...

52. Nya kläder till klassfesten
 ”Mamma, kan du föra över pengar så jag kan köpa lite nya kläder till klassfesten?” frågade Anders.

       ”Nya kläder?” upprepade Mamma och lyfte blicken från instruktionspappret till den nya TV-bänken (en alldaglig historia i mörkt trä) som hon och Pappa höll på att montera upp i vardagsrummet. ”Men du fick ju nya kläder i början av månaden.”

        ”Jo, men nu när det är fest med hela klassen, vore det kul med nya.”

        ”Vad är det för fel på dom vi köpte sist?”

        ”Det är väl inget fel, bara att alla har sett dom nu.”

        Mamma skrattade.

        ”Okej, det där måste väl vara den dummaste anledning jag hört till att skaffa nya kläder!”

        ”Pappa sa att jag fick!”

        ”Jaså? Men då kanske han kan lägga ut då?”

        Mamma spände blicken i Pappa.

        ”Jag betalade ju verkstan när vi servade bilarna”, sa Pappa.

        ”Och varför lovade du då att JAG skulle betala, istället för att bara säga nej?”

        ”Jag lovade inte att du skulle betala nåt, jag sa bara att han skulle höra med dig, eftersom du har mer pengar just nu.”

        Anders anade vartåt det barkade: ett nytt gräl. Därför skyndade han sig att säga:

        ”Adam skulle få nya kläder av sina föräldrar.”

        ”Ja, men Adams föräldrar har ju lite bättre ekonomi mot vad vi har. Och förresten, måste du inte alltid härma honom bara för att ni är kompisar. Jag menar, Pablo då? Ska han också skaffa massa nya kläder, eller?”

         Anders vågade inte ljuga. Även om hans föräldrar inte umgicks regelbundet med Pablos farsa Miguel, kände dom ändå varandra och eftersom dom bodde på samma gata vore det inte särskilt svårt för dom att fråga honom personligen.

         ”Han skulle i alla fall fråga sin farsa”, mumlade Anders.

         ”Varför måste ni hetsa varandra på det här sättet?” undrade Mamma. ”Tycker du inte att det är lite taskigt mot nån som Miguel som har tre barn att försörja – alldeles själv?”

         Pablos farsa hade fortfarande inte träffat nån ny, sedan hans fru gått bort i bröstcancer när Pablo var tio.

         ”Vet du vad? Både Sofia och Valentina jobbar extra inne i stan för att ha råd med sina kläder och skor, fast dom fortfarande går på gymnasiet”, upplyste Mamma, fastän Anders redan visste om att det var så. ”Det är så verkligheten ser ut. Pengar och prylar växer inte på trän.”

         ”Nänä, men skit i det då!” suckade Anders och slog sig uppgivet ner i soffan.

         Mamma stirrade på honom och sedan vände hon sig mot Pappa.

         ”Jaha, tack så mycket!”

         ”Vadå?” undrade Pappa defensivt.

         ”Ja, tack för att du alltid ska se till så att jag blir den taskiga och tråkiga av oss två.”

         ”Det har jag väl inte gjort?”

         ”Du kunde bara ha sagt att: Nej, det blir inga nya kläder, du får nöja dig med det du fick förra månaden. Men istället så skickar du Anders till mig, så att jag måste vara den som gör honom besviken. Till och med du borde väl tycka att det är löjligt att han ska ha nya kläder till sin klassfest, bara några veckor efter att jag praktiskt taget bytt ut hela hans garderob?”

        ”Varför gör du en sån grej av det?” undrade Pappa. ”Jag la ju ut för servicen på bilarna, då är det väl bara rättvist om du bidrar till ungarnas kläder?”

        ”Vi kom överens om att du skulle stå för bilkostnaderna den här gången, för att jag gjorde det förra gången. Och förresten så är det ALLTID jag och har i ALLA TIDER varit jag som betalat för Anders och Jonnas skor och kläder – och där har du ALDRIG bidragit en endaste krona!”

         Pappa la ifrån sig påsen med TV-bänkens skruvar och reste sig upp.

         ”Asså, jag är så förbannat trött på att aldrig kunna få komma hem och ha en lugn stund med dig i det här jävla huset!” klagade han.

         ”Och jag är trött på att du aldrig tar ansvar för nånting här och bara lever i din lilla bubbla hela tiden!” svarade Mamma.

         Nu orkade inte Anders höra mer. Han for upp ur fåtöljen och gick med ursinniga steg ut ur vardagsrummet.

         ”Varför skiljer ni er inte då, era jävla idioter!” skrek han och smällde igen dörren till sitt rum. Det blev alldeles knäpptyst därute.

*****

Det blev ingen gemensam middag med familjen den kvällen. Alla höll sig för sig själva och Anders stannade på sitt rum, trots att magen börjat skrika av hunger efter några timmar. Han orkade inte se dom och eftersom hans föräldrar lämnat honom ifred sedan grälet i vardagsrummet, var nog den känslan ömsesidig.

        När klockan var 20:52 knackade det försiktigt på dörren och Jonna kom in. Anders instinktiva reaktion var att snäsa åt henne att gå, men då han såg hennes blick förstod han att det inte var läge för det. Jonna stängde dörren bakom sig och lutade sig mot den. Hon var tyst några sekunder, tycktes samla sig inför det hon ville säga honom.

        ”Anders? Tror du mamma och pappa kommer skilja sig?”

        ”Jag... jag vet inte, Jonna...”

        Evigheter av tystnad.

        ”Men... är det det du vill?”

        ”Nä. Nä, det vill jag väl inte...”

        ”Men, varför sa du att dom skulle... förut?”

        ”Jag vet inte varför jag sa det, Jonna... jag var bara så arg...”

        ”Men tror du att dom kanske kommer...?”

        ”Dom har alltid bråkat, Jonna. Men aldrig gjort nåt åt det. Så det kommer nog inte hända nåt.”

        ”Okej.”

        Jonna var tyst en lång stund. Så frågade hon:

        ”Kan vi lyssna på lite musik?”

        Egentligen hade han inte lust. Helst ville han bara sitta ensam i mörkret och tänka. En vanlig dag, efter ett vanligt gräl mellan föräldrarna hade han förmodligen sagt nej. Men han hade låtit sin käft glappa den här gången och sagt det han länge tänkt, men aldrig vågat säga högt och det hade tydligen gjort Jonna orolig. På nåt sätt gav det honom skuldkänslor. Han borde vetat bättre...

        ”Okej, så länge det inte är några smöriga ballader bara...”, svarade han och tog fram hörlurarna till sin telefon.