...

21. Är han ens i målbrottet?

”Jaha, vem ska vi ta nu?” undrade Ullis. ”Tim, kanske?”

         Tim gick lydigt fram.

         ”Vad ska jag sjunga? Jag kan inga låtar”, sa han.

         ”Nåt kan du väl? Blinka lilla stjärna går bra om inte annat”, sa Ullis.

         Timbot, som annars var programmerad för att ta toppbetyg i alla ämnen, visade sig sakna inbyggd Auto-Tune och var lika tondöv som en robot.

         ”Hmm”, sa Ulla-Gerd fundersamt. ”Kanske bäst att vi tar nån av tjejerna nu?”

         Tjejerna gick upp, en efter en. Zahraa sjöng på utrikiska och förklarade sedan för Ullis att det var en traditionell arabisk ballad. Nina, Elena, Vera, Dessie, Kajsa och Ellinor – alla sjöng dom helt okej och vissa av dom ganska bra. Det märktes tydligt att dom var mer vana vid sång jämfört med killarna. Den som sjöng bäst visade sig vara Tanya, som till och med fick applåder efter sitt framträdande.

         ”Wow! Skön R&B-känsla, hörru du!” sa Ullis och gjorde några märkliga dance moves med armarna. ”Kan vi få en kille, igen? Peter, kanske?”

          Peter nickade och gick fram. Han var den första i klassen som lossade micken från stativet. Han backade bakåt mot väggen, slöt ögonen och tog ett djupt andetag. Han började trampa en takt mot golvet och knäppa rytmiskt med fingrarna.

         ”Ska han meditera, eller?” viskade Isak med ett elakt flin till Anders och Pablo.

         Peter öppnade munnen och sjöng. Anders spärrade förvånat upp ögonen. Inte för att han visste vad han hade förväntat sig från Peter, men inte det här. Det var något på engelska som Anders aldrig hört förut, men det lät verkligen... vackert, i brist på ett bättre ord. Det var något med känslan och nerven i Peters röst som rörde Anders, sättet han gled upp i falsett och ner i djupa bastoner som framkallade rysningar. Han sjöng så mjukt och återhållsamt, men då och då klämde han plötsligt i med en styrka som överraskade totalt. Han gungade fram och tillbaka medan han sjöng, i takt med rytmen från trampet och dom knäppande fingrarna. Anders märkte plötsligt att Ekman smugit sig fram till honom. Han la en hand på Anders axel och viskade:

         ”Fuck, han är bra, ju! Riktigt jävla bra!”

         Isak skruvade irriterat på sig och Anders gissade att han var sur för att Peter inte hade drattat på arslet inför hela klassen – något som Isak förmodligen hade hoppats på.

         Peter slutade sjunga och satte tillbaks micken i stativet. Anders förvånades över att ingen applåderade, så som dom gjort när Tanya sjungit sin sång, vilket troligtvis berodde på att Peter saknade vänner i klassen och inte hade gjort några ansträngningar för att förändra den saken. Men Ullis verkade i alla fall mer än nöjd.

        ”Det där var fint, Peter. Riktigt snyggt, faktiskt. Det känns som att du hade en hel tanke bakom ditt framträdande. Vi kanske får ordna så du -”, Ullis kollade snabbt sin fusklapp igen, ”- och Tanya kan sjunga en duett vid nåt tillfälle?”

        Peter nickade bara och smackade lätt med tungan, som för att bekräfta att han hört vad hon sagt. Han gick tillbaks och ställde sig borta i hörnet.

        ”Jaha, ska vi låta Nicolas sjunga?” sa Ullis. ”Varsågod, Nicolas. Micken är din!”

        Nicolas såg livrädd ut, men gick ändå fram. Väl framme vid mickstativet frös han till is och blev ståendes där. Alla väntade.

        "Men kom igen då, Nicolas!" ropade Isak och Fredrik klappade i händerna och busvisslade.

        "Ja, kom igen nu!" sa Vera. "Vi vill höra dig sjunga!"

        Men Nicolas förblev tyst med blicken ihärdigt fästad mot golvet.

        ”Är han ens i målbrottet?” undrade Dessie och någon skrattade.

        ”Nej, det är han inte”, bekräftade Isak.

        Även om Nicolas aldrig snackade med någon i klassen, så hade alla noterat att han var den ende av killarna som inte kommit i målbrottet. Kanske var det just därför han inte vågade sjunga för dom andra? tänkte Anders.

         Hans egen röst hade förändrats redan under höstterminen i sjuan.

         Ekman, Isak, Fredrik och Pablo hade varit i målbrottet innan högstadiet hunnit börja.

         För Danne och Emanuel hade det börjat under våren och Johannes och Timbot hade kommit tillbaka efter sommaren med mörkare röster som bröts och gick upp i falsett i var och varannan mening.

         Peter hade ju inte börjat i klassen förrän i påskas – under bild- och formgivningskursen – så ingen hade hört honom sjunga en ton förrän idag. Men hans röst hade i alla fall varit manlig redan då.

         Det var bara Nicolas som aldrig verkade komma i puberteten. Som var dömd att ha en barnslig och ljus liten röst för resten av livet...

         "Nicolas, Nicolas, Nicolas!" ropade klasskamraterna i kör.

         "Men han måste väl inte sjunga om han inte vill?" avbröt Ekman. Han såg argt på dom andra i klassen, som genast tystnade och sedan vände han sig frågande om mot Ullis.

         "Jo, men det är väl klart att alla ska vara med och sjunga", tyckte Ulla-Gerd.

         "Men då kan han väl sjunga bara för dig då, så kan vi andra gå ut och pröva instrumenten, eller nåt", föreslog Ekman.

         "Han tycker ju uppenbarligen att det här är jobbigt", la Nina till. ”Då behöver man väl inte förnedra honom ytterligare genom att tvinga honom att sjunga inför hela gruppen?” 

         Fanns det någon i klassen som Danne hatade mer än Isak, så var det Nicolas. Han var töntig, ful och lättskrämd – och ingen skulle med bästa vilja kunna protestera mot att han var klassens största mes. Men trots det skulle Ekman och Nina alltid försvara honom – något dom gjort ända sedan den där grejen i sjuan...

         … och det var inte rättvist att Ekman ställde sig längst bak och kollade sin telefon när Isak, Pablo och Fredrik pikade och förlöjligade honom, för att sedan kliva fram och ryta ifrån så fort det där lilla äckliga krypet Nicolas fick sig sin välförtjänta del.

 

         Det blev som Ekman och Nina föreslagit. Ulla-Gerd skickade ut resten av klassen ur sångrummet, där de istället fick testa på instrumenten i ensemblerummet, medan Nicolas fick provsjunga ensam för Ullis.

          Med sin pipiga barnröst.

         Och slippa undan klassens hat och hån.

         Det var fan inte rättvist, tänkte Danne.