...

25. Vi sysslar inte med välgörenhet

 ”Jag liksom satte mig snett för att jag blev så överraskad av bollen och då kände jag hur nåt knäcktes i foten. Eller om det var här i knät, kanske?” förklarade Marika för Pablo och Anna Sörberg, medan laget samlades på basketplanen.

           ”Och trots det står du här  – på ditt brutna ben”, sa Vera imponerat. ”Du är en riktig krigare, Marika!”

           ”Tack!” sa Marika.

       Dom övade passningar och slag tills Pierre avgjort att den andra matchen var avklarad. Isaks lag hade förlorat igen, med tre poäng (för den här gången hade han haft klassens andra stora sportfåne Fredrik som motståndare) och han var på riktigt dåligt humör.

       ”Varför tramsar ni bara? Det är väl ingen fucking lekskola, det här?!” gnällde han med en sur blick på Johannes, Nicolas, Timbot och Lisa.

       ”Jag tänkte som avslutning att vi övar på slag över nätet”, sa Pierre som inte hört Isaks kommentar. ”Och då kör vi hela klassen, delad i två lag.”

       Pierre började dela in klassen i två halvor, där han konsekvent såg till att splittra de vanliga kompisgängen – i den mån det gick. Anders och Ekman hamnade i samma lag, medan Pablo hamnade med Isak på andra sidan.

        ”Danne, du kan gå över till den sidan”, sa Pierre och pekade på Anders och Ekmans halva. Danne sprang ivrigt fram.

        ”NU TAR VI DOM, MANNEN!” ropade han till Ekman och dunkade honom i ryggen som om dom vore boys med varandra.

        ”Vi kör inte match längre, vi ska bara öva på slag”, sa Ekman och drack ur sin vattenflaska. Han vände Danne ryggen och räckte vattnet till Anders. ”Vill du ha, eller?”

       ”JAG TAR GÄRNA EN SKVÄTT”, sa Danne innan Anders hunnit svara och tog flaskan ur Ekmans hand. Han halsade en djup klunk. ”Fan, va gött!” frustade han och räckte flaskan tillbaka till Ekman. Men Ekman var inte intresserad.

      ”Behåll den”, mumlade han och flyttade sig några steg från Danne.

      ”Tack, va schysst!” sa Danne och dunkade återigen Ekman i ryggen.

       Anders såg på Danne. Hur trög och idiotisk fick man va, egentligen?

      ”No offense, men jag tror inte Ekman vill dela bakterier med dig”, sa han till Danne.

      Ekman brast i skratt.

      ”Anders...!!” sa han och la armen om Anders axlar.

      ”Va?” sa Danne och såg förvirrat på dom. ”Vad menar du?”

      ”Han fattar inte”, konstaterade Anders till Ekman och höjde på ögonbrynen. Ekmans flin växte. Han klappade Anders axel.

       ”My gosh! Kom vi ställer oss här borta!” sa han och drog Anders med sig. Dom tog följe till andra planhalvan, men Danne fattade tydligen inte vinken. Han följde efter.

       ”Fan, jag behövde verkligen en ny vattenflaska till gympan – min gamla gick ju precis sönder!” babblade han bakom deras ryggar.

       ”Jag har aldrig sett dig med vattenflaska på gympan förut”, sköt Anders in. Det var sant: Danne brukade alltid springa ut till omklädningsrummet för att dricka vatten när han blev törstig. Men nu ljög han och överdrev, så där som han alltid brukade göra när Ekman var i närheten.

       ”Skönt att man har polare som dig, Ekman!” fortsatte Danne.

       ”Jag sa att det var okej – du behöver inte spendera resten av dan med att tacka mig”, sa Ekman över axeln.

       ”Va skrattar DU åt?” frågade Danne Anders, som fått ett skrattanfall.

       ”Skönt att man har polare som dig, Ekman!” härmade Anders och skrattade igen. ”Jag är ledsen att behöva tala om det för dig, Danne, men Ekman och du –”

      ”Öh... pratade jag med DIG, eller?” snäste Danne tillbaka innan Anders hunnit avsluta meningen. ”Skulle INTE tro det!”

      Dannes tonfall irriterade Anders, men han visste att han hade övertaget.

      ”Synd då”, svarade han. ”För Ekman är ju i alla fall inte intresserad av vad du har att säga. Som vanligt!”

      Dannes blick svartnade genast, men Ekman log och stötte till Anders i sidan. Anders såg överlägset på Danne. Det är Ekman och jag – och du kommer ALDRIG få va med! tänkte han belåtet.

 
       ”Måste jag köra med Nicolas igen?” ropade Isak från andra sidan nätet, då Pierre meddelade att Nicolas skulle spela på den sidan.

       ”Vi kan ta Nicolas”, skyndade sig Ekman att säga innan Pierre hunnit tillrättavisa Isak.

       ”Okej, fast då blir ni ju två extra på er sida”, sa Pierre.

       ”Vi tar Nicolas, så kan dom få Danne”, sa Anders och blinkade till Ekman.

       ”Nä, jag spelar hellre här!” sa Danne och såg vansinnig ut.

       ”Men du hörde väl vad Pierre sa?” sa Ekman. ”Vi blir för många.”

       ”Ja, över till andra sidan med dig”, sa Anders.

       ”Har du problem, eller?” fräste Danne mot Anders. ”Jag var här först, så då får dom spela med Nicolas som det var tänkt från början!”

       ”Men vi spelar hellre med Nicolas än med dig”, sa Anders och han visste precis vilken grov förolämpning det var att säga att dom hellre hade klassens sämsta spelare i sitt lag än Danne.

      ”Hur länge ska killarna få hålla på och tjafsa om laguppställningen?” frågade Vera.

      ”Tills Danne fattar att vi inte vill ha han i vårt lag. Vi sysslar inte med välgörenhet”, sa Anders och blev överraskad av hur stöddig han lät. Men nåt annat som också överraskade var den våldsamma knuff Danne gav honom. Hade inte Ekman stått bredvid och hunnit ta emot honom, hade han åkt ner i marken.

      ”Va fan håller du på med, jävla horunge?” hörde Anders sig själv säga och såg hur Danne tog ny sats till att anfalla honom. Men Pierre reagerade blixtsnabbt och blockerade Dannes väg.

      ”Nu lägger ni av!” röt han. ”Och Anders, vad är det för ett språk du har? Du ber Danne om ursäkt – NU på en gång!”

      Anders hade aldrig sett Pierre så arg förut.

      ”Men han flög ju på Anders”, hörde han Pablo och Isak säga från andra planhalvan.

      ”Ja, det var ju HAN som knuffade MIG!” sa Anders.

      ”Men det var DU som provocerade fram den där knuffen”, sa Pierre.

      ”Jaja, förlåt då”, sa Anders till Danne efter en stund. Men trots hans ursäkt verkade det inte vilja bli nån fortsättning på spelet. Istället sa Pierre:

       ”Vet ni vad? Jag tror vi bryter där. Ni kan gå in och duscha, allihop.”

       Klasskamraterna såg tafatt på varandra under några sekunder, men började sedan långsamt röra sig i riktning mot gymnastiksalen. Anders skulle precis börja gå han också, då Pierre plötsligt hejdade honom.

      ”Anders, du kan stanna kvar.”

      Anders vände sig om. Pablo, Isak och Ekman stannade upp.

      ”Jag vill snacka med dig”, sa Pierre.

      ”Men jag bad ju om ursäkt”, sa Anders.

      ”Jo, men jag vill ändå snacka med dig om din attityd – och ditt språkbruk.”

      ”Är det inte orättvist att Danne får gå efter hur han betedde sig?” ville Isak veta, men Pierre ignorerade hans inpass.

       Ekman gick fram till Pierre.

       ”Jag vet att vi tog det lite för långt idag”, sa han och det där kloka, vuxna tonläget som brukade komma fram då han snackade med äldre personer hördes i hans röst. ”Jargongen blir ju rätt hård ibland, oss killar emellan. Men vi menar ju inget illa, egentligen. Även om det ibland låter så. Du minns väl hur det var när du gick i skolan?”

       Ekman var Pierres absoluta favorit, vilket han var väl medveten om. Och nu tänkte han använda sig av den favoriseringen för att backa en av sina killar, tänkte Anders. Men Pierre var svårflörtad den här gången.

       ”Det är bra, Adam. Men Anders jargong och beteende strider HELT mot den här skolans principer. Och då spelar det ingen roll om han menade det som ett skämt – speciellt när den som blev drabbad inte tog det som ett skämt.”

        På det kunde Ekman inte svara. Han och dom andra killarna gav med sig och återvände istället till omklädningsrummet, medan Anders fick hjälpa Pierre att plocka ihop bollar och nät.

        I väntan på sin utskällning...

24. Volleyboll
På tisdagens gympalektion fick C-klassen spela volleyboll nere på grusplanen. Eftersom Zahraa blivit förkyld, kunde klassen delas in i tre jämna lag med en avbytare vardera. Lagen möttes i omgångar, där två av dom utkämpade en duell mot varandra, medan det tredje fick öva på slag vid sidan av planen i väntan på sin tur.

          Anders hamnade i samma lag som Pablo, Ekman, Vera, Ellinor, Marika och Anna Sörberg. Den här omgången mötte dom Isaks lag, som utöver honom bestod av Timbot, Nicolas, Johannes, Lisa, Kajsa och Tanya.

          ”Varför måste JAG ha alla losers i mitt lag?” suckade Isak till Kajsa och Tanya, som var dom enda utöver honom själv som var någorlunda atletiska i hans lag.

          Spelet gick igång och Pablo var den första att serva.

          ”Nu skärper ni er!” beordrade Isak sina lagkamrater och kastade sig sedan fram mot nätet för att parera slaget. Bollen gick några turer över nätet innan Ekman dunkade ner den på den andra planhalvan, precis så att Timbot missade den. Ställningen var 1-0. Isak var förbannad. Men spelet fortsatte.

          "Ekman, skjut mot Nicolas!" ropade Pablo. "Han lär ju missa!"

          Ekman höll upp pekfingret åt Pablo och gav honom en blick.

          "Okej, förlåt", sa Pablo.

          Ekman servade och bollen for med ursinnig fart rakt emot Johannes, som skrämt lyfte händerna för att fånga, men missade. Pablo och Anders jublade och resten av deras lag började applådera.

 

          "Men jag sa ju åt dig att hålla koll på bollen!" fräste Isak åt Johannes. "Du får ju ta det här på allvar, fattar du väl?!"

          Johannes stirrade dumt på Isak och skruvade sig besvärat. Han mumlade tafatt, men fick inte fram nån ursäkt.

          "Va, vad mumlar du för skit?" sa Isak.

          Men Pierre reagerade i Johannes ställe.

          "Isak, det här är inte VM i volleyboll, så du kan tagga ner vinnarskallen ett par snäpp. Okej?"

          Hade det varit nån av dom andra lärarna hade Isak förmodligen börjat käfta emot, men eftersom det var Pierre svalde han irritationen och nickade.

          ”Men, åh!!” stönade Ellinor från baklinjen. ”Killarna låter ju inte oss va med alls!”

          ”Ja! Adam låter inte oss tjejer få nån boll, Pierre!” sa Vera. ”Han har till exempel inte passat till Anna och Marika en enda gång!”

           Alla som kände Vera visste att hon älskade att retas med Ekman. Medan dom andra tjejerna i klassen blev irriterade på riktigt över den aggressiva och tävlingsinriktade spelstilen som killarna brukade driva upp på gympalektionerna, klagade Vera mest för att hon tyckte det var kul. Efter att hon sagt ifrån vände hon sig med ett retsamt flin mot Ekman och formade en luftkyss med läpparna åt honom, medan Pierre sa:

          ”Adam, se till så att dom andra också får va med i spelet.”

          ”Självklart!” svarade Ekman med en nick. Han pekade ett diskret fuck you till Vera och skruvade sedan bollen snett bakåt mot Anna Sörberg – som överraskat försökte fånga den. Bollen studsade runt i hennes armar och flög sedan ner på marken. Flera i klassen började gapskratta. Ekman vände sig om mot sina lagmedlemmar, så att Pierre inte kunde se hans ansikte och sa med sträng röst:

          "Lägg ner! ALLA ska få va med i spelet!"

          Han flinade hånfullt då han sa det och blinkade åt Anders och Pablo, som tvingades pressa händerna för sina munnar och titta bort, så att Pierre inte skulle märka att dom skrattade.

          Spelet fortsatte och Isak lyckades dra in sitt lags första poäng. 2-1. Men Anders, Pablo och Ekman kompenserade och drog in 3-1. Anna Sörberg servade och drog in bollen i nätet. 3-2. Pablo parerade Tanyas serve från andra sidan och Isak missade precis bollen. 4-2. Spelet fortsatte, men bollen hölls i luften genom passningar och slag över nätet och ingen drog in några nya poäng.

          ”Adam låter FORTFARANDE inte Marika få nån boll”, retades Vera.

          ”DU kan få boll!” sa Ekman och smashade bollen hårt mot henne. Men trots att Vera inte tog spelet på allvar, hade hon ändå ett perfekt bollsinne. Hon parerade skickligt smashen så att den sköts iväg i en annan riktning.

          ”Marika, ta emot!” ropade hon.

          ”Va?” hann Marika säga innan bollen träffade henne i sidan. Marika tumlade baklänges och tog sig för magen. Hon klev av planen och satte sig ner på marken.

          ”Oj! Hur gick det?” sa Pierre skyndade sig fram till henne.

          ”Jag tror nåt är brutet”, sa Marika osäkert och kände med båda händerna över kroppen. Pierre satte sig på huk bredvid henne och såg avvaktande på medan Marika undersökte sig själv i jakt på eventuella benbrott.

          ”Det är ju viktigt att du hänger med i spelet och tittar på oss andra”, tröstade Vera. ”Vi är ju ett lag och gör det här tillsammans. Vi räknar ju med dig, Marika! Eller hur, Pierre?”

          Men Pierre avböjde att kommentera. Istället frågade han:

         ”Gör det väldigt ont i revbenen, eller?”

         ”Nä, men i benet”, sa Marika och klämde på sin ena vad.

         ”Men det var ju HÄR du blev träffad”, sa Pierre och pekade mot hennes revben.

         ”Ja, fast jag fick ont i benet när jag satte mig ner”, sa Marika.

         ”Vi kanske ska byta lag?” föreslog Vera och Pierre höll med henne. Duellen bröts och det andra laget kom in för att möta Isaks lag. Duellen hade slutat med 4-3.

         ”Tack för det”, sa Ekman till Vera, medan dom gick bort till basketplanen för att öva passningar.

         ”Blev du arg, sötnos?” sa Vera.

         ”Vi hade fått 4-1 om du inte sabbat spelet med massa bullshit”, sa han.

         ”Åh nej, vad synd!” retades hon tillbaka och klappade honom tröstande på ryggen. Ekman skakade på huvudet och fnös. Förmodligen var det inte på grund av spelet som Ekman var så irriterad på henne, gissade Anders. Det hade säkert mer att göra med den där dejten Vera fixat åt Nina dagen innan.

          Med Söt-Samuel från Högsboskolan.

          Vera och Nina hade kommit tillbaks från Espresso House med blossande kinder och snackat exalterat med varandra resten av skoldagen. Och Ekman hade fått nåt mörkt i blicken, som inte riktigt velat släppa trots de 24 timmar som hunnit passera...

23. Önskar jag hade polare att jamma med

Isak och Pablo babblade på som vanligt i matkön, men Ekman var märkligt tyst. Anders undrade om han ockuperades av samma tankar som han själv.

         Nina på dubbeldejt med den där Samuel...?

        ”Han såg bra ut”, prövade Anders och Ekman tände genast till:

        ”Vem?”

        ”Samuel”, sa Anders och såg på Ekman. Dom tyckte om henne båda två och brukade slåss om hennes uppmärksamhet. Om Nina nu skulle bli intresserad av Samuel, skulle det ju slå mot dom bägge.

        ”Kanske det”, sa Ekman och ryckte på axlarna. ”Men Nina brukar ju inte falla för sånt. Hon gillar killar med lite mer substans än så.”

        Han slängde upp en skopa sallad på sin tallrik, tog sin bricka och lämnade matkön.

        ”Var drog Ekman?” undrade Isak, medan Anders och Pablo fyllde sina mjölkglas. Killarna såg sig om i matsalen och upptäckte honom borta vid ett av hörnborden. Han stod och pratade med Peter, som i vanlig ordning valt ett eget bord. Killarna såg förvånat på varandra och närmade sig långsamt.

        ”Jag hade ingen aning om att du hade så ball röst”, hörde dom Ekman säga till Peter. ”Du var lätt bäst av alla.”

        ”Tack”, sa Peter enkelt. Om han blev så där barnsligt glad som dom flesta andra blev när Ekman gav dom beröm, var han duktig på att dölja det.

        Ekman noterade i ögonvrån att killarna närmade sig och ställde därför ner sin bricka mitt emot Peters och satte sig vid bordet. Anders såg hur Isak och Pablo stannade upp. Ekman hade aldrig satt sig med Peter förut och Peter brukade själv undvika kontakt med dom andra i klassen. Aningen tveksamma, satte dom sig vid samma bord. Fast på ytterkanten, på ett betryggande avstånd från Peter, som dom visste så lite om.

        ”Vad var det för nåt du sjöng?” fortsatte Ekman. Peter nämnde ett namn som Anders aldrig hört förut och plockade fram sin telefon. Han scrollade och klickade på skärmen och räckte sedan en av sina hörlurar till Ekman.

        ”Spelar du i nåt band, eller?” undrade Ekman medan han lyssnade från Peters lur.

        ”När jag bodde inne i stan”, sa Peter. ”Nu åker jag mest in och kollar på andra band.”

        ”Så ni har lagt ner?”

        ”Vi har lagt det på is. Men vi ses väl ibland och jammar för att det är kul.”

        ”Fan, vad soft”, sa Ekman. ”Önskar jag hade polare att jamma med, men jag känner ingen som är intresserad av att spela nåt...”

        ”Förutom fotboll, menar du?” sa Peter och log plötsligt, Peter som alltid var så gravallvarlig och vuxen och seriös – och aldrig brukade le. Ekman började flina.

        ”Touche!” sa han och skrattade.

        Anders bytte en blick med Pablo. Ekman hade aldrig berättat för honom att han ville spela i band och på Pablos förvånade blick kunde han läsa att Pablo inte heller tagit del av det önskemålet. Ekman och Peter fortsatte diskutera olika artister och band. Tydligen hade dom vissa gemensamma favoriter. Anders, Isak och Pablo såg frågande på varandra, för det verkade plötsligt på Ekman som att han brukade lyssna på massa grejer som han aldrig tidigare nämnt eller spelat upp för dom. Sådant som Peter tydligen också gillade. Deras samtal fortsatte. Ekman visade saker i sin telefon och räckte sina hörlurar till Peter. Dom verkade komma bättre och bättre överens, ju längre deras samtal pågick.

        Isak och Pablo började – ironiskt nog – prata fotboll, fast tafatt, för dom sneglade hela tiden mot Ekman och Peter – som i komplett oförstånd. Hur tusan hade dom två funnit varandra? Och Ekman gjorde ingen ansats till att bjuda in dom i sitt och Peters samtal.

         Anders var lika förvånad som dom, men han stördes alltför mycket av tankarna på hur Nina satt och åt sallad och levainbröd med den där Samuel-figuren borta på Espresso House, för att orka bry sig om vad Ekman och Peter snackade om.

         För troligtvis var det väl bara så här Ekman försökte distrahera sig själv från att grubbla på Nina? Hänga en stund med den annars så mystiska Peter, som tydligen hade haft band en gång i tiden fastän han bara var fjorton och som kunde sjunga brallorna av vem som helst, när han inte gick runt och var tyst...

         ”Hänger du med ut?” ville Isak veta, så snart han och dom andra käkat klart.

         ”Gå ni. Jag möter upp er sen”, sa Ekman utan att ens lyfta blicken från det YouTube-klipp Peter visade honom på sin telefon.

         ”O...kej...?” svarade Isak och nu stirrade han på Anders och Pablo med en blick som om Ekman just bett dom dra åt helvete. Föredrog han verkligen – på största allvar – att sitta kvar med konstiga Peter och snacka musik, framför att hänga med dom? Som varit hans närmsta och trognaste vänner sedan... typ, evigheter...?!

        Det verkade inte bättre...