...

25. Vi sysslar inte med välgörenhet

 ”Jag liksom satte mig snett för att jag blev så överraskad av bollen och då kände jag hur nåt knäcktes i foten. Eller om det var här i knät, kanske?” förklarade Marika för Pablo och Anna Sörberg, medan laget samlades på basketplanen.

           ”Och trots det står du här  – på ditt brutna ben”, sa Vera imponerat. ”Du är en riktig krigare, Marika!”

           ”Tack!” sa Marika.

       Dom övade passningar och slag tills Pierre avgjort att den andra matchen var avklarad. Isaks lag hade förlorat igen, med tre poäng (för den här gången hade han haft klassens andra stora sportfåne Fredrik som motståndare) och han var på riktigt dåligt humör.

       ”Varför tramsar ni bara? Det är väl ingen fucking lekskola, det här?!” gnällde han med en sur blick på Johannes, Nicolas, Timbot och Lisa.

       ”Jag tänkte som avslutning att vi övar på slag över nätet”, sa Pierre som inte hört Isaks kommentar. ”Och då kör vi hela klassen, delad i två lag.”

       Pierre började dela in klassen i två halvor, där han konsekvent såg till att splittra de vanliga kompisgängen – i den mån det gick. Anders och Ekman hamnade i samma lag, medan Pablo hamnade med Isak på andra sidan.

        ”Danne, du kan gå över till den sidan”, sa Pierre och pekade på Anders och Ekmans halva. Danne sprang ivrigt fram.

        ”NU TAR VI DOM, MANNEN!” ropade han till Ekman och dunkade honom i ryggen som om dom vore boys med varandra.

        ”Vi kör inte match längre, vi ska bara öva på slag”, sa Ekman och drack ur sin vattenflaska. Han vände Danne ryggen och räckte vattnet till Anders. ”Vill du ha, eller?”

       ”JAG TAR GÄRNA EN SKVÄTT”, sa Danne innan Anders hunnit svara och tog flaskan ur Ekmans hand. Han halsade en djup klunk. ”Fan, va gött!” frustade han och räckte flaskan tillbaka till Ekman. Men Ekman var inte intresserad.

      ”Behåll den”, mumlade han och flyttade sig några steg från Danne.

      ”Tack, va schysst!” sa Danne och dunkade återigen Ekman i ryggen.

       Anders såg på Danne. Hur trög och idiotisk fick man va, egentligen?

      ”No offense, men jag tror inte Ekman vill dela bakterier med dig”, sa han till Danne.

      Ekman brast i skratt.

      ”Anders...!!” sa han och la armen om Anders axlar.

      ”Va?” sa Danne och såg förvirrat på dom. ”Vad menar du?”

      ”Han fattar inte”, konstaterade Anders till Ekman och höjde på ögonbrynen. Ekmans flin växte. Han klappade Anders axel.

       ”My gosh! Kom vi ställer oss här borta!” sa han och drog Anders med sig. Dom tog följe till andra planhalvan, men Danne fattade tydligen inte vinken. Han följde efter.

       ”Fan, jag behövde verkligen en ny vattenflaska till gympan – min gamla gick ju precis sönder!” babblade han bakom deras ryggar.

       ”Jag har aldrig sett dig med vattenflaska på gympan förut”, sköt Anders in. Det var sant: Danne brukade alltid springa ut till omklädningsrummet för att dricka vatten när han blev törstig. Men nu ljög han och överdrev, så där som han alltid brukade göra när Ekman var i närheten.

       ”Skönt att man har polare som dig, Ekman!” fortsatte Danne.

       ”Jag sa att det var okej – du behöver inte spendera resten av dan med att tacka mig”, sa Ekman över axeln.

       ”Va skrattar DU åt?” frågade Danne Anders, som fått ett skrattanfall.

       ”Skönt att man har polare som dig, Ekman!” härmade Anders och skrattade igen. ”Jag är ledsen att behöva tala om det för dig, Danne, men Ekman och du –”

      ”Öh... pratade jag med DIG, eller?” snäste Danne tillbaka innan Anders hunnit avsluta meningen. ”Skulle INTE tro det!”

      Dannes tonfall irriterade Anders, men han visste att han hade övertaget.

      ”Synd då”, svarade han. ”För Ekman är ju i alla fall inte intresserad av vad du har att säga. Som vanligt!”

      Dannes blick svartnade genast, men Ekman log och stötte till Anders i sidan. Anders såg överlägset på Danne. Det är Ekman och jag – och du kommer ALDRIG få va med! tänkte han belåtet.

 
       ”Måste jag köra med Nicolas igen?” ropade Isak från andra sidan nätet, då Pierre meddelade att Nicolas skulle spela på den sidan.

       ”Vi kan ta Nicolas”, skyndade sig Ekman att säga innan Pierre hunnit tillrättavisa Isak.

       ”Okej, fast då blir ni ju två extra på er sida”, sa Pierre.

       ”Vi tar Nicolas, så kan dom få Danne”, sa Anders och blinkade till Ekman.

       ”Nä, jag spelar hellre här!” sa Danne och såg vansinnig ut.

       ”Men du hörde väl vad Pierre sa?” sa Ekman. ”Vi blir för många.”

       ”Ja, över till andra sidan med dig”, sa Anders.

       ”Har du problem, eller?” fräste Danne mot Anders. ”Jag var här först, så då får dom spela med Nicolas som det var tänkt från början!”

       ”Men vi spelar hellre med Nicolas än med dig”, sa Anders och han visste precis vilken grov förolämpning det var att säga att dom hellre hade klassens sämsta spelare i sitt lag än Danne.

      ”Hur länge ska killarna få hålla på och tjafsa om laguppställningen?” frågade Vera.

      ”Tills Danne fattar att vi inte vill ha han i vårt lag. Vi sysslar inte med välgörenhet”, sa Anders och blev överraskad av hur stöddig han lät. Men nåt annat som också överraskade var den våldsamma knuff Danne gav honom. Hade inte Ekman stått bredvid och hunnit ta emot honom, hade han åkt ner i marken.

      ”Va fan håller du på med, jävla horunge?” hörde Anders sig själv säga och såg hur Danne tog ny sats till att anfalla honom. Men Pierre reagerade blixtsnabbt och blockerade Dannes väg.

      ”Nu lägger ni av!” röt han. ”Och Anders, vad är det för ett språk du har? Du ber Danne om ursäkt – NU på en gång!”

      Anders hade aldrig sett Pierre så arg förut.

      ”Men han flög ju på Anders”, hörde han Pablo och Isak säga från andra planhalvan.

      ”Ja, det var ju HAN som knuffade MIG!” sa Anders.

      ”Men det var DU som provocerade fram den där knuffen”, sa Pierre.

      ”Jaja, förlåt då”, sa Anders till Danne efter en stund. Men trots hans ursäkt verkade det inte vilja bli nån fortsättning på spelet. Istället sa Pierre:

       ”Vet ni vad? Jag tror vi bryter där. Ni kan gå in och duscha, allihop.”

       Klasskamraterna såg tafatt på varandra under några sekunder, men började sedan långsamt röra sig i riktning mot gymnastiksalen. Anders skulle precis börja gå han också, då Pierre plötsligt hejdade honom.

      ”Anders, du kan stanna kvar.”

      Anders vände sig om. Pablo, Isak och Ekman stannade upp.

      ”Jag vill snacka med dig”, sa Pierre.

      ”Men jag bad ju om ursäkt”, sa Anders.

      ”Jo, men jag vill ändå snacka med dig om din attityd – och ditt språkbruk.”

      ”Är det inte orättvist att Danne får gå efter hur han betedde sig?” ville Isak veta, men Pierre ignorerade hans inpass.

       Ekman gick fram till Pierre.

       ”Jag vet att vi tog det lite för långt idag”, sa han och det där kloka, vuxna tonläget som brukade komma fram då han snackade med äldre personer hördes i hans röst. ”Jargongen blir ju rätt hård ibland, oss killar emellan. Men vi menar ju inget illa, egentligen. Även om det ibland låter så. Du minns väl hur det var när du gick i skolan?”

       Ekman var Pierres absoluta favorit, vilket han var väl medveten om. Och nu tänkte han använda sig av den favoriseringen för att backa en av sina killar, tänkte Anders. Men Pierre var svårflörtad den här gången.

       ”Det är bra, Adam. Men Anders jargong och beteende strider HELT mot den här skolans principer. Och då spelar det ingen roll om han menade det som ett skämt – speciellt när den som blev drabbad inte tog det som ett skämt.”

        På det kunde Ekman inte svara. Han och dom andra killarna gav med sig och återvände istället till omklädningsrummet, medan Anders fick hjälpa Pierre att plocka ihop bollar och nät.

        I väntan på sin utskällning...