom andra killarna hånflinade så måste det ju betyda att Ekman jävlades med honom.
           ”Haha, va kul!” sa han irriterat.
           ”Jag skojar inte”, sa Ekman, men han log brett och bytte några snabba blickar med Isak, Anders och Pablo som flinade tillbaka. Danne visste inte vad han skulle säga.
           ”Vadå, visste du inte det, eller?” sa Isak. ”Har du ingen koll på världen, eller?”
           ”Som om det kan va vinter och sommar samtidigt”, protesterade Danne och killarna skrattade ännu mer. ”Du är ju jättebrun”, sa han till Ekman. ”Hur kan du va så brun om det varit vinter där du var?”
           ”Vi var i Spanien några dar också”, förklarade Ekman. Han gav honom ett kort leende och vände sig sedan om mot dom andra.
           ”Förstår du?” sa Fredrik till Danne. ”Han. Var. I. Spanien. Det. Är. Därför. Han. Är. Så. Bruuuuun!”
           Alla började skratta igen. Även Ekman. Danne kvävde en impuls att klippa till Fredrik.
           ”Men FÖRST var han i Australien”, sa Pablo och höll upp ett finger i luften. ”Och det är därför han INTE var så bruuuun!”
           Fler skratt.
          ”Gör det inte för komplicerat nu”, sa Isak. ”Hans hjärna klarar inte av det.”
          ”Ja, han får ju trots allt specialhjälp i matten och engelskan”, sa Fredrik.
          ”Och i svenskan”, la Anders till.
          ”Han borde få specialhjälp i geografi också”, sa Isak. ”Eller gå i specialklass hela han.”
           Danne kände hur det flammade till i huden, så arg var han.
          ”Fuck you!” sa han till Isak.
          ”Shit, han kan ju lite engelska ändå!” sa Pablo. ”Verkar som specialhjälpen fungerar!”
          Danne vände tvärt och började gå därifrån. Han visste inte om han gick för att leta upp en sten att kasta på någon av killarna – helst Isak – eller om han bara tänkte gå in på toaletten för att köra näven in i väggen. Tankarna rev sönder honom inombords, men han kunde ändå höra hur killarna viskade bakom hans rygg medan han gick.
          ”Danne, vänta!” ropade plötsligt Isak bakom honom.
          Danne stannade upp, bet ihop och drog ett djupt andetag genom näsan innan han vände sig om. Killarna satt kvar vid bordet och tittade på honom.
          ”Kom!” ropade Isak.
          ”Varför då?” sa Danne.
          ”Men kom hit och sätt dig!” sa Isak.
          ”Varför då?” upprepade Danne och kände hur osäkerheten kom krypande.
           ”Vi jävlas bara med dig”, sa Isak. ”För att vi är rövhål. Det vet du ju!” Han vände sig mot dom andra. ”Eller hur?”
           ”Ja”, instämde killarna.
            Danne suckade, vägde snabbt fram och tillbaka, men beslutade sig för att komma fram till dom igen.
           ”Här. Sätt dig”, sa Isak och visade honom en plats på den ena bänken, varpå Fredrik och Anders makade på sig. Danne tvekade någon sekund. Isak jävlades alltid med honom och var aldrig så där trevlig, varför han hade svårt att köpa den plötsliga vändningen i hans sätt. Men han såg på killgänget som oftast vände ryggarna till så fort han kom i närheten och som bara lät honom få vara med på ett hörn någon gång ibland. Och han visste att han ville få sitta vid deras bord. Vara en i gänget som förstod exakt vad Ekman menade när han plötsligt gav dom en blick och ett hemlighetsfullt leende. Vara en av ”boysen”...
            Danne satte sig.
            ”Det är en sak vi skulle vilja fråga dig om”, sa Isak.
            ”Vadå?”
            ”Vi undra bara om det är sant att din morsa -”
            ”Nä, Isak, lägg av”, avbröt Ekman.
            ”Vadå?” sa Isak och såg frågande på Ekman, som skakade på huvudet.
            ”Det är inte kul”, sa han.
             ”Men jag -” började Isak.
             ”Nä, lägg ner. Okej?”
             En pinsam tystnad la sig över gruppen. Danne såg på dom, från Isak till Ekman, från Anders till Pablo och från Fredrik till Emanuel.
            ”Vadå?” undrade han.
            ”Nä, inget”, mumlade Isak och plockade upp sin telefon ur fickan.
            ”Men vadå?” sa Danne och stirrade på Ekman.
            ”Isak bara flamsar”, sa Ekman. ”Det är inget att bry sig om. Glöm det bara.”
             Danne såg på dom andra. Alla undvek plötsligt ögonkontakt med honom och det var fortfarande tyst. Ekman hade sänt ut ännu en signal och alla ”boysen” var med på noterna. Alla utom han, eftersom han inte hörde till Ekmans ”boys”. Pablo började plötsligt tala om fotboll och alla hakade genast på ämnet. Danne försökte även han vara med i samtalet, men det gick inget vidare, för Isaks ord ekade gång på gång inne i hans huvud:
            ”Vi undra bara om det är sant att din morsa -”
            ”Vi undra bara om det är sant att din morsa -”
            ”Vi undra bara om det är sant att din morsa -”
            ”Vi undra bara om det är sant att din morsa -”
            Vad var det Isak ville veta om hans morsa och varför hade Ekman skyndat sig att stoppa honom? Och varför låtsades dom plötsligt som inget, fastän det ändå varit något?
            Är det sant att min morsa... vadå??????