...

23. Önskar jag hade polare att jamma med

Isak och Pablo babblade på som vanligt i matkön, men Ekman var märkligt tyst. Anders undrade om han ockuperades av samma tankar som han själv.

          Nina på dubbeldejt med den där Samuel...?

          ”Han såg bra ut”, prövade Anders och Ekman tände genast till:

          ”Vem?”

          ”Samuel”, sa Anders och såg på Ekman. Dom tyckte om henne båda två och brukade slåss om hennes uppmärksamhet. Om Nina nu skulle bli intresserad av Samuel, skulle det ju slå mot dom bägge.

          ”Kanske det”, sa Ekman och ryckte på axlarna. ”Men Nina brukar ju inte falla för sånt. Hon gillar killar med lite mer substans än så.”

          Han slängde upp en skopa sallad på sin tallrik, tog sin bricka och lämnade matkön.

          ”Var drog Ekman?” undrade Isak, medan Anders och Pablo fyllde sina mjölkglas. Killarna såg sig om i matsalen och upptäckte honom borta vid ett av hörnborden. Han stod och pratade med Peter, som i vanlig ordning valt ett eget bord. Killarna såg förvånat på varandra och närmade sig långsamt.

          ”Jag hade ingen aning om att du hade så ball röst”, hörde dom Ekman säga till Peter. ”Du var lätt bäst av alla.”

          ”Tack”, sa Peter enkelt. Om han blev så där barnsligt glad som dom flesta andra blev när Ekman gav dom beröm, var han duktig på att dölja det.

          Ekman noterade i ögonvrån att killarna närmade sig och ställde därför ner sin bricka mitt emot Peters och satte sig vid bordet. Anders såg hur Isak och Pablo stannade upp. Ekman hade aldrig satt sig med Peter förut och Peter brukade själv undvika kontakt med dom andra i klassen. Något tveksamt satte dom sig vid samma bord. Fast på ytterkanten, på ett betryggande avstånd från Peter, som dom visste så lite om.

          ”Vad var det för nåt du sjöng?” fortsatte Ekman. Peter nämnde ett namn som Anders aldrig hört förut och plockade fram sin telefon. Han scrollade och klickade på skärmen och räckte sedan en av sina hörlurar till Ekman.

          ”Spelar du i nåt band, eller?” undrade Ekman medan han lyssnade från Peters lur.

          ”När jag bodde inne i stan”, sa Peter. ”Nu åker jag mest in och kollar på andra band.”

          ”Så ni har lagt ner?”

          ”Vi har lagt det på is. Men vi ses väl ibland och jammar för att det är kul.”

          ”Fan, vad soft”, sa Ekman. ”Önskar jag hade polare att jamma med, men jag känner ingen som är intresserad av att spela nåt...”

          ”Förutom fotboll, menar du?” sa Peter och log plötsligt, Peter som alltid var så gravallvarlig och vuxen och seriös – och aldrig brukade le. Ekman började flina.

          ”Touche!” sa han och skrattade.

          Anders bytte en blick med Pablo. Ekman hade aldrig berättat för honom att han ville spela i band och på Pablos förvånade blick kunde han läsa att Pablo inte heller tagit del av det önskemålet. Ekman och Peter fortsatte diskutera olika artister och band. Tydligen hade dom vissa gemensamma favoriter. Anders, Isak och Pablo såg frågande på varandra, för det verkade plötsligt på Ekman som att han brukade lyssna på massa grejer som han aldrig tidigare nämnt eller spelat för dom. Sådant som Peter tydligen också gillade. Deras samtal fortsatte. Ekman visade saker i sin telefon och räckte sina hörlurar till Peter. Dom verkade komma bättre och bättre överens, ju längre deras samtal pågick.

          Isak och Pablo började – ironiskt nog – prata fotboll, fast något tafatt, för dom sneglade hela tiden mot Ekman och Peter – som i komplett oförstånd. Hur tusan hade dom två funnit varandra? Och Ekman gjorde ingen ansats till att bjuda in dom i sitt och Peters samtal.

          Anders var lika förvånad som dom, men han stördes alltför mycket av tankarna på hur Nina satt och åt sallad och levainbröd med den där Samuel-figuren borta på Espresso House, för att orka bry sig om vad Ekman och Peter snackade om.

          För troligtvis var det väl bara så här Ekman försökte distrahera sig själv från att grubbla på Nina? Hänga en stund med den annars så mystiska Peter, som tydligen hade haft band en gång i tiden fastän han bara var fjorton och som kunde sjunga brallorna av vem som helst, när han inte gick runt och var tyst...

          ”Hänger du med ut?” ville Isak veta, så snart han och dom andra käkat klart.

          ”Gå ni. Jag möter upp er sen”, sa Ekman utan att ens lyfta blicken från det YouTube-klipp Peter visade honom på sin telefon.

          ”O...kej...?” svarade Isak och nu stirrade han på Anders och Pablo med en blick som om Ekman just bett dom dra åt helvete. Föredrog han verkligen – på största allvar – att sitta kvar med konstiga Peter och snacka musik, framför att hänga med dom? Som varit hans närmsta och trognaste vänner sedan... typ, evigheter...?!

          Det verkade inte bättre...