...

14. Ensam, en fredagskväll

Danne trampade fram genom villaområdet, där trädgårdarna var fyllda med körsbärsträn och äppelträn och alla hade fina staket. Det var här Vera bodde – och ikväll var hennes hus The Place To Be. Danne var inte bjuden, men han kunde bara inte hålla sig borta. Han bara måste få se hennes hus (igen) och ta in allt liv och all den rörelse, som pågick därinne. Om det nu syntes ut mot gatan, ville säga.

      För allt det där han längtade efter fanns ju därinne, ikväll.

      Allt det där, som han ännu förnekades.

      Om bara Ekman hade velat hänga med honom, så hade allt varit annorlunda. Det visste han. För fick man vara nära Ekman så kom ALLT man kunde önska sig till en:

      Inbjudningarna, tjejerna och alla dom smaskiga detaljerna. Danne visste det. Han bara visste det. Han längtade så han kunde dö. Hade Ekman valt honom, hade Vera också kommit till honom och bett på sina bara knän om att han skulle komma på hennes fest. Hon hade ALDRIG frågat dom där töntarna Isak, Pablo och Anders. Och då hade tjejer som Dessie, Elena och Ellinor inte fått nog av honom. Dom hade jagat honom genom korridorerna, varenda dag!

       Och bäst av allt: Ekman hade lagt sin arm om hans axlar, sänkt rösten och berättat ALLT för honom. ALLT om Louise i A-klassen och ALLT om Camilla som nu gick i nian. Och självklart hade det inte slutat där. Han hade bekräftat om ryktena om Clary, som också gick i nian nu, och Elsa, som gick i 8B, var sanna. Exakt vad dom gjort och i vilka ställningar och hur många gånger: ALLT hade han berättat! Kanske även om dom andra, dom som det ännu inte gick några rykten om. Dom som Danne bara anade: Nina, Vera och kanske också Kajsa?

       Ekman brukade inte vara taskig. Men de gånger han varit det mot Danne, hade det oftast handlat om just den saken: om när Danne frågat honom om tjejerna.

       ”Ska väl du skita i, din fucking nolla”, kunde han då fnysa och sedan vända ryggen till. Då hakade boysen genast på honom:

       ”Ja, skit i det, ditt jävla äckel!”

       ”Bara för att DU aldrig kommer få knulla!”

       ”Hur desperat får man bli, jävla pervo!”

       Den värsta gången var när Danne frågat Ekman om Nina: en gång i sjuan hade både Ekman och Nina kommit sent till gympan. Båda hade kommit in i salen exakt samtidigt, medan Pierre höll sin genomgång av dagens handbollslektion och Vera och några av boysen hade busvisslat åt dom. Danne kunde bara inte hjälpa att han fick feeling: Nina var ju snygg som fan och Ekman...

       … alla visste att Ekman var kåt på Nina och om dom BÅDA kom sent var det ju klart att dom gökat innan, nånstans på skolan – Danne var ju bara TVUNGEN att fråga om dom tagit sig en snabbis.

       Ekman hade inte svarat, hade knappt verkat bry sig. Han hade bara gått bort till boysen, som vanligt och börjat snöra sina skor. Men Nina blev däremot sur. Hon hade himlat med ögonen och sagt:

       ”Tönt”, till honom.

       Nina kallade ALDRIG nån för tönt, fast att hon var så snygg. Hon brukade till och med vara trevlig mot Danne, de få tillfällen dom pratat med varandra - så detta hade varit nåt utöver det vanliga. Genast hade nåt skiftat i Ekmans blick. Danne hade lyckats göra Nina sur – och det skulle inte få passera ostraffat. Efteråt, på handbollen sprang Ekman fram och fällde Danne. Inte en gång, utan flera. Han hade låtsats att det var olyckshändelser, att han bara var sitt vanliga tävlingsinriktade jag.

        Men Danne hade fattat att så inte var fallet. Ekman hade även fällt honom trots att han inte ens haft bollen.

        ”Adam, ta det lite lugnare”, var allt Pierre hade haft att säga. Ekman var hans favorit och Pierre skulle aldrig skälla ut honom. Ekman hade nickat och sagt ”Visst!” och sedan sprungit fram och tacklat Danne en gång till. När det sedan blev straff för Ekmans lag hade Ekman kastat bollen rakt i magen på Danne, så hårt att Danne vikt sig dubbel.

        ”Oj, sorry! Hoppas du är okej!” hade han sagt, medan Pierre lotsat Danne av planen. ”Fan att jag inte fick in den där straffen”, hade han sedan beklagat sig inför sina lagkamrater.

        Ekman var skolans mest pricksäkra målskytt.

        Han missade aldrig det han ville träffa.

        Nina var off limits, det visste Danne nu. Man fick inte skämta om henne, eller kalla henne för saker, för då fick Ekman mord i blicken...

        Danne ville inte att Ekman skulle ha mord i blicken. Inte när han såg åt honom, åtminstone. Då ville han att Ekman skulle le sådär snyggt som bara han kunde göra, med sina smilgropar och vita raka filmstjärnetänder, blinka med ena ögat och räcka honom en av sina ölburkar (för visst hade Ekman sagt att han skulle dricka bira ikväll på Veras fest?).

        ”Här mannen, den ska du ha! Ingen förstår mig så bra som du gör...”

        Han skulle lägga armen om Dannes axlar och berätta alla sina hemligheter, utan att bli sädär sur, som han annars blev när Danne frågade honom. Danne skulle äntligen få vara innanför, inte utanför...

Danne saktade plötsligt på stegen. Han befann sig på Veras gata nu, det var bara några få hus kvar och det fick hans puls att stiga. Han grävde i fickan efter en ny cigarett. Han behövde lugna ner sig lite. Där borta, några få hus längre ner på gatan befann sig det vackra folket.

        Och boysen.

        Som gjorde allt för att se till så att inte Danne skulle få vara med. Som hela tiden hindrade honom från att närma sig Ekman, för att dom visste att Ekman skulle dumpa dom hela bunten om dom lät honom upptäcka hur rolig och grym Danne var som polare.

        Dom hade inte ett skvatt att komma med, ingen av dom. Isak var bara en stöddig och otäck liten skit, utan Ekman, som ingen – ABSOLUT INGEN – hade stått ut med, om han inte så envist klängt sig fast vid Ekmans sida och slickat hans röv stup i kvarten. Han höll till och med Pablo och Anders på avstånd, trots att dom skulle föreställa goda vänner. Men det var dom ju förstås inte. Pablo och Anders var bara utfyllnad. Pablo skulle väl vara lite rolig och fräck och kläcka ur sig småroliga kommentarer ibland, fast han egentligen bara var jobbig och dryg. Och Anders? Anders var tyst och tråkig, en sån där meningslös person som alltid nickade och såg glad ut – och som säkert bara fick vara med för att han inte tog för mycket fokus från dom andra i gruppen...

        Danne skulle kunna bräda dom allihop!

        Danne var tvungen att stanna upp. Tankarna på boysen hade gjort honom upprörd – och skulle han komma in på festen måste han ju hålla sig cool. Boysen skulle ju vara där, like it or not, och då kunde han ju inte komma in och hyperventilera, med nävarna hårt knutna.

         Han stirrade upp mot huset. Tände en ny cigarett. Vad fan gjorde han här, egentligen? Han hade ju inte blivit bjuden, i första taget. Varför skulle Vera släppa in honom nu?

         ”Men stick här ifrån, Danne!” skulle hon säkert säga och då skulle boysen teama upp bakom henne och Isak skulle hånflina åt honom – och Ekman skulle stå nånstans i bakgrunden och höra allt!

         Han hade ju ändå försökt vara schysst mot killarna, genom att berätta om Veras undangömda vin. Men det hade tydligen varit fel, det också. Istället för att tacka för tipset hade Isak kallat honom för ”tattare” och dom andra killarna hade suckat och himlat med ögonen åt honom. Han skulle aldrig duga i deras ögon.

         Danne stirrade på huset. På den dämpade belysningen i fönstrena. Lyssnade på det svaga rytmiska dunkandet från musiken därinne. Han hade varit förbi hennes tomt två gånger förut, när hon haft fest i sjuan. Då hade han inte heller blivit bjuden, men han hade kollat upp hennes adress i klasslistan och letat sig dit. Stått utanför på gatan och frusit, medan han försökt se nåt genom fönstrena. Hoppats och längtat efter att nån plötsligt skulle ha öppnat dörren och bjudit in honom.

         Det hade ingen gjort.

         Istället hade han stått där ute i kylan och bara väntat på en chans som aldrig ville komma. Precis som han gjorde nu. Ensam, en fredagskväll.