...

20. Jag vill att alla går fram och sjunger varsin sång

"Mitt namn är Ulla-Gerd. Men ni kan kalla mig för Ullis", sa den nya musikläraren.

         "Ullis", upprepade Vera och flera av tjejerna började fnissa.

         "Ullis, ja", bekräftade den nya musikläraren och nickade glatt.

Det var årets första musiklektion. Skolan hade bestämt att de estetiska ämnena musik samt bild- och formgivning skulle vara fördelade på en termin vardera under läsåret, liksom trä- och syslöjden. Därför hade klass 8C musik på höstterminerna och bild på vårterminerna.

       ”Idag vill jag att vi lär känna varandra, både personligt och musikaliskt”, sa Ulla-Gerd, som egentligen ville kallas för Ullis. ”Jag har med mig en fusklapp med allas namn på!”

      Hon viftade med ett A4 där allas porträttfoton fanns uppradade.

      ”Och en av dom mest basala grunderna i att utöva musik är ju att...”, Ulla-Gerd/Ullis gjorde en dramatisk konstpaus, ”... SJUNGA! Och det, mina vänner, vill jag att vi ska ägna oss åt idag!”

      Ullis öppnade dörren till sångstudion, ett mindre rum i anslutning till ensemblerummet, och manade klassen att följa henne in.

      ”Ni ser mikrofonen där?” frågade hon och pekade på mickstativet. ”Jag vill att alla går fram och sjunger varsin sång – vad som helst – så jag får höra era röster och musikaliska influenser.”

       Anders såg sig om på sina klasskamrater. Var det möjligt att den nya musikläraren Ulla-Gerd var komplett galen? Stämningen i rummet var med ens obekväm och tryckt. Men Ulla-Gerd var på ett strålande humör. Hon pluggade in micken i mixerbordet och knäppte på knapparna och skruvade på reglagen och testade att ljudet gick ut i högtalarna.

      ”Ett-Två-Ett-Två!” ropade hon i mikrofonen och knackade därefter på den med pekfingret så att det ekade dovt i högtalarsystemet."Vem vill gå upp och sjunga först?" frågade hon sedan.

      Tystnad.

      Nån hostade.

       Anders tog ett försiktigt steg bakåt, så att han skymdes av Pablo, Isak och Ekman – så att inte Ulla-Gerd skulle få för sig att be honom kliva fram. Han var inte tondöv och det var därför han visste att han inte kunde sjunga.

       "Jag vill", sa Marika efter några sekunder.

       ”Ja, men vad fint!” utbrast Ullis. ”Äntligen nån som vågar! Det är ju precis det allting handlar om! Att inte vara rädd. Att kunna släppa sargen och bara köra!” Ullis tittade på fusklappen. ”Varsågod, Marika!”

       Marika gick upp och sjöng. Hon sjöng rätt falskt och hade ett underligt vibrato som fick hela klassen att skratta. Marika tystnade och såg förvånat på sina klasskamrater.

       "Vadå?" undrade hon oförstående.

       "Men nä! Hon försökte ju i alla fall!" sa Ulla-Gerd. "Det ska inte finnas nån skam i det här, bara glädje! Strongt gjort, Marika!"

        Marika lämnade mikrofonen och Ullis tittade på fusklappen igen.

        ”Vill Emanuel gå upp och sjunga?” frågade hon.

        Emanuel ville inte, men fick gå upp ändå. Han var nervös. Sjöng svagt och darrigt – och inte särskilt rent. Men till skillnad från Marika, fick han inga stora hånskratt. När han var klar gick han rodnande ner, utan en blick på dom andra.

       ”Nån mer kille, kanske?” sa Ullis och höll upp pappersarket med porträttfotona. ”Adam? Jag tycker du kan kliva fram.”

       ”Sure”, sa Ekman, med en självsäker axelryckning.

       Flera i klassen jublade och applåderade, då Ekman gick fram.

       ”Kom igen nu, Adam!” hejade Kajsa och studsade exalterat på golvet.

       ”Du får inte göra dina fjortis-fans besvikna nu!” sa Vera syrligt, med en blick på Kajsa.

       Ekman samlade sig, tog mikrofonen och började sjunga. Han sjöng rätt bra – vilket inte kom som nån större överraskning, eftersom han ALLTID var bra på allting, tänkte Anders.

       Ulla-Gerd tittade återigen på fusklappen och sa:

       "Danne, vill du gå upp och sjunga för oss nu?"

       Danne gick fram till mikrofonen.

       "Kolla på Danne", viskade Isak. "Han lär väl gå upp och sjunga Runka ballen gul och blå eller nån annan white trashig låt."

       Danne visste precis vad han skulle sjunga och vilken reaktion han ville få från klassen. Han harklade sig och gjorde sig redo, men så la han märke till boysen. Dom stod där i sina märkeskläder och fixade frisyrer och studerade honom: Isak med vassa, kritiska ögon, Pablo och Fredrik med varsitt stort flin. Anders, som vanligt inväntande Pablos och Isaks reaktioner. Som om dom gjorde sig redo för att slita honom i stycken. Hånskratten och de spydiga kommentarerna hängde liksom redan i luften.

        Ekman, däremot, hade ställt sig längst bak med blicken fastnaglad vid sin telefon. Han ville tydligen inte ens ge Danne några få sekunders uppmärksamhet. Danne kände hur han blev tajt över bröstet och snäv i halsen. Hur munnen plötsligt blev torr som sandpapper. Hur han inte kunde pressa fram den första tonen.

       "När du är redo", manade Ulla-Gerd på.

       Danne harklade sig igen, tog sats och började. Allt som kom ut var ett halvkvävt rosslande läte.

       "Fuck, också!" råkade han säga högt så att det hördes in i mikrofonen och flera i klassen började skratta.

       "NEJ!" utbrast Ulla-Gerd. "Några såna låtar vill jag INTE höra! Inget fuck och suck här, tack!"

       Fler skratt.

       Danne såg på boysen igen. Isaks och Pablos nedlåtande flin. Deras dömande blickar som fixerade honom och vägrade släppa honom fri. Killarna som sa att hans morsa var som en slampa och sög kuk på stan och som gjorde allt för att få Ekman att tycka illa om honom. Han hade planerat att sjunga en rolig låt för att få alla att skratta, men när han såg Isaks blick visste han att dom skulle börja skratta av fel anledning. Och skulle Isak och Pablo börja, skulle Fredrik och Anders haka på. Och sedan Emanuel. Och då skulle Ekman förmodligen lyfta blicken från sin telefon och börja skratta han också.

       Och om Ekman började skratta...

       Danne harklade sig högt och teatraliskt.

       ”Sorry, jag har problem med halsen”, sa han till Ulla-Gerd. ”Jag har haft halsfluss ett tag, så det gör ont när jag försöker...”

       ”Nämen, oj då! Då tycker jag nog det är bäst att du vilar rösten den här veckan, så får vi höra dig nästa gång istället – om problemen hunnit släppa till dess”, sa Ulla-Gerd.

       Danne gick ner och ställde sig med killarna igen.

       ”Fan, vad du ljuger!” sa Pablo genast.

       ”Ja, ofta att DU har halsfluss!” sa Isak. ”Du har ju fan snackat oavbrutet hela dan!”

       Precis som väntat började Anders, Fredrik och Emanuel flina.

       ”Det är min hals, jag vet väl bäst själv?” svarade Danne trotsigt.

       ”Mytoman”, sa Pablo och skakade på huvudet.

       ”Hade du haft halsfluss hade du inte stått här och käftat emot nu – då hade du legat hemma i feber!” avgjorde Isak och sedan vände boysen honom ryggen. Dom hade trashat klart honom för idag.

        ”Jag har Läkerol om du vill ha”, viskade Johannes till honom och höll fram asken.

        ”Häll käften”, viskade Danne tillbaka.