...

12. Morsan

Max satt framför TV:n och kollade på nån av de där amerikanska humorserierna, där dom var tvungna att lägga till skrattljud för att tittarna skulle fatta när det hände nåt kul. Men Danne höll sig för skratt, där han stod, borta vid fönstret. Det var fredagskväll och han kunde inte ha tråkigare. Det fanns knappt nåt ätbart i vare sig kylskåpet eller skafferiet och magen skrek av hunger.

        Men vad värre var: han hade inte ett skit att göra.

        Veras fest skulle troligtvis börja snart – om den inte redan gjort det – och alla som var nåt i klassen (och till och med några som egentligen inte var nåt) skulle vara där och supa sig fulla och...

        .... ja, vadå?

        Det visste han ju givetvis inte, eftersom han aldrig blev bjuden på några fester. Förmodligen skulle dom ha roligare än vad han hade just nu. Och Ekman skulle väl knulla nån av tjejerna på festen och på måndag skulle väl ryktena gå vilda?

        Och han skulle bara få höra några få detaljer tagna helt ur sina sammanhang. Inte få vara med för att se och uppleva allt, eller ens nån liten del utav det, där och då, på plats...

        Tiden bara gick så jävla långsamt. Magen kurrade och Danne ville bara kasta sig genom fönsterrutan och dra iväg till Veras hus, i en rasande fart, slita upp dörren och bara –

        Dörren skramlade plötsligt ute i hallen. Alltså, dörren hemma i lägenheten, inte Veras dörr, och Danne kunde höra morsan komma in.

        "Hallå!" ropade hon från hallen.

        "Tja!" ropade Max från TV-soffan.

        Danne övergav fönstret och satte sig bredvid sin lillebrorsa i soffan. Morsan hängde av sig sin skinnpaj i hallen, men kom in i vardagsrummet med stövlarna på.

        "Jaha, då var jag hemma då", sa hon och såg på dom. "Vad har ni för er?"

        "TV", sa Danne, då Max inte svarade. Han var alltför absorberad av humorserien.

        "Okej", sa morsan. "Är allt bra, och så?"

        "Mm", sa Max.

        "Ja", ljög Danne.

        ”Skönt”, sa morsan, som om hon varit rädd att dom skulle svarat nåt annat. Hon hade två kassar från Tips & Spel i händerna och hon ställde upp dom på soffbordet. Det kunde bara betyda en sak: att hon tänkte gå ut.

         "Här", sa hon. "Jag tog med mig lite chips och godis från jobbet. Och det finns både vanlig cola och en zero, också. Slänger du drickorna i kylen, så blir det kallt snart."

         Det sista sa hon till Danne.

         "Vart ska du?" frågade Danne.

         "Jag ska träffa Catrin", svarade morsan och gick till sitt sovrum. "Vi behöver prata lite!"

         "Om vadå?"

         "Martin och hon har bråkat igen", ropade hon från sovrummet.

         "Hade inte dom gjort slut?" sa Danne.

         "Jo", ropade morsan. "Och nu har Martin varit där och bråkat med henne igen. Så därför behöver hon få träffas och prata av sig lite."

         Catrin var morsans bästa vän. Dom brukade gå ut tillsammans och Catrin hade sovit på deras soffa vissa nätter, eftersom hon inte kunde sova hemma hos sin kille när han var på dåligt humör. Nu hade, i och för sig, Catrin gjort slut med honom och fixat en egen lägenhet i stan. Men Martin – som killen hette – dök ibland upp utanför hennes port för att hälsa på henne trots att hon inte ville.

         Morsan kom ut ur sitt sovrum. Hon hade bytt om. Tagit av sig jeansen och satt på sig kjol. Bytt ut den militärgröna toppen mot en svart. Hon ställde sig framför hallspegeln och fixade till sitt smink.

         ”Ska ni träffa nån mer?” frågade Danne.

         ”Nä, vem då?” frågade morsan.

         ”Eftersom du sminkar dig?” sa Danne.

         ”Man behöver ju inte se ut som en tant bara för att man ska hänga med sin väninna”, sa morsan och drog ut tofsen ur sitt hår. ”Ser mitt hår okej ut?” frågade hon honom.

         ”Ja”, sa Danne.

         ”Det ser inte smutsigt ut?” frågade hon.

         ”Catrin bryr sig nog inte”, sa Danne.

         Morsan suckade och gick in i badrummet. Efter några minuter kom hon ut igen. Hon hade fixat till håret, med torrschampo och spray. Förmodligen för att han antytt att det sett smutsigt ut.

          "Kan du se till så att Max inte lägger sig alltför sent ikväll?" frågade hon. ”Senast klockan tolv?”

          "Visst", mumlade Danne.

          "Och jag vill INTE att ni går över till Margaretha och tigger om en massa saker", sa morsan och spände blicken i honom.

         Margaretha var granntanten som bodde en våning upp i huset. Hon brukade ibland bjuda Danne och Max på mat eller godsaker om dom gick över och bad henne om det. Fastän Margaretha aldrig verkade ha nåt emot det, tyckte morsan att det var pinsamt när han och Max gjorde så.

         "Nä, nä", sa Danne.

         Morsan och kollade sig i spegeln igen. Sedan gick hon till hallen och tog sin jacka och väska.

         "Morsan...”, sa Danne. ”Det finns inget att äta här hemma."

         Morsan stannade upp och slöt ögonen hårt. Fastän hon inte sa ett ljud, kunde Danne nästan höra hur högt hon svor inombords. Hon tog ett djupt andetag och började sedan gräva snabbt i sin handväska.

         "Men fan också", mumlade hon. "Jag har bara en tjuga och en femtilapp löst", sa hon och räckte över till honom. "Kan du köpa det viktigaste? Typ bröd och lite mjölk och sånt? Så får jag handla mer imorrn. Okej?"

         "Okej", sa Danne.

         "Ni har ju chips och godis, så det kan ni ju också passa på att äta av", sa hon. "Jag måste gå nu, så jag inte missar bussen. Okej? Se till att Max inte kommer i säng försent, nu!"

         Morsan gick ut i hallen igen.

         ”Kommer jag inte hem i natt, så är det för att jag sover hos Catrin!” ropade hon.

Morsan var borta. Max kollade på TV:n. Danne grävde med skeden i sina yoghurtrester, med en växande känsla av panik. Varken promenaden till Hemköp eller hetsätandet av baguetterna och yoghurten med smak av sommarbär, hade lyckats stilla hans rastlöshet.

         Han. Bara. Måste. Ut. Ur. Lägenheten. NU!!

         Han bytte om. Tog den svarta pikétröjan, han fått till avslutningen i sjuan. Ekman använde ju pikétröjor ibland, så sent som igår, till exempel. Även om han aldrig hade svarta. Han brukade ha vita, mörkblå eller vinröda. Oftast nåt fint märke också, som kostade tusen gånger mer än de plagg Danne ägde. Och som satt sådär snyggt och perfekt på hans överkropp så att tjejerna började busvissla – inte sådär säckigt och löst som Dannes pikétröja gjorde. Men det var i alla fall en pikétröja!

         Han hade redan sina favoritjeans på sig, men på dom fanns det några smutsiga fläckar, som han dragit på sig under veckan som gått. Så kunde han väl inte gå klädd, en fredagskväll? Kanske fick han ta de där grå byxorna, som han också haft på avslutningen, fastän han kände sig så töntig i dom? Nej, fuck it! Det fick bli jeansen, i alla fall!

         Han fixade håret, med morsans produkter och stoppade sedan på sig en liten tomflaska, där han hällt över en del av colan, som morsan köpt. Han satte sig på skohyllan och började snöra sina skor.

         "Var ska du?" frågade Max.

         "Jag ska ut en sväng", sa Danne.

         "Och göra vadå?"

         "Men skit i det!"

         "Men morsan sa -", började Max retsamt.

         "Ja, och morsan sa också att jag skulle hålla koll på dig och se till så du hamnar i säng innan tolv", avbröt Danne. "Men om du sitter här snällt och håller käften, så låter jag dig stanna uppe till två och du får kolla på vilken kanal du vill – till och med porren."

         Max ögon blev stora som tefat.

         "Och du kommer inte säga nåt till morsan?" sa han.

         "Inte ett ljud", lovade Danne, stoppade en godispåse i fickan och lämnade lägenheten.