...

19. Det finns ingen chans att jag vinner mot honom...

Anders hade haft ångest hela helgen efter Veras fest. Han hade blivit alldeles för full och gjort så konstiga saker att han inte kunde fatta vad han tänkt på.

        Dom hade kört sanning eller konsekvens och Anders hade valt konsekvens för att slippa riskera några pinsamma bekännelser. Som att han inte legat med en enda person, till exempel. Visst, han var ju knappast ensam om det, men att behöva säga det högt inför hela gruppen hade ju varit socialt självmord – speciellt när Ekman och Vera hunnit bli av med sina oskulder och pressen på dom andra ökat.

        Anders hade valt konsekvens, men det hade inte blivit mindre pinsamt för det.

        ”Du ska kyssa den som du tycker allra mest om av tjejerna i rummet!”

        Trots att han varit full hade han inte vågat gå fram till Nina. Han ville inte att hon skulle veta, för tänk om hon inte kände samma? Tänk om hon skulle bli äcklad? Istället hade han gått fram till Dessie – mest för att han inte kunnat komma på nån annan. Vera skulle han aldrig våga kyssa. Elena var Pablo intresserad av, så det gick ju inte heller. Kajsa var tok-kär i Ekman och Ellinor var superkåt på Isak – och Kajsa och Ellinor hade precis lyckats se till så att dom fått varsitt hångel med Ekman och Isak respektive, varför det varit konstigt att hångla upp nån av dom direkt efteråt. Alltså kvarstod Dessie.

         Dessie hade blivit förvånad av hans kyss, men ignorerat honom efteråt för att inte uppmuntra till vidare flört. Vilket kändes extremt pinsamt, för nu trodde alla att han var kåt på Dessie. Nina också. Och tänk om Nina faktiskt var intresserad av honom? På DET sättet, alltså! För om hon var det, så hade han ju sabbat alltihop nu!

 *****

Tankarna brottades i Anders hjärna och han hade svårt att koncentrera sig på det Nina sa. Dom satt tillsammans på bänkarna vid staketet ovanför basketplanen, där dom andra spelade mot några från parallellklassen. Nina pratade om deras planer för hösten. Det där som dom skulle göra tillsammans med Pablo och Elena, nån kväll framöver.

       ”Jag tycker du ska pröva indiskt nån gång, Anders”, sa Nina. ”Det behöver inte va så starkt. Ofta gör dom ju maten mildare här, för att ingen klarar av kryddningen. Och jag tror både Elena och Pablo skulle gilla det, också. Sen gäller det väl att hitta nån film som alla vill se. Skräck eller komedi, kanske?”

       Anders nickade och mumlade nåt instämmande.

       ”Och så det där med dricka”, fortsatte Nina. ”Jag vet inte vad ni känner, men vi behöver ju inte supa – om inte nån absolut vill. Jag kan nog ta en helg utan. Det är ju rätt nice att bara kunna sitta och snacka. På riktigt, menar jag...”

        ”Jo...”, mumlade Anders.

       Var det kört nu? tänkte han nedslaget. Hade det kanske kunnat bli nåt mellan honom och Nina under deras kommande indisk mat/film/snacka-utan-dricka-kväll om hon nu inte trott att han var intresserad av Dessie?

       Jag är: Så. Jävla. Dum!

       ”Och här sitter ni!” sa Ekman plötsligt. ”Vad pratar ni om?”

       ”Vi planerar”, sa Nina.

       ”Det där ni ska göra i höst?” undrade han. ”Som jag inte var bjuden på?” la han till och log sitt charmigaste leende mot henne.

       ”Men säg inte så!” skrattade hon. ”Jag får så dåligt samvete!”

       ”Bra!” sa Ekman. ”För om du ska göra nåt med bara dom, så måste du ju faktiskt hitta på nåt med mig också för att det ska bli rättvist. Det är du ju skyldig mig.”

      ”Jaså, du?” sa Nina och la armarna i kors. Hennes ton var skeptisk och överlägsen, men ett leende lekte ändå i hennes ögonvrå.

      ”Eh... Adam... vem av tjejerna här på festen tycker du är finast?”

      Ekman hade valt sanning och det var Ellinor som ställt frågan. Anders hade sett henne blinka mot bästisen Kajsa, som rodnat hoppfullt i väntan på Ekmans svar.

      Ekmans svar hade kommit genast, utan ett uns av tvivel:

      ”Nina. Finast här – och finast av alla på hela skolan.”

      Vera hade suckat och stärkt sig med en klunk vin och Kajsa hade rest sig upp och lämnat rummet. Nina hade skruvat lite på sig och svarat med låg röst:

      ”Du är snäll, Adam...”

      ”Du ÄR finast”, hade Ekman framhärdat.

      ”Jaja, vi får väl hitta på nåt då, du och jag”, sa Nina och log nådigt mot Ekman, som gav Anders ett snabbt och segervisst ögonkast.

      Fastän hon inte var hans tjej, skulle Ekman ändå markera sitt revir runt henne, så fort Anders eller nån annan kille kom i närheten. Och fastän Nina var en av få tjejer som inte föll pladask för hans charm, verkade hon ändå trivas med hans uppmärksamhet.

      Anders kunde verkligen inte förstå det.

      ”Vad har du bakom ryggen?” frågade Nina och pekade på Ekmans ena arm.

      Ekman tog fram handen som han hållit gömd bakom ryggen och räckte över ett rött höstlöv till henne – som om det varit en blomma.

      ”Vad är det här?” frågade Nina och tog emot lövet.

      ”Lite höstmys”, svarade han. ”Ett av årets första.”

      ”Vad söt du är”, sa Nina och skrattade.

      Ekman log oskyldigt och Anders tyckte sig nästan se en lätt rodnad över hans kinder. Om han nu gillade henne så mycket, varför blev han inte bara ihop med henne nån gång? undrade han. Det var ju inte som att han behövde anstränga sig för att få tjejer, heller!

      ”Jag går ner och spelar med dom andra”, sa Ekman och gav Nina sin sängkammarblick.

      ”Gör det, du. Så håller jag koll på det här åt dig.”

      Nina höll upp det röda bladet i luften och Ekman bugade lätt och la handen över hjärtat. Sedan sträckte han på sig, blinkade åt Anders och gav honom en klapp på axeln som för att säga att dom fortfarande var buddies – även fast dom slogs om samma tjej. Därefter var han nere på basketplanen. Anders och Nina såg på under tystnad.

      Vad ville egentligen Nina, i allt det här? undrade Anders. Hon måste väl fatta att Ekman ville ha henne? Säkert hälften av alla tjejer på skolan skulle göra vad som helst för att få bli hans tjej – så vad var det som hindrade henne?

      ”Kolla på honom!” sa Nina och pekade på Ekman som smidigt och vesslesnabbt dribblade mellan dom andra spelarna, för att till sist studsa upp i luften och dunka ner basketbollen i korgen. Och Anders såg:

       Ekman, som alltid gav allt för att få det han ville ha – och som i slutändan oftast fick det.

       Lika bra att inse, tänkte Anders och såg på höstlövet i Ninas hand. Det finns ingen chans att jag vinner mot honom...