...

24. Volleyboll
På tisdagens gympalektion fick C-klassen spela volleyboll nere på grusplanen. Eftersom Zahraa blivit förkyld, kunde klassen delas in i tre jämna lag med en avbytare vardera. Lagen möttes i omgångar, där två av dom utkämpade en duell mot varandra, medan det tredje fick öva på slag vid sidan av planen i väntan på sin tur.

          Anders hamnade i samma lag som Pablo, Ekman, Vera, Ellinor, Marika och Anna Sörberg. Den här omgången mötte dom Isaks lag, som utöver honom bestod av Timbot, Nicolas, Johannes, Lisa, Kajsa och Tanya.

          ”Varför måste JAG ha alla losers i mitt lag?” suckade Isak till Kajsa och Tanya, som var dom enda utöver honom själv som var någorlunda atletiska i hans lag.

          Spelet gick igång och Pablo var den första att serva.

          ”Nu skärper ni er!” beordrade Isak sina lagkamrater och kastade sig sedan fram mot nätet för att parera slaget. Bollen gick några turer över nätet innan Ekman dunkade ner den på den andra planhalvan, precis så att Timbot missade den. Ställningen var 1-0. Isak var förbannad. Men spelet fortsatte.

          "Ekman, skjut mot Nicolas!" ropade Pablo. "Han lär ju missa!"

          Ekman höll upp pekfingret åt Pablo och gav honom en blick.

          "Okej, förlåt", sa Pablo.

          Ekman servade och bollen for med ursinnig fart rakt emot Johannes, som skrämt lyfte händerna för att fånga, men missade. Pablo och Anders jublade och resten av deras lag började applådera.

 

          "Men jag sa ju åt dig att hålla koll på bollen!" fräste Isak åt Johannes. "Du får ju ta det här på allvar, fattar du väl?!"

          Johannes stirrade dumt på Isak och skruvade sig besvärat. Han mumlade tafatt, men fick inte fram nån ursäkt.

          "Va, vad mumlar du för skit?" sa Isak.

          Men Pierre reagerade i Johannes ställe.

          "Isak, det här är inte VM i volleyboll, så du kan tagga ner vinnarskallen ett par snäpp. Okej?"

          Hade det varit nån av dom andra lärarna hade Isak förmodligen börjat käfta emot, men eftersom det var Pierre svalde han irritationen och nickade.

          ”Men, åh!!” stönade Ellinor från baklinjen. ”Killarna låter ju inte oss va med alls!”

          ”Ja! Adam låter inte oss tjejer få nån boll, Pierre!” sa Vera. ”Han har till exempel inte passat till Anna och Marika en enda gång!”

           Alla som kände Vera visste att hon älskade att retas med Ekman. Medan dom andra tjejerna i klassen blev irriterade på riktigt över den aggressiva och tävlingsinriktade spelstilen som killarna brukade driva upp på gympalektionerna, klagade Vera mest för att hon tyckte det var kul. Efter att hon sagt ifrån vände hon sig med ett retsamt flin mot Ekman och formade en luftkyss med läpparna åt honom, medan Pierre sa:

          ”Adam, se till så att dom andra också får va med i spelet.”

          ”Självklart!” svarade Ekman med en nick. Han pekade ett diskret fuck you till Vera och skruvade sedan bollen snett bakåt mot Anna Sörberg – som överraskat försökte fånga den. Bollen studsade runt i hennes armar och flög sedan ner på marken. Flera i klassen började gapskratta. Ekman vände sig om mot sina lagmedlemmar, så att Pierre inte kunde se hans ansikte och sa med sträng röst:

          "Lägg ner! ALLA ska få va med i spelet!"

          Han flinade hånfullt då han sa det och blinkade åt Anders och Pablo, som tvingades pressa händerna för sina munnar och titta bort, så att Pierre inte skulle märka att dom skrattade.

          Spelet fortsatte och Isak lyckades dra in sitt lags första poäng. 2-1. Men Anders, Pablo och Ekman kompenserade och drog in 3-1. Anna Sörberg servade och drog in bollen i nätet. 3-2. Pablo parerade Tanyas serve från andra sidan och Isak missade precis bollen. 4-2. Spelet fortsatte, men bollen hölls i luften genom passningar och slag över nätet och ingen drog in några nya poäng.

          ”Adam låter FORTFARANDE inte Marika få nån boll”, retades Vera.

          ”DU kan få boll!” sa Ekman och smashade bollen hårt mot henne. Men trots att Vera inte tog spelet på allvar, hade hon ändå ett perfekt bollsinne. Hon parerade skickligt smashen så att den sköts iväg i en annan riktning.

          ”Marika, ta emot!” ropade hon.

          ”Va?” hann Marika säga innan bollen träffade henne i sidan. Marika tumlade baklänges och tog sig för magen. Hon klev av planen och satte sig ner på marken.

          ”Oj! Hur gick det?” sa Pierre skyndade sig fram till henne.

          ”Jag tror nåt är brutet”, sa Marika osäkert och kände med båda händerna över kroppen. Pierre satte sig på huk bredvid henne och såg avvaktande på medan Marika undersökte sig själv i jakt på eventuella benbrott.

          ”Det är ju viktigt att du hänger med i spelet och tittar på oss andra”, tröstade Vera. ”Vi är ju ett lag och gör det här tillsammans. Vi räknar ju med dig, Marika! Eller hur, Pierre?”

          Men Pierre avböjde att kommentera. Istället frågade han:

         ”Gör det väldigt ont i revbenen, eller?”

         ”Nä, men i benet”, sa Marika och klämde på sin ena vad.

         ”Men det var ju HÄR du blev träffad”, sa Pierre och pekade mot hennes revben.

         ”Ja, fast jag fick ont i benet när jag satte mig ner”, sa Marika.

         ”Vi kanske ska byta lag?” föreslog Vera och Pierre höll med henne. Duellen bröts och det andra laget kom in för att möta Isaks lag. Duellen hade slutat med 4-3.

         ”Tack för det”, sa Ekman till Vera, medan dom gick bort till basketplanen för att öva passningar.

         ”Blev du arg, sötnos?” sa Vera.

         ”Vi hade fått 4-1 om du inte sabbat spelet med massa bullshit”, sa han.

         ”Åh nej, vad synd!” retades hon tillbaka och klappade honom tröstande på ryggen. Ekman skakade på huvudet och fnös. Förmodligen var det inte på grund av spelet som Ekman var så irriterad på henne, gissade Anders. Det hade säkert mer att göra med den där dejten Vera fixat åt Nina dagen innan.

          Med Söt-Samuel från Högsboskolan.

          Vera och Nina hade kommit tillbaks från Espresso House med blossande kinder och snackat exalterat med varandra resten av skoldagen. Och Ekman hade fått nåt mörkt i blicken, som inte riktigt velat släppa trots de 24 timmar som hunnit passera...